Krönikautkast: På västbanken intet nytt

Aftonbladet vill inte tacka ja "på spek". Så jag skrev texten på spek istället. Med mitt vanliga flyt har jag väl gjort det lite i onödan... (där det står NN o så har jag tänkt fylla i mer info om de beställer):

Vem tycker inte att revolterna i Tunis och Kairo är bra? Jo jag vet tre som är emot. Med sin gemensamma strävan efter status quo bildar de en av vår världs mer bisarra allianser: Islamistiska Hamas i Gaza, den illegitima Fatehadministrationen på Västbanken och den israeliska ockupationsarmén.
Veckans sedvanliga räder mot palestinska byar innehöll något ovanligt.
Redan innan tårgasen skingrats från byn Jayyous gator och chockgranaterna och stenarna städats undan berättade 17-åriga NN att de israeliska värnpliktiga frågat honom om planer på protester mot den palestinska myndigheten.
I Ramallah ingrep Fatehpartiets poliser mot en demonstration som inte ens var direkt riktad mot dem själva utan ägde rum utanför Egyptens representationskontor och uttryckte stöd för demokratiaktivisterna.
På Gazaremsan grep Hamas milis en handfull kvinnor ur en liten folksamling som stödde egyptiernas revolution.
Men den oheliga trojkan av shariaskägg i Gaza, Fatehkostymer i Ramallah och khakigröna officerare i Tel Aviv behöver knappast vara oroliga.
Om den ordinäre arabstatsmedborgaren är demoraliserad och uppgiven så är palestiniern det dubbelt upp. Israels kolonialprojekt med att bygga in palestinierna i ghetton maler vidare (även om barriärbygget saktats ned avsevärt av pengabrist, juridiska bråk och kanske politisk oenighet). Den fredsprocess mittfåremedier länge rapporterat om är tydligare än någonsin avslöjad som fars när den palestinska wikiläckan häromdagen visade att Israel tillåtits neka till också historiskt sett enorma medgivanden från de palestinska förhandlarna.
Men tyngst på böndernas, hemmafruarnas och taxichaffisarnas nackar är nog det inhemska förräderiet. Fatehregimen under Mahmoud Abbas har förvandlats till en polisstat - om än utan en stat, för att tala med den palestinske "presidentens" egne generalkommissionär för mänskliga rättigheter. En tredjedel av det begränsade självstyrets budget äts upp av Fatehs säkerhetsmaskineri, en resursfördelning som styrs delvis av de västmakter som prioriterar stabilitet i sitt bistånd.
På bygatan där jag går för att handla en burk nymixad hoummus sitter ständigt NN och eldar olivved utanför sitt hus. Han förlorade sitt jobb som polis för att hans bror var aktiv i Hamas. Kanske ett rimligt sätt att handskas med terrorister? Nja. Bara i byn Jayyous vet jag tre kvinnor som sparkats som lärare för att deras män eller fäder pekats ut som dissidenter av Fatehregimen. Och trots att tiotusentals uppskattas sitta i Israels ockupationsfängelser säger NN att en vistelse i den egna myndighetens celler, med obligatorisk misshandel eller annan tortyr, är etter värre.
Slutligen vågar inte palestinierna, tvärtemot tunisierna och egyptierna, räkna med något stöd från omvärlden. De minns, även om vi glömt det, hur den ockuperade Västbanken genomförde ett perfekt demokratiskt val för fem år sen. Hamas fick egen majoritet, och även kristna och Fatehmedlemmar sa öppet att de stödröstat på islamisterna för att straffa Fatehs korruption och menlöshet gentemot ockupationsmakten.
Men fel låt vann, sa bland annat EU, och ströp navelsträngen av pengar till den offentliga sektorn. Hamas tvingades bort, Fateh återvände till makten, med förtydligat om än underförstått mandat: Deras lojalitet är till det internationella samfundet snarare än till sin egen befolkning.
EU-politikernas svek mot de demokratiska principer så många av våra biståndsmiljarder handlar om kan också sägas ha bidragit till Gaza-Hamas marsch mot en medeltida iransk teokrati. När Hamas bevittnade den ekonomiska utpressningen och hur rivalerna beväpnades av USA vågade de inte lita till folkstyrets helgd. De tillskansade sig makten i enklaven med våld. Moderata, nyanserade röster i alla läger har marginaliserats. Det hjälpte också att några av de radikalaste shariaförespråkarna lägligt släpptes ur israeliska fängelser.
Nej, någon nordafrikanskt inspirerad revolution, vare sig mot Israel eller Ramallahmyndigheten, blir det inte i det söndrade palestinska landet. Dock inspirerar tveklöst bilden av korrupta härskare som faller när undersåtarna ruskar av sig underlägsenheten. Det är ett civilkurage som blir guld värt, för såväl ett framtida Palestina som systrastaten Israel, när en dag palestiniernas rätt till självbestämmande förverkligas, och tillvaron i vad som lär bli en ghetto-arkipelag, ska hanteras.