Hopplöst sorglös: Möt soldat Snabil

Krönika till Fria. Foton finns också.

En bit in i mörkret på den spruckna asfaltvägen framträder tre gestalter i det varma skenet från en gatlykta. Gröna uniformer, automatgevär, baskrar käckt på sned. Brallorna instoppade i kängorna. Vi hälsar i förbigående, trötta och kalla på väg mot ”Salomons källor” som lär ha försett Jerusalem med dricksvatten när Jesus var där.
Vips vänder jag om. Bassarna såg ganska coola ut - får jag fota? Två svarar samtidigt: Ja. Nej. Spänningen är bruten och strax poserar de smilande. Sen klottrar vi epostadresser mot varandras ryggar.
Scenen är i söndags, från byn al-Khader strax utanför Betlehem, sedan 1967 ockuperat av Israel. De palestinska soldaterna på gatorna är fler och mer välutrustade nu än för fem år sen när jag sist var här.
Men grabbarna som bär vapen för den palestinska myndigheten, PNA, är värda ett smajl, för de är fångade i ett cyniskt spel. PNA inrättades 1994 som ett embryo till en palestinsk självständig stat men har allt eftersom ockupationsmakten vägrat backa undan alltmer reducerats till en hantlangare till de utländska generalerna.
I veckan var det exakt fem år sen Hamas, som blidkats att ta ansvar för samarbetet med Israel, också vann valet till PNA. Den unga demokratin förråddes omedelbart av oss i västländerna, som blockerade dess ekonomi. Hamas tvingades avgå och Fateh-presidenten Mahmoud Abbas tillsatte en regering. För ett år sen gick även hans mandat ut.
Det nämns sällan i klartext ens i svenska medier, så låt mig vara tydlig: Den palestinske presidenten Abbas och hans regering är formellt helt illegitima. Vi i väst har, genom vårt tydliga stöd till dem, klart och tydligt visat palestinierna, och andra araber och muslimer som är intresserade, att vi föredrar lydiga diktaturer framför självständiga demokratier.
I dagsläget är läget lugnt för den brett leende ynglingen som skrev snabil_m@ på lappen till mig. Han har tråkigt, tar kanske lite mutor, hjälper en gammal dam över gatan och dunstar kvickt som attan om en israelisk patrull kommer inom synhåll. Allt medan den illegala bosättarstaden Efrat växer så det knakar på kullen intlil, dess satellitutposter ställt baracker på nästa kulle och Separationsmurens öglor projekteras vidare. En vacker dag kan vännen snabils barndomskamrater börja lägga ihop lite av det de lär sig på en kanske svenskfinansierad skola, om rättvisa och sånt ni vet, och protestera mot sin myndighet, den som är underleverantör till den israeliska ockupationen. Då blir han kvickt en hatad förtryckare, en jagad desertör eller något mittemellan.

Vad göra? Rycka på axlarna och ta en till israelisk kiwi (vars odling krävt ohemult mycket stulet palestinskt vatten) på hotellrummet sponsrat av Sida där jag är på reseledarkurs? Ja på fredag (läs i går) får ju den som är snäll träffa turismministern. Som sitter i Abbas quislingregering (dock kanske med lika goda föresatser som Snabil).
Men även den israeliska sidan har kittat upp sig sen 2006. I dag såg jag svarta tröjor och sprillans högteknologiska vapen bland övervakarna i Betlehems människoterminal ”300.” Just det: Gammaldags värnpliktiga ersätts allt mer med nyliberalt outsourcade legosoldater. Då befrias ockupationen från känslospärrar och förhoppningsvis når färre övergreppsskandaler ytan via avhoppargrupper som Breaking the Silence. Nytt är också apartheidsystemets klimatsmarta ansiktslyftning: järnväg och spårvagnsnät (kort reklampaus här för Connex/Veolia!) till och i Jerusalem – smidigare livspussel för de med rätt etnicitet, mer vanmakt för de andra.
Vasa? Nedslående? Bittert? Ta en kiwi. Eller avstå. För att tala med poeten Auden:

All I have is a voice
To undo the folded lie,
The romantic lie in the brain
Of the sensual man-in-the-street
And the lie of Authority
Whose buildings grope the sky:
There is no such thing as the State
And no one exists alone;
Hunger allows no choice
To the citizen or the police;
We must love one another and die.