Infernot i idyllen

Klockan är tio i ett när jag haltar hem längs de prydligt plogade vägarna på min ö. Det värker i ryggslutet, det svider i höger hand. När jag hasplat upp nyckeln ur jeansen jag lånat av brorsan (det var arbetsklädsel och jag hade inga..) och kommit innanför dörren är jag sådär utmattad att jag måste varva ned / inte ens orkar gå och lägga mig, utan bara dimper ned på en stol.

Jag jobbar som nisse på julbordet på Fjäderholmarnas krog. En nisse är en handräckare, ett restaurangbiträde, en dräng. Det är ett av de lägsta rangerna i restaurangvärldens komplicerade hierarki. Det finns ett par tre köksnissar. De hjälper köket, och det handlar främst om att bära fram och tillbaka all mat till buffén. Det är ju julbord.

Sen finns en servisnisse. Det är jag. Jag hjälper alltså servisen, det vill säga servitriserna, kyparna och hovmästarinnan. Det är vi som jobbar direkt med gästerna. Jag tror att alla större matställen är ganska strikt uppdelade så - mellan kök och servis.

Mitt jobb går ut på att... tja, jag har aldrig fått någon ordentlig arbetsbeskrivning. Inte vad jag kan minnas. Hela arbetssituationen är väldigt annorlunda än vad jag är van vid: vuxna proffsiga sammanhang där allt är välordnat, respektfullt - och man har stort eget ansvar att planera och genomföra arbetet. Här är man en liten kloss i ett stort maskineri, jag är outbildad och okunnig och behandlas rätt ofta därefter.

Jag putsar i alla fall bestick. Och bär fram bestick, och tallrikar, så att gästerna kan använda dem. Detta är min huvudsyssla, och om jag fixar den är det viktigaste i hamn. Jag jobbar nog i dagsläget cirka 6 h om dagen bara med detta. Totalt är arbetspasset på ungefär 13 h om dagen.

Men då är förstås pauser inräknade. I dag hade jag t ex ca 10 minuter lunch, och så kanske ett dussin småpauser på arbetsstället där jag käkade lite mat i ungefär 30-60 sekunder vardera.

Det är sjukt intensivt. Det är ett inferno. Jag är grymt sliten. Jag börjar ibland hata jobbet och frestas känna ångest för att jag måste göra detta, men inser så att jag faktiskt valt det här, att jag fajtats med hovmästarinnan för att få jobba så mkt som jag gör, och att det är en kul erfarenhet. Men fruktansvärt jobbigt.

Klart det är galet att jobba 13 h tre dagar i rad (mån-tis jobbade jag bara 16-01), och då menar jag inte sitta på kontor, knappa på dator och prata i telefon, utan då menar jag att oavbrutet göra 1-2-3 saker samtidigt. Typiskt sett ser det ut så här:

Jag kommer in på krogen vid 10 minuter i 12. Går förbi lastpallarna på gården där backar med läsk, öl och cola står, förbi några soptunnor och in i kökshallen. Där står ett par killar, de har varit där sen 09. De förbereder köttet - här finns björn, vildsvin, hjort, ren, rådjur, häst, anka osv.

Jag går rakt fram förbi personalrummet in i tvättstugan och byter om till tjusig vit skjorta och snärtigt rött nedvikt förkläde. Uniformen hör till det bästa med jobbet! Sen går jag in på kontoret och stämplar in. Sen ut i köket, till det nexus mellan disken, köket, kallskänken och svängdörrarna ut i matsalen som är min arbetsplats. Det är ett bås med arbetsbänk och en hylla.

På bänken finns en massa plastlådor som jag har bestick i. På hyllan finns koppar och glas till personalen, samt mat och godis vi snuvat undan från att slängas. Ovanför det finns servisens små lådor med personliga saker: mobil, snus, osv. Till vänster står tombackar och en påse för smutsiga servetter och dukar.

Klockan är kanske några minuter i tolv. Jag hejar på araberna i disken: Abbe, Sejf eller kanske Mohammad. Jag hinner vränga lite ordning på min arbetsplats. Rafsa om bland backarna så att de fulla står nederst och de tomma överst. Göra rent på bänkarna. Med en ren servett jag hämtat i tvätten börja putsa lite bestick. Sen minns jag att jag måste kolla läget i buffén och går ut i matsalen. På vägen hejar jag på några servitriser.

Matsalen är vacker och exklusiv, om än lite trång och kitschig kan jag tycka. Trätiljor, vita dukar, tända ljus, högt i tak - och vidunderlig utsikt rakt ut över fjärden, Stockholms inlopp. Jag går ut till vänster, ut på den inbyggda veranda där själva julbordet prunkar. Skinande vita rektangulära tallrikar med nätt upplagda rader av små portioner av oräkneliga läckerheter. Här finns skålar med sill, rader av olika laxar och andra fiskar, skurna på olika sätt, tillagade på än fler. Här finns grönsaksröror, här finns fyra sorters bröd - samtliga hembakta på märkvärdiga sätt.

Än så länge står förstås bara den kalla buffén framme, senare ska varmrätterna flyga in och fisken ut.

Men jag har bara ögon för mitt ansvarsområde - korgarna med knivar, gafflar och staplarna med tallrikar direkt till höger. Det ska vara minst sex rejäla staplar med tallrikar och fullt till bredden i korgarna, annars går allt åt helvete.

"Båten!" ropar röster borta från baren. Ute på böljan kommer den så, festligt upplyst, ångbåten (tror jag) gör stadig fart runt holmen för att lägga till på andra sidan, full med hungriga matgäster. Nu har jag exakt fyra minuter på mig till floden av gäster börjar flöda längs med fotogenlyktorna längs gångvägen.

Jag smiter tillbaka till min arbetsstation och ställer kanske i ordning litet med kaffet, vi har två stora bryggare, och sex kannor. Sen går jag ut och ställer mig vid baren, förbi alla åtta (?) långborden med kallskänkens långa öppna disk mittemot, förbi hovmästarens pulpet, förbi baren, huvudingången och fram till den öppna spisen som sprakar hemtrevligt. Detta är en av dagens få vilostunder, i någon minut eller två, medan jag spanar bort mot bryggan, efter gästerna.

Jag sneglar på klockan.. hinner jag? Jo! Jag smiter in bakom baren, in på toaletten, åbäkar mig med det tajt knutna förklädet och brorsans ännu tajtare jeans och smörjer sen in händerna med nån mjukgörande kräm. Ut igen. Jo jag hann. Inget myller borta i vägkröken än. Men där.. är det?, jo, det är en mängd vaggande påbylsade gestalter.

"Nu kommer dem!" hojtar jag till baren där krögar-Henrik står med sitt pojkaktiga hårsvall och mot hovmästarpulpeten där gruppen gängliga servitriser (mest tjejer, några killar) hänger runt. "Ropar ni på de andra nissarna!"

Jag går ut i tältet vi använder som garderob. Plockar upp kastade galgar, hänger dem rätt. Drar upp dragkedjorna och rullar upp förhänget. In kommer mina nissekollegor från matsidan, ett par unga snubbar eller snubbor i 20-årsåldern, likt mig i jeans, vita skjortor och rött förkläde. Jag går ut o ler och bockar mot gästerna, som med moln till andedräkter hurtigt stegar mot oss.

Sen blir det intensiv verksamhet när cirka 150 personer ska hänga av sig i det lilla partytältet och gå vidare in genom dörren. Snabbt river man ned en galge, hoppar fram idel leenden och hälsanden välkomna, greppar ytterkläder, berättar att här får man ingen bricka eller något nummer, så jag hänger dig här nere, nej inte dig förstås utan din jacka, ja det är bäst att komma ihåg det, tja hehe annars kan man byta upp sig förstås sen, nej jag står inte här hela kvällen, goddag, ja väskan kan du lägga under stolen där eller ta med.. ja tack eller så kan jag hänga den på galgen ja, hej och välkomna till julbordet, hurra vad gott det kan bli! tack jag tar den, oj halsduken trillade, hej, nu blir det björn och pepparkakor, vad har ni för förväntningar? osv osv.

När vi kan dra igen tältet bakom den sista gästen är vi nedkylda men det är en bra start på de fyra timmarnas hårt arbete som var och en av dagens två-tre sittningar innebär. Gästerna går in och får en fördrink (nåt slags lingonsaft blandat med champagne) och vi tränger oss förbi, in i den vackra matsalen och jag svänger in till min plats.

Nu är klockan kvart-tjugo över, och jag har ytterligare en stund på mig innan min egen huvudsyssla blir akut och det är dags att fylla på tallrikar och bestick - förutsatt att lagren var i topp. Det är inte alltid säkert eftersom många andra kategorier kollegor - nissar, fiskkockar, andra kockar, kallskänkar eller kanske storkocken Gert Klötzke själv - kan behöva bestick till olika saker och i värsta fall ta ur mina fina putsade högar (var ska de annars ta dem om de inte hittar några kan man ju iof fråga sig).

Jag börjar rensa på mina bänkar - putsa ... nej nu går jag o lägger mig. Kl är 01.39. Fortsätter sen kanske!