En katastrof

Många hundra döda, 75 000 flyktingar.

Etnisk rensning.

Och bilderna hos världens tevebolag är från i förrgår. Informationsbristen är enorm. Ferghana citerar ett ögonvittne som säger att bara en tiondel av situationens allvar framkommer i media.

Berättelser kommer om döende åldring som bränns ihjäl på gatan. Kvinnor och barn som trycker i källare. Folk som dödar med knivar.

Civila har barrikaderat sig i sina bostadskvarter och på gatorna rör sig beväpnade gäng. Mat, vatten, el, kommunikationer håller på att ta slut.

Uzbekistan stänger i dag gränsen så att resterande tiotusentals flyktingar riskerar att klämmas mellan gränsvakter och banditer. Spänningen mellan länderna är oerhörd, diktatorn Karimov känd för sin likgiltighet inför människoliv.

Jag var med i Ekot i går och Studio Ett i dag. Har tjatat på svenska tevebolag att skicka ut mig för att bevaka katastrofen och dess följder, men inget napp än så länge.

Här är några tankar jag mejlade till UD och andra i dag:

- Detta är en mänsklig och social katastrof som kommer att svårt ärra området i många år. Kirgiser, uzbeker och andra minoriteter får svårare att leva samman. Tusentals familjer har sett sina besparingar gå upp i rök. Det är en kollaps för polis och militär, och förtroendet för desamma, vilkas moral var usel men nu helt utraderats, de har stått hjälplösa, fått vapen och pansarfordon stulna, frivilligt överlämnat eller till och med deltagit i etnisk rensning.

- Detta är ett dråpslag mot den nya regeringen och dess demokratiska agenda. Även om den var intransparent, lätt nepotistisk och splittrad införde Rozas regering pressfrihet, släppte politiska fångar, lät skriva en bra konstitution och bildade en oberoende valkommission. De var på väg att skapa en maktdelad parlamentarism, vilket vore det tyngsta hotet hittills mot de auktoritära grannländerna och på sikt även Rysslands dominans.

Dagens katastrof blir ett förkrossande argument för de reaktionära pessimister och intressen som hävdar att bara en stark man kan hålla ordning i Centralasien.

- Det förefaller utom tvivel att situationen iscensatts av något särintresse som planerat, beväpnat och betalat våldsmän. Dessa kan sedan vara kriminella, tadzjiker, legosoldater, klanmedlemmar, KGB/säkerhetsanställda eller troligast nåt slags mix. Beställaren, hur det gick till och varför är mer oklart, men "kompromatkriget" i maj pekar på en trolig agent.

- Varför tackade Ryssland nej till att gå in? Det söker jag ett klockrent svar på. Mig synes det att det vore en god PR-affär att skicka in några regementen ljusblå baskrar och röja upp. Ganska enkelt gjort rent tekniskt (särskilt om de kan ringa Bakijev och säga åt honom att kalla tillbaka vargarna), stor PR-vinst i hela Ferganadalens befolkning och Kirgisistan, Tasjkent hamnar i tacksamhetsskuld för att Moskva löser flyktingproblemet och de finge enorm kontroll över Bisjkek (och den amerikanska basens framtid).

Till motargumenten hör att det helt enkelt kanske är för svårt, ett afghanskt träsk-syndrom, eller att Uzbekistan, Kazakstan och/eller Kina helt enkelt förbjudit Ryssland att gå in. Eller att Moskva cyniskt vill pressa Roza till större eftergifter innan de går in.

Intresant också att Roza inte bad om hjälp från ODKB eller FN, utan direkt från Kreml.

- Om EU/Sverige som ordförande agerat mot regimernas MR-brott under de gångna åren kanske de rättsvårdande organen hade varit i bättre skick nu att förekomma/stoppa kaoset.