Nyttigt jobba på auktoritär statsradio

Här på statsradion måste jag väga alla ord som kan räknas som regimkritik på guldvåg, medan vi utan vidare publicerar allehanda utsagor om hur bra landet är. Generellt sett är detta naturligtvis en förskräcklig ordning, men i dag fick jag en lektion i det motsatta:

I morse missade mina redaktörer morgonmötet och nyhetsuppläsaren Zoja Sergejevna slängde ihop en sändning utifrån gårdagens material med min hjälp. När hon gått i väg i parkettkorridoren mot studiorna kollar jag mejlen. Tre brev från svenska kollegor om att en kirgisisk journalist mördats!!!

Raskt springer jag iväg efter sändaren. Tur man har laptop! Jag översatte under vägen genom det labyrintiska radiohuset från den utmärkta TT-artikeln. Zoja skrev men undrade med någon minut kvar till sändning: Kan vi sända det här utan bekräftelse? Jag ringde en bekant journalist, som bekräftade, jo journalisten mördades i onsdags.

Vi toppade med grejen om journalisten, och la till att det är den andre som dödas i år här i landet. Förbaskade redaktörer som missat eller inte vågat/velat sända detta!!!

Under förmiddagen kollar vi vidare på det, och mina redaktörer kommer. Det visar sig att båda känt till fallet men inte sänt. Varför? För att den med 13 knivhugg mördade chefredaktören för den "regimkritiska oberoende veckomagasinet" Zjylan samtidigt var ökänd som en opålitlig vildbassing. Han ska ha jobbat ensam, publicerat sin tidskrift hemifrån på A4-papper ett par gånger i månaden.

Detta berättar min bekante, en av landets främsta journalister, när jag har tid att ringa honom och höra mer. Det var också vad mina redaktörer hört. Kvinnans berättelse om att journalisten försökt utpressa henne och tilltvinga sig sex, eventuellt under knivhot, och att hon dräpte honom i självförsvar, är alltså inte otrolig.

Men i väst sprids nu bilden av ännu ett slag mot pressklimatet i Centralasien, eftersom, med TT:s ord:

"Muratalijev och hans tidning har flitigt kritiserat president

Kurmanbek Bakijevs regering, ofta i form av kritiska artiklar om

poliskorruption och landets mäktiga säkerhetstjänst."

Vad är sant? Dråp i självförsvar eller politiskt motiverat mord? Vi vet inte, men det mesta pekar på det förra. Min redaktion går inte vidare med grejen. Och om vi använder så här osäkert material som slagträ i demokratidebatten kommer förtryckarna att vinna.

Nu sitter jag och ser ett telegram på USA-finansierade Radio Liberty ("Azattyk") om en kafkaesk rättsprocess mot några i månader fängslade oppositionella här. Instinkten är att omedelbart skriva ut och försöka göra något på det. Men så hejdar jag mig. Medarbetarna och cheferna kommer att försöka hitta fel i det jag kommer med. Det gäller att det är vattentätt flera gånger om. Ska läsa noggrant och ringa runt o kolla lite mer först.

I viss mån är det sålunda bra för journalistiken att jobba på auktoritär statsradio. Det tvingar en att vara djävulens advokat. Det gör det svårt att låta ändamålet helga medlen, och på lösa grunder kritisera regimen eftersom den ju ändå är så illegitim och brutal.

Det är också intressant att studera censurens och förtryckhjärntvättens anatomi. Diktaturens lakejer är inte dumma, de är vanliga människor. De hugger mot minsta fel i dina påståenden. För att du ska kunna övertyga dem krävs sakargument som är logiska och grundade på bevis. Först med säkra sådana på hand kan du gå vidare och ta striden, kämpa, demonstrera, hungerstrejka, bojkotta osv osv.

Det är jobbigt, men så är det. Förespråkarna för positiv förändring avkrävs dubbla mödor: både oförvitlig research och fläckfritt uppträdande OCH energi och mod att kämpa.

15.39. Just tillbaka från delvis pervers, delvis trevlig tillställning i TV-husets konsertsal med anledning av att det är typ Pressens Dag i morgon. Det var obligatorisk närvaro och jag hade fått i uppdrag att jaga dit hela min nyhetsredaktion, vilket var lite som att sätta bocken till trädgårdsmästare. I alla fall var det en grymt intressant studie i auktoritära systems behov av att bekräfta sig själva, visa upp unga vackra människor osv:

Tillställningen begynte 25 min sent. Först talade Melis Esjimkanov, oppositionsjournalisten som gick över till regimen, ett högtidstal, på kirgisiska - men enligt en kollega missade jag föga. Sen folkvisa av en kvinna i nationell dräkt med fjäderplym på mössan. Sen knallade höga företrädare för 5 ministerier/myndigheter upp, och höll tal och överräckte presenter till KTR (stats-radio o tv:n). Katastrofministeriet gav nåt diplom, skattemyndigheten gav medaljer, polisen förkunnade att KTR vunnit förstapriset i deras presstävling och gav oss EN BIL (!!! yes!!!) och sen olika pengasummor till olika medier och redaktioner, vi direktsände ju så det gällde andra också. En av mina journalister, Kadyr-bajke, som har blåljusprogrammet "102:an meddelar", fick 10 000 som (ungefär en månadslön) och en medalj som han nu bär på kavajslaget. Jag har grattat honom två gånger. Försvaret och Kulturministeriet överräckte också priser.

Det var alltså en prisutdelning där fårade gubbar med stenansikten kysste varandra på kinden och gav varandra priser. Sen kom sex sångerskor i pastellfärgade klänningar (ljusgul, orange, ljusblå) och svarta sammetsvästar, och sjöng en lyrisk folksång, som vanligt med schlagerkomp. Jag slogs av kontrasten mellan det unga och vackra som det auktoritära systemet behöver för att fånga folks uppmärksamhet och ge saker ett sken av vitalitet, och det själlösa innehållet.

Sen kom fem parlamentariker, alla från propresidentiella Ak-Jol-partiet, främst en charmig ryska som talade lite på kirgisiska och rev ned äkta applåder.

Såna här interna prisutdelningar och propagandatillställningar är legio i såna här delar av världen tycks det mig. I parlamentet har man nyligen diskuterat att förbjuda prisutdelningar eftersom de tar för mkt arbetstid... Och i totalitära Turkmenistan har det mig berättats att studenterna ägnar merparten av sin studietid åt att förbereda och genomföra olika dylika evenemang, i massiv skala.

Flera av dignitärerna gick så snart deras del av över. Jag gick också, när en pojke var uppe och sjöng hjärtskärande vackert.