Masspsykosen om det goda kriget

Anfallet mot Libyen hjälper inte på allvar demokratichanserna. Om vi vill sluta stödja tyrannerna i regionen borde vi börja med civila medel, och i sista hand sätta in FN-trupp – inte amerikansk och fransk! Svenskars stöd till angreppet i dess nuvarande form är tanklöst.
Äntligen, suckade många när FN-resolutionen om ”flygförbudszon” över Libyen kom på plats. Amerikanska kryssningsmissiler och franska attackflygplan började strax spraka och slå. Från marken stänkte metallskrot, sand och blod.

Journalister har i veckor ifrågasatt varför väst dröjt med krafttagen. En frustration har byggts upp utifrån västs passivitet i de övriga arabiska revolutionerna. Hur länge kan vi stillasittande se videobloggare som Muhammad Nabous på bruten engelska och med spruckna röster vädja om hjälp - och sedan dödas. I P1:s Gomorron Världen var panelen så överens om angreppets legitimitet att den istället inriktade diskussionen på huruvida det regalskeppet JAS ska skickas ned för att hjälpa till.
Alla partier är för angreppet, liksom alla ungdomsförbund. Och Svenska Freds…
Jag vill ändå återvända till frågan: Är angreppet rätt?

Ingen ska svara för entydigt. Frågans variabler är svåra och smärtsamma. Mycket tyder på att Gaddafi och hans hantlangare verkligen vill utkräva en fruktansvärd hämnd på alla som vågat sticka upp. De kan mörda och straffa tiotusentals och de gravarna och ärren skulle demoralisera frihetssträvanden i hela regionen i många år.

Och att hjälpa en stridande motståndsrörelse är förstås annat än att som så många gånger tidigare avsätta en vald ledare eller invadera på eget bevåg.
Men nej. Det mesta talar ändå för att angreppet är olyckligt och inte borde ha skett. Det breda stödet för det är ett uttryck för hur hjärntvättade vi är:

1) Det är inte "vi", något slags demokratiskt samvete, som anfaller, utan det är några västerländska regeringar och generaler. Tyvärr har dessa, bland annat USA:s och Frankrikes ledningar, ingen trovärdighet vad gäller att skapa förutsättningar för fred och demokrati. Tvärtom handlar deras syften av allt att döma om att befästa politisk stabilitet och ekonomisk dominans. Så ser ju faktiskt västs politik, aktivt eller passivt, ut i många länder i Mellanöstern, Afrika, Syd- och Centralamerika samt Centralasien.
Om krig är nödvändigt är FN-trupp det enda godtagbara. Inte bara med sjysst mandat utan även med opartisk styrning och seriöst ansvarsutkrävande.

2) Idén att bomba litet grand för att jämna ut oddsen är barock. Det är som att ge mobbaren på skolgården några sparkar i ryggen och hoppas att hans offer därmed ska kunna resa på sig.
De helt avgörande frågorna exakt vad raketerna och bomberna egentligen ska uppnå, när man ska sluta skjuta, vad som ska hända då och vem som ska betala för återuppbyggnaden lämnas bekvämt obesvarade. Svaren saknas så det är ingen idé ens att ställa frågorna, resonerar uppenbarligen medierna.
Återigen, om krig är nödvändigt och FN ska gå in är det rimliga att göra det på marken, vilket är det enda sättet att kväsa Gaddafilojalisterna och samtidigt skydda civila. Men nähä hoppsan, där har vi tydligen ingen trovärdighet kvar alls.

3) Kortsiktigheten i debatten och politiken är symptomatiskt pinsam. Ett långt mer effektivt insats för rättvisa och godhet vore att sluta hålla diktaturerna i regionen under armarna, strypa vapenexporten och "säkerhetssamarbetet", avskaffa destruktiva jordbruksstöd och ojämlik handel, stödja det civila samhället och kräva demokratiska reformer. Civila konflikthanterare – observatörer, poliser, medlare etc – kan vi också utveckla till en bråkdel av vad militären kostar.
Bombkampanjerna mot Irak och Serbien var destruktiva och inflammerande quick-fixes.

Det svenska önsketänkandet om samma strategi mot Libyen handlar mer om att - utan för mycket besvär - stilla vår ångest än att på allvar hjälpa Nordafrika.

Publiceras i Fria Tidningen onsdag 23 mars 2011.