Talibanalt

Krönika till FRIA.

Om och om igen matar våra medier oss med förenklade verkligheter och tillrättalagda bilder. Läsarna sneglar på chilenska gruvarbetare och rynkar på ögonbrynen åt döden i Afghanistan. Tittarna blinkar mot minkarnas lidande och lyfter SMS-bidragstelefonen när Haiti tränger sig på.
Det är rutinmässigt och friktionsfritt för journalisterna och vi content consumers göds på en mättande och psykiatriskt avvägd kostcirkel med lika delar underhållning och indignation, kanske med en gnutta chock. Med trinda bukar av nyheter och insjunkna ögon av höstmörker är vi sen mogna för julhelgernas läckra vila.

Ta Chile. Löpsedlar och flimrande rutor har vältrat fram sagan om de trettiotre gruvarbetarna. Jag tror de allra flesta svenskar anat att något saknas. Men redaktionerna rapporterar ju mangrant exakt samma sak, och de har ju snorkoll på skeendet, så det är väl såhär det är då.
Men det som saknas är naturligtvis kontexten - varför inträffade raset som stängde in gruvarbetarna? I vilken grad beror det på att en vinstdrivande industri negligerat säkerheten? Hur utkrävs ansvaret?
SR-korren Lars Palmgren nämnde detta tidigt, den 8 augusti: "San José är en utarmad gruva som borde ha stängts för länge sen," sa äldre gruvarbetare till honom, "men de extremt höga kopparpriserna gör att ägarna vill suga ut varje gram ur den."
Snart drunknade det perspektivet i rubriker som "President tänder gruvinstängdas hopp", grafik över räddningsborren och förstås klimax med SVT-samsänd direktbevakning av frälsningen minut för minut den 13 oktober.
Man får gå till murvelveteranen John Pilger för att läsa att den så hyllade presidenten Piñera är en miljardär från Pinochet-tiden med intressen i gruvnäringen, att säkerheten i gruvan dömts ut och om det förtryckta ursprungsfolket Mapuche. Men om ickevåldsaktivisten Luis Marileo ser jag inga tårdrypande bildreportage eller dramatiska tidslinjer i höstruskiga Sverige.

Ta Afghanistan. Fullständigt kaos i debatten. En grundläggande förståelse för vad i hela friden som pågår i landet undergrävs när även de främsta svenska reportrarna envisas med att kalla alla som skjuter på Natotrupperna (jepp, där sorterar svenskarna) för "talibaner."
Fänrik Fredriksson brukade hota oss med talibaner när jag gjorde lumpen 1997. Dessa mytiska väsen skulle klättra in genom fönstren och sno våra kläder om vi inte städade. I svenska medier anno 2010 fyller de delvis samma funktion.
Läser vi kännare som Ahmed Rashid framgår det att talibanerna är en begränsad grupp extremister. De som slåss på deras sida, däremot, är en brokig skara krigsherrar, gangsters och vanligt folk - av skäl lika komplicerade som livet självt. Det kan vara pengar, klanlojaliteter, sorg över dödade anhöriga - och legitim kritik mot den korrupta regering USA med Sveriges goda minne installerat kan spela in. Lyfter dessa en bössa för att kasta ut ockupanterna kallas de raskt talibaner - och är därmed vidriga mörkermän som till varje pris ska bekämpas och aldrig talas med. Lite som sverigedemokrater faktiskt.

Ta de storslagna mediedramerna om BP:s oljekatastrof och jordbävningen på Haiti. Samma förolämpande frånvaro av historisk kontext och seriöst ansvarsutkrävande. Återigen nöjde sig redaktörerna med idrottsliknande referat av makthavarnas insatser och uttalanden. Föga fick vi veta av svartvita fakta: hur BP och myndigheterna pumpade ut giftiga lösningsmedel istället för att samla in oljan. Hur USA och Frankrike enligt starka uppgifter förtryckt Haiti bland annat genom att störta presidenten Aristide 2004.

Därmed inte sagt att det är lätt att ta med lagom mycket kontext. I augusti fick SVT Rapport förhandsbilder på vanvårdade minkar. De iscensatte slående de små djurens lidande, men missade att ifrågasätta Djurrättsalliansens godtyckliga statistik. Jag vet, för det var jag som gjorde inslaget.