Kirgisiska säkerhetstjänsten SNB anklagade i dag bland annat al-Qaeda för att ligga bakom blodbadet i landets södra delar 10-15 juni. För mig verkar det snarare som att korrupta maktpolitiker i Kirgi nu försöker kasta skulden på en svag och tacksam måltavla - spöken och fattiga uzbeker - för att själva klara sig undan ansvaret.
översätt gärna med google translate.
Kirgisiska säkerhetstjänsten SNB säger att två islamistiska terrorgrupper, finansierade av Bakievklanen, iscensatte massakrerna. SNB bjuder på ganska mkt detaljer om möten i pakistan, tadzjikistan etc (som jag antar att de fått från t ex CIA). de säger också att (uzbekiska) lokala ledare bidrog till händelserna och delvis tog emot pengar. nu ska vi utreda och gripa många inblandade, säger SNB.
min kommentar: förmodligen stämmer det att de legosoldater som den psykopatiskt hänsynslösa bakijevklanen hyrt in inte minst är kopplade till grupperingar som använder islamistisk retorik. men mer korrekt än att beskriva dem som islamistiska är nog att säga kriminella, knarkhandlande terrorgrupper osv. men mkt väl kan det vara så att Bakijevs eller deras hantlangare gett såna terrorgrupper enorma summor pengar för att sätta igång blodbadet i Osj och Jalalabad.
Det är en sak - sen faller ett blytungt ansvar över de korrupta kirgisiska maktpolitiker, mer eller mindre sympatiska eller nonchalanta inför Bakijevklanens och annan auktoritär maktutövning, som inte förhindrade blodbadet, och nu fullt ut utnyttjar det för sina syften. Dylika politiker sitter inte minst i Interimsregeringen. Bara att konstatera att "demokratin" i Kirgi monteras ned allt mer, mörkret tätnar, jag befarar att kritiska röster kan våldsamt tystas snart.
Här är en sammanfattning av lite kommentarer Fergana samlat in:
den ledande ryske bedömaren arkadij dubnov är skeptisk.
SNB:s påstående om ett "krig mot otrogna" är lite förvirrat, säger Dubnov, eftersom alla offer var muslimer (och mest uzbeker) och inga vittnen, inga journalister, inga MR-aktivister hört talas om några islamistiska slagord. i en intressant bisats anmärker dubnov att den uzbekiska säkerhetstjänsten verkar ha varit misstänkt välinformerad om pogromerna (och mellan raderna alltså att Karimov kanske godkänt massakrerna). tyst tiger SNB om de samstämmiga uppgifterna om att kirgisiska militär deltagit (och deltar) i den etniska rensningen.
den hyfsat respekterade kirgisiske politikern Felix Kulov stödjer däremot SNB:s rapport. analysen stämmer, säger han. kulov ber om mer stöd från utländska säkerhetstjänster och utländsk trupp för att förhindra mer terror, som han tror kan vara på gång.
den välrenommerade bisjkekjournalisten Ulugbek Babakulov säger att SNB nu kommer att lansera en våg av förföljelser och trakasserier mot etniska uzbeker och troende muslimer. redan har uzbeker som hjälpte till att organisera hjälpsändningar, media och flyktingvågen gripits, säger han. Interimsregeringen och SNB misslyckades med att hindra våldet och deras sympatier för "storkirgisisk chauvinism" är farliga, antyder babakulov.
den sverigekopplade kirgisiske politikern Edil Bajsalov klandrar också mycket hårt SNB för att de fullständigt misslyckades (eller inte allvarligt försökte) stoppa massmorden. Bajsalov kräver att landets polisledning och Osj borgmästare (som anklagats för att ha medverkat i kaoset) sparkas.
kram från gladhammar
a
fredag 25 juni 2010
lördag 19 juni 2010
"Mitt söder är slaktat, uppbränt och nedtrampat"
Jag greps av denna betraktelse över fasorna i södra Kirgisistan, skriven av min gode vän i landet, en av regionens främsta journalister, Sultan Kanazarov, som också är en utpräglad sydlänning, med rötterna i Jalalabad. Insåg när jag läste att de oumbärliga lokala rösterna ofta saknats i beskrivningen av vad som hänt. Publicerad på ferghana.ru och i en rysk tidning, jag har skickat till div svenska medier, hoppas någon vill trycka. Jag har översatt från ryska (med lite hjälp av Google) så ursäkta för alla klumpigheter.
-----
Mitt söder är slaktat, uppbränt och söndertrampat
Ett krig utan vinnare: hur kan vi förlåta och gå vidare?
Sultan Kanazarov
18 juni 2010
http://www.ferghana.ru/article.php?id=6618
Jag vill inte tala om politik eller geopolitiska spel. Inte om sannolikheten för att fredsbevarande trupper ska sändas eller om det humanitära biståndet som inte räcker. Jag vill inte skriva om möjligheterna att de som planerade och iscensatte tragedin fångas in, eller om den kommande folkomröstningen...
På en natt försvann mitt södra Kirgizistan. Det gästfria, öppna och lite buttra på samma gång, det heta och grälla i färgerna, plovens hemland och den röda paprikans. Det med mörkhyade bergsbor med hundratals färgade pärlor, och omålade uzbekiska flickor med blygsamt nedslagna ögon inför männens ögon. Det med grånade äldste i kirgiziska hattar och uzbekiska hättor, som dricker te i skuggan av pilträden, och talar med varandra, var och en på sitt språk, men alla förstår perfekt.
Den försvann, denna vackra oas, där alla var snara att bjuda dig en kopp te och prata om varje ämne med en glimt av ironi. De försvann, de livliga basarerna med kryddor och världens godaste smördegspiroger.
När folkmassorna dödade varandra dödade de grannar, som alltid generöst delat färskt bröd med ännu smältande smör.
Hus, marknader och vägar kan byggas upp, repareras. Men vad ska man göra med döda människor? Vad dog de för? Hur ska människor kunna fortsätta att leva efter allt det som hänt..?
Hur ska de kunna se varandra i ögonen, hur sova på verandan utan att tänka att någon återigen ska komma och hugga kniven i dem? Hur ska de kunna njuta av gräshoppornas gnidande och nätternas stjärnklarhet?
Hur ska jag nu kunna bjuda hem vänner till mina hemtrakter, så att deras ögon spärras upp i förvåning över det oväntade: landets söder, som på avstånd verkade så efterblivet, visar sig vara så ljust och doftande. Så läckert som bara ploven i byn Min-Terek. Så milt som endast ett samtal på verandasoffan efter ploven, och efter de saftiga vattenmelonerna, som du köpt direkt vid odlingarna av den garvade bonden. Så rikt som bara doften av te från en gammal kanna med bruten näsa.
Jag gråter och kan inte titta på bilderna från mitt söder...
Med sorg måste jag erkänna att först på natten den 10 juni, när blodbadet började, började jag be på riktigt. Fram till nu var bön för mig ett slags omedveten ritual vid minnesstunder, eller när man besökt sin mors, farfars gravar... Nu blev bönen min enda väg att inte passera den gräns, efter vilken jag skulle ha svårt att säga att jag fortfarande är en människa.
Jag började att be för att försöka förstå mina kirgiziska bröder och be när jag ville förstå mina uzbekiska bröder. Jag började be, eftersom det inte finns någon större frestelse än att försöka rättfärdiga det som hände eller skylla allt på några provokatörer, även om ingen längre tvivlar på att sådana funnits.
Å ena sidan tänker jag, att hur omfattande provokationerna aldrig varit från (ex-presidenten) Bakijev, legosoldater, gamla tjänstemän inom regimen eller från andra länder eller grupper, så borde VANLIGA UZBEKER och KIRGIZER ändå inte på några villkor ha börjat hugga ihjäl varandra och tända eld på hus så att de som varit deras grannar brinner inne.
Provokatörerna började bara. Fortsatte, det gjorde vanliga människor.
Men å andra sidan är det förmodligen herkulesiskt svårt att förbli tolerant för dem som fått sin mamma, dotter, son och bror mördade. För när det skedde visste ju inte dessa människor att dräparna var helt andra - brutala och professionella legosoldater, att mordbrännarna var människor som struntar blankt i folket, och gör vad som helst för en ynklig summa pengar.
Så oavsett omständigheterna är det inte de enkla människorna som bär skulden.
Jag ringde mina vänner samtidigt som de såg eldens sken, och jag försökte att inte avslöja att jag grät. Jag bönföll dem att hejda de unga männen, som gick för att bränna och döda, men vid det laget fanns det ingen chans att de kunde stoppa allt det som skedde.
Min egen lillebror var tvungen att medge att han inte kunde stoppa de personer som han inte kände. Han sa bara att bredvid honom stod vår granne, en uzbek, och iakttog också tyst härjandet runt om.
Jag har alltid trott att jag utmärkt väl kände till mentaliteten i södra Kirgizistan, och att den är lite speciell har alltid både jag och andra sydlänningar vetat om.
I byn där jag växte upp, började den etniska rensningen två dagar efter de i Osj. Varför kunde inte åldermännen i förväg samla alla bybor och förklara att om, Gud förbjude, det kommer hit, så är vi alla förlorare? Varför drog sig kirgizerna och uzbekerna undan i olika delar av byn när de visste att människor redan dött i Osj och Jalalabad?
Jag kan svara mig själv: hela den etniska kortleken spelades ut så professionellt att kirgizer och uzbeker inte hade en chans att påverka.
Vilken chans kunde man ha haft, när en avlönad krypskytt sköt en efter en, och sen provokatörerna intygade att det där gjorde uzbeker, och vittnade till uzbekerna att det var kirgizer som sköt. Varken kirgizer eller uzbeker gavs en möjlighet att tänka efter: hur kan en arbetares valkiga händer hitta ett prickskyttegevär, ett granatgevär?
Men nu måste kirgizer och uzbeker lämna sig själva åtminstone någon chans till en framtid, en chans att leva, en chans för trädgården att blomma igen...
Mitt söder är uppskuret, bränt och krossat, mitt söder är förödmjukat, mitt söder andas väsande och blöder, mitt söder hungrar och är febrigt, mitt söder är skrämt och gripet av panik. Men jag hoppas att mitt söder inte tänker att ta hämnd på sig självt.
De här dagarna har batteriet på min mobiltelefon laddats ur på bara en halv dag, efter ändlösa samtal med familj, vänner och kollegor. När jag talar med några, och även fast folk fortsatte att dö, började jag hoppas: efter allt detta är över, finns fortfarande en chans att leva fredligt tillsammans.
Vänner berättade för mig att en multietnisk folkmassa i min by vräkte en plundrares bil i floden tillsammans med föraren. Han körde en stulen bil lastad med en teve och ett kylskåp.
Min faster berättade för mig att i deras by, där det lever bara en 15-20 uzbekiska familjer, beslutade sig de lokala invånarna för att besöka dem och skrev i förtvivlan när det visade sig att husen var tomma. Det visade sig att uzbekerna flytt ut på fälten, och sovit i det fria. En delegation av kirgisiska åldermän eskorterade dem tillbaka till deras hem, upprörda över att grannara trott att kirgisiserna skulle släppa in vem som helst - sådana som skulle kunna ordna pogromer - i byn.
Mitt hopp för framtiden stärks ytterligare lite av att en vän till mig slogs med dem som ville bränna ner hans grannars hus. Han - en kirgiz - bor i en klassisk "mahalla", ett uzbekiskt kvarter. När jag ringde honom sa han att han var rädd att han inte skulle kunna stoppa folkmassan. Då hade han gömda uzbekiska kvinnor och barn i källaren.
En grupp åldermän i Osj delade en torr brödkaka, symbolen för försoning, och vuxna män kramade om varandra, och deras ögon fylldes med tårar. De lämnade sina hem för en försoningsmanifestation, utan fruktan för att de skulle kunna fällas av en krypskytt som är emot just den försoningen.
Och jag tror att det finns en chans till fred, då en enkel kille, en frivillig, står vid sidan av en 17-årig soldat och delar ut humanitärt bistånd, och fortsätter trots att de beskjuts av sådana som vill slita sönder allt hopp.
Allt är ännu inte förlorat, tror jag, om en uzbekisk grannfru delar bröd med en ung kirgizisk grabb, som vaktar gatan från våldsmän, och när grannar med en röst sörjer på begravningen, utan att se till de stympade kropparnas nationalitet.
Vi - kirgizer och uzbeker - blir inte av med varandra vad som än händer. Våra fäder och förfäder ligger i samma jord, vi dricker samma vatten och äter samma bröd, vi ska uppfostra våra barn och barnbarn på samma välsignade mark.
Du, bror kirgiz, och du, bror uzbek, man har ändrat ditt öde. Din familjs, ditt hems och ditt kvarters öde blev bestämt över ett glas konjak, över en sträng kokain, över en lägeskarta över södra Kirgizistan när legosoldaterna förberedde sig. Så du hade aldrig en chans att förändra något av det som hände.
Men vi kan önska själaro för dem som är döda. Och fred för alla dem som har överlevt.
Sultan Kanazarov (här med penna i hand vid ett oppositionellt landsmöte i april 2008, då oppositionen bara drömde om makten och etniska blodbad var avlägsna) är kirgizisk redaktör för den centralasiatiska nyhetssajten Ferghana.ru. Artikeln är också publicerad i tidningen Moskovskij Komsomolets, den 18 juni, 2010.
-----
Mitt söder är slaktat, uppbränt och söndertrampat
Ett krig utan vinnare: hur kan vi förlåta och gå vidare?
Sultan Kanazarov
18 juni 2010
http://www.ferghana.ru/article.php?id=6618
Jag vill inte tala om politik eller geopolitiska spel. Inte om sannolikheten för att fredsbevarande trupper ska sändas eller om det humanitära biståndet som inte räcker. Jag vill inte skriva om möjligheterna att de som planerade och iscensatte tragedin fångas in, eller om den kommande folkomröstningen...
På en natt försvann mitt södra Kirgizistan. Det gästfria, öppna och lite buttra på samma gång, det heta och grälla i färgerna, plovens hemland och den röda paprikans. Det med mörkhyade bergsbor med hundratals färgade pärlor, och omålade uzbekiska flickor med blygsamt nedslagna ögon inför männens ögon. Det med grånade äldste i kirgiziska hattar och uzbekiska hättor, som dricker te i skuggan av pilträden, och talar med varandra, var och en på sitt språk, men alla förstår perfekt.
Den försvann, denna vackra oas, där alla var snara att bjuda dig en kopp te och prata om varje ämne med en glimt av ironi. De försvann, de livliga basarerna med kryddor och världens godaste smördegspiroger.
När folkmassorna dödade varandra dödade de grannar, som alltid generöst delat färskt bröd med ännu smältande smör.
Hus, marknader och vägar kan byggas upp, repareras. Men vad ska man göra med döda människor? Vad dog de för? Hur ska människor kunna fortsätta att leva efter allt det som hänt..?
Hur ska de kunna se varandra i ögonen, hur sova på verandan utan att tänka att någon återigen ska komma och hugga kniven i dem? Hur ska de kunna njuta av gräshoppornas gnidande och nätternas stjärnklarhet?
Hur ska jag nu kunna bjuda hem vänner till mina hemtrakter, så att deras ögon spärras upp i förvåning över det oväntade: landets söder, som på avstånd verkade så efterblivet, visar sig vara så ljust och doftande. Så läckert som bara ploven i byn Min-Terek. Så milt som endast ett samtal på verandasoffan efter ploven, och efter de saftiga vattenmelonerna, som du köpt direkt vid odlingarna av den garvade bonden. Så rikt som bara doften av te från en gammal kanna med bruten näsa.
Jag gråter och kan inte titta på bilderna från mitt söder...
Med sorg måste jag erkänna att först på natten den 10 juni, när blodbadet började, började jag be på riktigt. Fram till nu var bön för mig ett slags omedveten ritual vid minnesstunder, eller när man besökt sin mors, farfars gravar... Nu blev bönen min enda väg att inte passera den gräns, efter vilken jag skulle ha svårt att säga att jag fortfarande är en människa.
Jag började att be för att försöka förstå mina kirgiziska bröder och be när jag ville förstå mina uzbekiska bröder. Jag började be, eftersom det inte finns någon större frestelse än att försöka rättfärdiga det som hände eller skylla allt på några provokatörer, även om ingen längre tvivlar på att sådana funnits.
Å ena sidan tänker jag, att hur omfattande provokationerna aldrig varit från (ex-presidenten) Bakijev, legosoldater, gamla tjänstemän inom regimen eller från andra länder eller grupper, så borde VANLIGA UZBEKER och KIRGIZER ändå inte på några villkor ha börjat hugga ihjäl varandra och tända eld på hus så att de som varit deras grannar brinner inne.
Provokatörerna började bara. Fortsatte, det gjorde vanliga människor.
Men å andra sidan är det förmodligen herkulesiskt svårt att förbli tolerant för dem som fått sin mamma, dotter, son och bror mördade. För när det skedde visste ju inte dessa människor att dräparna var helt andra - brutala och professionella legosoldater, att mordbrännarna var människor som struntar blankt i folket, och gör vad som helst för en ynklig summa pengar.
Så oavsett omständigheterna är det inte de enkla människorna som bär skulden.
Jag ringde mina vänner samtidigt som de såg eldens sken, och jag försökte att inte avslöja att jag grät. Jag bönföll dem att hejda de unga männen, som gick för att bränna och döda, men vid det laget fanns det ingen chans att de kunde stoppa allt det som skedde.
Min egen lillebror var tvungen att medge att han inte kunde stoppa de personer som han inte kände. Han sa bara att bredvid honom stod vår granne, en uzbek, och iakttog också tyst härjandet runt om.
Jag har alltid trott att jag utmärkt väl kände till mentaliteten i södra Kirgizistan, och att den är lite speciell har alltid både jag och andra sydlänningar vetat om.
I byn där jag växte upp, började den etniska rensningen två dagar efter de i Osj. Varför kunde inte åldermännen i förväg samla alla bybor och förklara att om, Gud förbjude, det kommer hit, så är vi alla förlorare? Varför drog sig kirgizerna och uzbekerna undan i olika delar av byn när de visste att människor redan dött i Osj och Jalalabad?
Jag kan svara mig själv: hela den etniska kortleken spelades ut så professionellt att kirgizer och uzbeker inte hade en chans att påverka.
Vilken chans kunde man ha haft, när en avlönad krypskytt sköt en efter en, och sen provokatörerna intygade att det där gjorde uzbeker, och vittnade till uzbekerna att det var kirgizer som sköt. Varken kirgizer eller uzbeker gavs en möjlighet att tänka efter: hur kan en arbetares valkiga händer hitta ett prickskyttegevär, ett granatgevär?
Men nu måste kirgizer och uzbeker lämna sig själva åtminstone någon chans till en framtid, en chans att leva, en chans för trädgården att blomma igen...
Mitt söder är uppskuret, bränt och krossat, mitt söder är förödmjukat, mitt söder andas väsande och blöder, mitt söder hungrar och är febrigt, mitt söder är skrämt och gripet av panik. Men jag hoppas att mitt söder inte tänker att ta hämnd på sig självt.
De här dagarna har batteriet på min mobiltelefon laddats ur på bara en halv dag, efter ändlösa samtal med familj, vänner och kollegor. När jag talar med några, och även fast folk fortsatte att dö, började jag hoppas: efter allt detta är över, finns fortfarande en chans att leva fredligt tillsammans.
Vänner berättade för mig att en multietnisk folkmassa i min by vräkte en plundrares bil i floden tillsammans med föraren. Han körde en stulen bil lastad med en teve och ett kylskåp.
Min faster berättade för mig att i deras by, där det lever bara en 15-20 uzbekiska familjer, beslutade sig de lokala invånarna för att besöka dem och skrev i förtvivlan när det visade sig att husen var tomma. Det visade sig att uzbekerna flytt ut på fälten, och sovit i det fria. En delegation av kirgisiska åldermän eskorterade dem tillbaka till deras hem, upprörda över att grannara trott att kirgisiserna skulle släppa in vem som helst - sådana som skulle kunna ordna pogromer - i byn.
Mitt hopp för framtiden stärks ytterligare lite av att en vän till mig slogs med dem som ville bränna ner hans grannars hus. Han - en kirgiz - bor i en klassisk "mahalla", ett uzbekiskt kvarter. När jag ringde honom sa han att han var rädd att han inte skulle kunna stoppa folkmassan. Då hade han gömda uzbekiska kvinnor och barn i källaren.
En grupp åldermän i Osj delade en torr brödkaka, symbolen för försoning, och vuxna män kramade om varandra, och deras ögon fylldes med tårar. De lämnade sina hem för en försoningsmanifestation, utan fruktan för att de skulle kunna fällas av en krypskytt som är emot just den försoningen.
Och jag tror att det finns en chans till fred, då en enkel kille, en frivillig, står vid sidan av en 17-årig soldat och delar ut humanitärt bistånd, och fortsätter trots att de beskjuts av sådana som vill slita sönder allt hopp.
Allt är ännu inte förlorat, tror jag, om en uzbekisk grannfru delar bröd med en ung kirgizisk grabb, som vaktar gatan från våldsmän, och när grannar med en röst sörjer på begravningen, utan att se till de stympade kropparnas nationalitet.
Vi - kirgizer och uzbeker - blir inte av med varandra vad som än händer. Våra fäder och förfäder ligger i samma jord, vi dricker samma vatten och äter samma bröd, vi ska uppfostra våra barn och barnbarn på samma välsignade mark.
Du, bror kirgiz, och du, bror uzbek, man har ändrat ditt öde. Din familjs, ditt hems och ditt kvarters öde blev bestämt över ett glas konjak, över en sträng kokain, över en lägeskarta över södra Kirgizistan när legosoldaterna förberedde sig. Så du hade aldrig en chans att förändra något av det som hände.
Men vi kan önska själaro för dem som är döda. Och fred för alla dem som har överlevt.
Sultan Kanazarov (här med penna i hand vid ett oppositionellt landsmöte i april 2008, då oppositionen bara drömde om makten och etniska blodbad var avlägsna) är kirgizisk redaktör för den centralasiatiska nyhetssajten Ferghana.ru. Artikeln är också publicerad i tidningen Moskovskij Komsomolets, den 18 juni, 2010.
måndag 14 juni 2010
En katastrof
Många hundra döda, 75 000 flyktingar.
Etnisk rensning.
Och bilderna hos världens tevebolag är från i förrgår. Informationsbristen är enorm. Ferghana citerar ett ögonvittne som säger att bara en tiondel av situationens allvar framkommer i media.
Berättelser kommer om döende åldring som bränns ihjäl på gatan. Kvinnor och barn som trycker i källare. Folk som dödar med knivar.
Civila har barrikaderat sig i sina bostadskvarter och på gatorna rör sig beväpnade gäng. Mat, vatten, el, kommunikationer håller på att ta slut.
Uzbekistan stänger i dag gränsen så att resterande tiotusentals flyktingar riskerar att klämmas mellan gränsvakter och banditer. Spänningen mellan länderna är oerhörd, diktatorn Karimov känd för sin likgiltighet inför människoliv.
Jag var med i Ekot i går och Studio Ett i dag. Har tjatat på svenska tevebolag att skicka ut mig för att bevaka katastrofen och dess följder, men inget napp än så länge.
Här är några tankar jag mejlade till UD och andra i dag:
- Detta är en mänsklig och social katastrof som kommer att svårt ärra området i många år. Kirgiser, uzbeker och andra minoriteter får svårare att leva samman. Tusentals familjer har sett sina besparingar gå upp i rök. Det är en kollaps för polis och militär, och förtroendet för desamma, vilkas moral var usel men nu helt utraderats, de har stått hjälplösa, fått vapen och pansarfordon stulna, frivilligt överlämnat eller till och med deltagit i etnisk rensning.
- Detta är ett dråpslag mot den nya regeringen och dess demokratiska agenda. Även om den var intransparent, lätt nepotistisk och splittrad införde Rozas regering pressfrihet, släppte politiska fångar, lät skriva en bra konstitution och bildade en oberoende valkommission. De var på väg att skapa en maktdelad parlamentarism, vilket vore det tyngsta hotet hittills mot de auktoritära grannländerna och på sikt även Rysslands dominans.
Dagens katastrof blir ett förkrossande argument för de reaktionära pessimister och intressen som hävdar att bara en stark man kan hålla ordning i Centralasien.
- Det förefaller utom tvivel att situationen iscensatts av något särintresse som planerat, beväpnat och betalat våldsmän. Dessa kan sedan vara kriminella, tadzjiker, legosoldater, klanmedlemmar, KGB/säkerhetsanställda eller troligast nåt slags mix. Beställaren, hur det gick till och varför är mer oklart, men "kompromatkriget" i maj pekar på en trolig agent.
- Varför tackade Ryssland nej till att gå in? Det söker jag ett klockrent svar på. Mig synes det att det vore en god PR-affär att skicka in några regementen ljusblå baskrar och röja upp. Ganska enkelt gjort rent tekniskt (särskilt om de kan ringa Bakijev och säga åt honom att kalla tillbaka vargarna), stor PR-vinst i hela Ferganadalens befolkning och Kirgisistan, Tasjkent hamnar i tacksamhetsskuld för att Moskva löser flyktingproblemet och de finge enorm kontroll över Bisjkek (och den amerikanska basens framtid).
Till motargumenten hör att det helt enkelt kanske är för svårt, ett afghanskt träsk-syndrom, eller att Uzbekistan, Kazakstan och/eller Kina helt enkelt förbjudit Ryssland att gå in. Eller att Moskva cyniskt vill pressa Roza till större eftergifter innan de går in.
Intresant också att Roza inte bad om hjälp från ODKB eller FN, utan direkt från Kreml.
- Om EU/Sverige som ordförande agerat mot regimernas MR-brott under de gångna åren kanske de rättsvårdande organen hade varit i bättre skick nu att förekomma/stoppa kaoset.
Etnisk rensning.
Och bilderna hos världens tevebolag är från i förrgår. Informationsbristen är enorm. Ferghana citerar ett ögonvittne som säger att bara en tiondel av situationens allvar framkommer i media.
Berättelser kommer om döende åldring som bränns ihjäl på gatan. Kvinnor och barn som trycker i källare. Folk som dödar med knivar.
Civila har barrikaderat sig i sina bostadskvarter och på gatorna rör sig beväpnade gäng. Mat, vatten, el, kommunikationer håller på att ta slut.
Uzbekistan stänger i dag gränsen så att resterande tiotusentals flyktingar riskerar att klämmas mellan gränsvakter och banditer. Spänningen mellan länderna är oerhörd, diktatorn Karimov känd för sin likgiltighet inför människoliv.
Jag var med i Ekot i går och Studio Ett i dag. Har tjatat på svenska tevebolag att skicka ut mig för att bevaka katastrofen och dess följder, men inget napp än så länge.
Här är några tankar jag mejlade till UD och andra i dag:
- Detta är en mänsklig och social katastrof som kommer att svårt ärra området i många år. Kirgiser, uzbeker och andra minoriteter får svårare att leva samman. Tusentals familjer har sett sina besparingar gå upp i rök. Det är en kollaps för polis och militär, och förtroendet för desamma, vilkas moral var usel men nu helt utraderats, de har stått hjälplösa, fått vapen och pansarfordon stulna, frivilligt överlämnat eller till och med deltagit i etnisk rensning.
- Detta är ett dråpslag mot den nya regeringen och dess demokratiska agenda. Även om den var intransparent, lätt nepotistisk och splittrad införde Rozas regering pressfrihet, släppte politiska fångar, lät skriva en bra konstitution och bildade en oberoende valkommission. De var på väg att skapa en maktdelad parlamentarism, vilket vore det tyngsta hotet hittills mot de auktoritära grannländerna och på sikt även Rysslands dominans.
Dagens katastrof blir ett förkrossande argument för de reaktionära pessimister och intressen som hävdar att bara en stark man kan hålla ordning i Centralasien.
- Det förefaller utom tvivel att situationen iscensatts av något särintresse som planerat, beväpnat och betalat våldsmän. Dessa kan sedan vara kriminella, tadzjiker, legosoldater, klanmedlemmar, KGB/säkerhetsanställda eller troligast nåt slags mix. Beställaren, hur det gick till och varför är mer oklart, men "kompromatkriget" i maj pekar på en trolig agent.
- Varför tackade Ryssland nej till att gå in? Det söker jag ett klockrent svar på. Mig synes det att det vore en god PR-affär att skicka in några regementen ljusblå baskrar och röja upp. Ganska enkelt gjort rent tekniskt (särskilt om de kan ringa Bakijev och säga åt honom att kalla tillbaka vargarna), stor PR-vinst i hela Ferganadalens befolkning och Kirgisistan, Tasjkent hamnar i tacksamhetsskuld för att Moskva löser flyktingproblemet och de finge enorm kontroll över Bisjkek (och den amerikanska basens framtid).
Till motargumenten hör att det helt enkelt kanske är för svårt, ett afghanskt träsk-syndrom, eller att Uzbekistan, Kazakstan och/eller Kina helt enkelt förbjudit Ryssland att gå in. Eller att Moskva cyniskt vill pressa Roza till större eftergifter innan de går in.
Intresant också att Roza inte bad om hjälp från ODKB eller FN, utan direkt från Kreml.
- Om EU/Sverige som ordförande agerat mot regimernas MR-brott under de gångna åren kanske de rättsvårdande organen hade varit i bättre skick nu att förekomma/stoppa kaoset.
fredag 11 juni 2010
Strandade somalier på Moskvaflygplatsen
Natten efter att jag landade i Sverige exploderade södra Kirgisistan i interetniska upplopp. Det är oklart om detta var planerat och iscensatt eller ganska spontant, men ett första ungdomsbråk spred sig snabbt, uzbekerna hämtade sina släktingar och kirgisiserna gjorde likadant. Nu är nästan 30 döda och över 300 skadade, regeringen har kallat in militär i två städer och två kommuner, evakuerat folk och risken är att den viktiga folkomröstningen som skulle legitimera regeringen och presidenten den 27 juni kullkastas. Spöket är den etniska rensningen i juni 1990 när uppåt 1 000 människor kan ha slagits ihjäl, våldtagits och så vidare.
Men först om nåt annat: När jag flög hem och stannade på flygplatsen Sjeremetjevo-2 i Moskva i åtta timmar började några unga afrikaner tala med mig. Det visar sig att 19 somalier är strandade på terminalen sen fler månader tillbaka. De lever där i misär mitt ibland lyxiga taxfreebutiker och en strid ström världsresenärer.
De berättade att de övergetts på terminalen under våren av sina människosmugglare, som de betalat cirka 5 000 dollar för att få hjälp att åka till Kanada och andra västländer. "Min mamma sålde vårt hus och land för att försöka ge mig ett bättre liv," berättade den smale 20-årige Ismail på bra engelska där vi satt oss och ett tiotal andra somalier omringat oss med stora ögon och frågor och skratt.
De har formellt möjlighet att åka hem, verkar det som, det flyget skulle de ryska eller andra myndigheter bjuda på. Men de vill inte, berättar om "al-shabaab", den islamiska milisen i Mogadishu. Man får tre varningar, sen dödas eller stympas man om man inte låter sig rekryteras säger de.
Därför är det bättre att leva i ett kafakaeskt limbo som måste vara helt mardrömslikt, på den kala flygplatsen, än att åka hem.
De tigger pengar och saker av resenärer, och betalar flygplatspersonal för att handla bröd och mjölk åt dem utanför. De dricker vatten på de offentliga toaletterna, och flera verkar sjuka, de glittrande vita tänderna står i kontrast mot gula ögonvitor. En somalisk regeringssajt säger att en av kvinnorna fått en njurinfektion.
De har en dator och en mobiltelefon. De är 15 killar och 4 tjejer, i tonår upp till kanske 25. Från början sov de på kartonger, nu har de madrasser.
Ute i glaskorridorerna som man går genom när man kommer av flygplanet bor två andra somalier. De är avskilda från de andra. Kom hit först och har varit här i uppåt nio månader nu. Vi pratar genom en springa i en glasdörr.
"Från början hade vi ingenting. Nu kommer FN, en kvinna som heter Medina, och ger oss mat. Från början hade vi inga rättigheter alls, men nu får vi åka hem om vi vill. Men det vill vi inte, vi har sökt asyl och hoppas att i slutet av juni att få tillfälligt bo i Moskva ett år," säger en, innan en polis kommer och kör bort honom ned i källaren igen.
Polisen och personalen behandlar oss väl, säger killarna jag talar med, men på sajten med berättelser står att några misshandlats på toan av polisen. Klart är att de är försiktiga att inte bli ett störningsmoment för resenärerna.
"En man har bott här i nio år" ropar killarna. Men han vill nog inte prata med dig. Vi går dit, längs balkongen på plan två. I en nisch ligger madrasser och plastkassar, och en kortväxt medelålders man ligger och ber. Vi talar en kort stund. Alla har varit här, tidningar och filmteam, säger han, men ingen hjläper. Jag är redo att åka till vilket europeiskt land som helst. Men du bor hellre här än återvänder till Indien, säger jag. Ja, säger han, jag dör hellre här.
Vi brukar tvätta hans kläder på toan, säger killarna. När vi går säger de till honom att be åt andra hållet istället, för det är ju riktningen mot Mecka, Have a nice day, säger de och vi går.
En svensk resenär larmade Läkare utan gränser, och en kille osm heter Williams kom och gav oss mat och saker. Sista gången kom han med förnödenheter för tio dagar, men de har flygplatspersonalen låst in i ett rum och nu får han inte komma längre, säger killarna.
Nån visar ett papper med svar på asylansökan. Jag kan översätta och snart sträcker alla fram papper. Ryska flyktingmyndigheten har avslagit alla, ömsom för att ansökan är ofullständig, ömsom för att sökanden inte kan räknas som flykting. De måste lämna landet inom en månad efter beslutet, står det, men vissa papper är från februari.
"Skriv upp orsaken till att vi inte får asyl i Ryssland! Det är för att somaliska pirater anfallit ryska båtar och tagit gisslan!" utropar en.
Jag pratar med några ryska kvinnor som packar upp spritflaskor i en taxfreebutik intill glasväggen där vi träffar källarborna.
De är kluvna, dels skeptiska och tycker att afrikanerna är kriminella och får skylla sig själva, de har ju "ätit upp sina pass" säger de i en lätt rasistisk gliring. Dels är de medlidsamma, en har jobbat här i ett tiotal år och sett indiern sen 2003. Polisen eller myndigheterna borde lösa det här, säger de. "Det är ju ohygiensiskt."
Men först om nåt annat: När jag flög hem och stannade på flygplatsen Sjeremetjevo-2 i Moskva i åtta timmar började några unga afrikaner tala med mig. Det visar sig att 19 somalier är strandade på terminalen sen fler månader tillbaka. De lever där i misär mitt ibland lyxiga taxfreebutiker och en strid ström världsresenärer.
De berättade att de övergetts på terminalen under våren av sina människosmugglare, som de betalat cirka 5 000 dollar för att få hjälp att åka till Kanada och andra västländer. "Min mamma sålde vårt hus och land för att försöka ge mig ett bättre liv," berättade den smale 20-årige Ismail på bra engelska där vi satt oss och ett tiotal andra somalier omringat oss med stora ögon och frågor och skratt.
De har formellt möjlighet att åka hem, verkar det som, det flyget skulle de ryska eller andra myndigheter bjuda på. Men de vill inte, berättar om "al-shabaab", den islamiska milisen i Mogadishu. Man får tre varningar, sen dödas eller stympas man om man inte låter sig rekryteras säger de.
Därför är det bättre att leva i ett kafakaeskt limbo som måste vara helt mardrömslikt, på den kala flygplatsen, än att åka hem.
De tigger pengar och saker av resenärer, och betalar flygplatspersonal för att handla bröd och mjölk åt dem utanför. De dricker vatten på de offentliga toaletterna, och flera verkar sjuka, de glittrande vita tänderna står i kontrast mot gula ögonvitor. En somalisk regeringssajt säger att en av kvinnorna fått en njurinfektion.
De har en dator och en mobiltelefon. De är 15 killar och 4 tjejer, i tonår upp till kanske 25. Från början sov de på kartonger, nu har de madrasser.
Ute i glaskorridorerna som man går genom när man kommer av flygplanet bor två andra somalier. De är avskilda från de andra. Kom hit först och har varit här i uppåt nio månader nu. Vi pratar genom en springa i en glasdörr.
"Från början hade vi ingenting. Nu kommer FN, en kvinna som heter Medina, och ger oss mat. Från början hade vi inga rättigheter alls, men nu får vi åka hem om vi vill. Men det vill vi inte, vi har sökt asyl och hoppas att i slutet av juni att få tillfälligt bo i Moskva ett år," säger en, innan en polis kommer och kör bort honom ned i källaren igen.
Polisen och personalen behandlar oss väl, säger killarna jag talar med, men på sajten med berättelser står att några misshandlats på toan av polisen. Klart är att de är försiktiga att inte bli ett störningsmoment för resenärerna.
"En man har bott här i nio år" ropar killarna. Men han vill nog inte prata med dig. Vi går dit, längs balkongen på plan två. I en nisch ligger madrasser och plastkassar, och en kortväxt medelålders man ligger och ber. Vi talar en kort stund. Alla har varit här, tidningar och filmteam, säger han, men ingen hjläper. Jag är redo att åka till vilket europeiskt land som helst. Men du bor hellre här än återvänder till Indien, säger jag. Ja, säger han, jag dör hellre här.
Vi brukar tvätta hans kläder på toan, säger killarna. När vi går säger de till honom att be åt andra hållet istället, för det är ju riktningen mot Mecka, Have a nice day, säger de och vi går.
En svensk resenär larmade Läkare utan gränser, och en kille osm heter Williams kom och gav oss mat och saker. Sista gången kom han med förnödenheter för tio dagar, men de har flygplatspersonalen låst in i ett rum och nu får han inte komma längre, säger killarna.
Nån visar ett papper med svar på asylansökan. Jag kan översätta och snart sträcker alla fram papper. Ryska flyktingmyndigheten har avslagit alla, ömsom för att ansökan är ofullständig, ömsom för att sökanden inte kan räknas som flykting. De måste lämna landet inom en månad efter beslutet, står det, men vissa papper är från februari.
"Skriv upp orsaken till att vi inte får asyl i Ryssland! Det är för att somaliska pirater anfallit ryska båtar och tagit gisslan!" utropar en.
Jag pratar med några ryska kvinnor som packar upp spritflaskor i en taxfreebutik intill glasväggen där vi träffar källarborna.
De är kluvna, dels skeptiska och tycker att afrikanerna är kriminella och får skylla sig själva, de har ju "ätit upp sina pass" säger de i en lätt rasistisk gliring. Dels är de medlidsamma, en har jobbat här i ett tiotal år och sett indiern sen 2003. Polisen eller myndigheterna borde lösa det här, säger de. "Det är ju ohygiensiskt."
måndag 7 juni 2010
Korkat av TT om Gaza
Har varit uppe i bergen och vandrat igen, steg upp kl 03 i går i ett vindskydd på en glaciär och spände på sovjetiska gamla krokar på kängorna, band ihop mig med Tim och knatade iväg uppför glaciären. Skriver mer om det när bild o filmer kommer.
I dag återvände jag till datorn och kollade Aftonbladet för det senaste om Gazakalabaliken. Det skulle jag inte ha gjort. Där drabbades jag av en av de dummare faktarutor jag sett i svenska medier. Här är det brev jag halva dan i dag suttit o plitat ihop till TT, Aftonbladet och vem som helst som vill läsa.
Nu ska jag gå och äta gratis snittar och paraplydrinkar på lyxhotellet Hyatt - britterna firar drottningens födelsedag och min älskarinna har gått med på att ta med mig.
På torsdag åker jag hem. I dag har jag delat ut renkött på statsradion.
Här är brevet:
I dag återvände jag till datorn och kollade Aftonbladet för det senaste om Gazakalabaliken. Det skulle jag inte ha gjort. Där drabbades jag av en av de dummare faktarutor jag sett i svenska medier. Här är det brev jag halva dan i dag suttit o plitat ihop till TT, Aftonbladet och vem som helst som vill läsa.
Nu ska jag gå och äta gratis snittar och paraplydrinkar på lyxhotellet Hyatt - britterna firar drottningens födelsedag och min älskarinna har gått med på att ta med mig.
På torsdag åker jag hem. I dag har jag delat ut renkött på statsradion.
Här är brevet:
Hej,
jag finner stora brister i den TT-faktaruta jag tar del av på Aftonbladets hemsida från i lördags. Det är delvis förvillande och utelämnande och ett svek mot läsarna.
Jag är ingen expert men prisbelönt frilansjournalist som arbetat i Mellanöstern.
Här är några exempel:
1) "Gazaremsan ingick i det brittiska mandatet...", "styrdes av Egypten...sedan av Israel". Menar TT/Aftonbladet att remsan inte var militärt ockuperad av Israel från 1967? Är inte det värt att nämna?
2) Hamas vann 2006 ett val i de palestinska territorierna inklusive Gazaremsan. Det är på grundval av det som de styr där. Hur kommer det sig att ni utelämnar den nyckelinformationen?
Istället skriver ni att "Gazaremsan styrs sedan sommaren 2007 av Hamasrörelsen." Därmed använder ni samma verb som för Egypten och Israel? Tycker TT/Aftonbladet att en militär ockupation är lika legitim som ett val som av oberoende observatörer beskrevs som ett av de mest öppna och rättvisa någonsin i arabvärlden? (Till stor del pga en ekonomisk blockad har den Palestinska Myndigheten på Västbanken sedan övertagits av en västvänlig regering utan Hamas.)
3) Ni skriver att Gazaborna trängs på en liten yta, men inget om karaktären eller effekterna av den israeliska blockaden. Hade det inte varit värt att ägna en mening åt exempelvis att (enligt en rad hjälp- och MR-organisationer samt FN) blockaden orsakat humanitär kris, den formella ekonomin har kollapsat och brist uppstått på bland annat rent vatten, mat och bränsle till el och matlagning. (http://www.ochaopt.org/documents/gaza_agriculture_25_05_2010_press_release_english.pdf och
http://www.ochaopt.org/documents/Ocha_opt_Gaza_impact_of_two_years_of_blockade_August_2009_english.pdf)
4) Ni skriver att den israeliska blockaden sker "(p)å grund av ihållande raketbeskjutning från Gaza mot civila israeliska mål". Den informationen förefaller komma direkt från det israeliska utrikesdepartementet. Hur kommer det sig att ni bara ger den israeliska förklaringen till blockaden?
En förklaring som stämmer bättre med opartiska bedömningar är att blockaden också/huvudsakligen är en fortsättning på det internationella samfundets ekonomiska sanktioner, vilka infördes efter Hamas makttillträde för att pressa rörelsen till politiska eftergifter.
John Holmes, FN:s chef för humanitära frågor, har beskrivit blockaden som en form av olaglig kollektiv bestraffning mot palestinierna, vilken undergräver Israels säkerhet.
Det är sant att de palestinska raketerna skjuts mot civila mål. Men det israeliska direkta och indirekta våldet mot civila Gazabor är otaliga gånger mer omfattande, enligt rapporter från oberoende källor (se ochaopt.org, Amnesty, Röda korset, HRW osv). Mot den bakgrunden förefaller mig TT/Aftonbladets beslut att markera att de palestinska raketerna skjuts mot "civila" israeliska mål, men att inte med ett ord nämna den humanitära krisen bland civila Gazabor, som omdömeslöst missvisande.
5) Lika märklig är er markering att Israels attack förra vintern utlöstes av palestinska raketer. Varför invasioner inleds är bland det mest omstridda i all politik, och era skribenter torde veta bättre än att tvärsäkert uttala sig såhär - återigen fullständigt i linje med den israeliska officiella positionen.
Mer rimligt än att kommentera invasionsorsaken vore att berätta om dess konsekvenser - kriget orsakade omkring 1 400 palestinska döda och 13 israeliska, och dess konsekvenser på infrastrukturen, med t ex över 3 000 förstörda byggnader, förvärrades av blockaden.
Om ni mot förmodan vill kommentera invasionsorsaken så är det journalistiskt fel att säga att den utlöstes av palestinska raketer. Det får det att låta som att angreppet var en logisk följd av raketerna, viket knappast är TT/Aftonbladets uppgift eller kompetens och normativt strider mot FN- och IGO-kretsars fördömanden.
Tvärtom är det så att tunga källor hävdar att Israel kunde stoppa raketbeskjutningen - genom att själva respektera ett tidigare eld-upphöravtal. FN:s flyktingkommissionär för palestinierna, Karen AbuZayd, har sagt att raketerna minskade kraftigt under ett sådant (informellt och muntligt) avtal, men att inte minst Israel bröt mot det, vilket föranledde sämre relationer och det israeliska anfallet åtta dagar efter att avtalet löpte ut den 19 dec 2008.
Jag vet att många västerländska mittfåremedier också hävdar att milisgruppers attacker är en huvudfråga för blockaden och vinterinvasionen - men om det inte motsvarar verkligheten och folkrätten, utan framför allt är en proisraelisk politisk åsikt, bör inte TT/Aftonbladet rapportera på det viset.
6) Er sista paragraf utelämnar den övervägande folkrättskritiken mot blockaden i sig - att remsan pga den fortfarande är ockuperad och att blockaden är en olaglig kollektiv bestraffning.
Ovanstående brister föranleder mig att undra - i hur stor grad är den aktuella faktarutan en översättning ni gjort av material från en internationell nyhetsbyrå eller media?
OSA gärna. Jag diskuterar gärna faktarutan och min kritik, jag kan helt eller delvis ha missuppfattat förhållanden.
Vänligen,
Andreas Hedfors
frilansjournalist, Bisjkek
onsdag 2 juni 2010
Röster om Israels överfall
Israels dödliga anfall i måndags morse på en ideell humanitär konvoj har nedkallat en rad olika och intressanta synpunkter.
Först angående den omedelbara händelseutvecklingen. Två ytterligare fartyg, varav ett irländsk-flaggade Rachel Corrie, är på väg till Gazaremsan, och om Israel försöker stoppa dem också kan saker och ting spåra ur.
* "Ankara warned that further supply vessels will be sent to Gaza, escorted by the Turkish Navy..." skrev en turkisk tidning redan i måndags.
Turkiet skulle formellt sett kunna få hjälp av världens mäktigaste militärallians att försvara sig mot Israels de-facto krigsförklaring, enligt Craig Murray, fd brittisk ambassadör och UD-chefstjänsteman: "To attack a foreign flagged vessel in international waters is illegal. It is not piracy, as the Israeli vessels carried a military commission. It is rather an act of illegal warfare."
och vidare:
"The Law of the Sea is quite plain that, when an incident takes place
on a ship on the high seas (outside anybody's territorial waters) the applicable law is that of the flag state of the ship on which the incident occurred. In legal terms, the Turkish ship was Turkish territory."
av vilket följer att:
"an attack by Israel on a NATO member flagged ship in international waters is an event to which NATO is obliged - legally obliged, as a matter of treaty - to react.
/...That is why Turkey was extremely shrewd in reacting immediately to the Israeli attack by calling an emergency NATO meeting."
en aspekt som ju är lite av en nyhet i sig.
Mer akut - diverse mediauppgifter stämmer inte. Alla fångar har inte släppts. Västerlänningarna får åka hem, men minst fyra arabiska/israeliska solidaritetsaktivister kvarhålls, skriver Frihetsflottan.
* Ett Mellanösternland har dödat ett tiotal européer. Israel har inte förstått det än, och våra politiker tiger, men allt är inte som vanligt längre, skriver Robert Fisk.
Mer om det oumbärliga folkrättsperspektivet:
* Richard Falk, UN special rapporteur for human rights in the Palestinian territories, professor emeritus i internationell lag vid Princeton:
"a complete disregard of international law, in several respects. It was an act of naked aggression. It was done on the high seas. It was done in defiance of elementary humanitarian standards... It was not a security issue by the remotest stretch of the imagination. If there was a right of self-defense, it belonged to the people onboard these ships...
/...So I feel that we’ve almost never seen such a direct confrontation with the most elementary principles of international law..."
Och om kontexten, blockaden av Gaza:
"...underneath this has been the almost three years of criminal blockade of the people of Gaza. The blockade is a direct violation of Article 33 of the Fourth Geneva Convention that prohibits collective punishment. And this is one of the first examples where a civilian population has been locked inside a zone that has been subjected to this kind of mental and physical threat to subsistence and survival."
* Said Mahmoudi, folkrättsprofessor SU
"Hur man än vrider och vänder på frågan så har Israel brutit mot alla former av internationell rätt i och med bordningen av Gazakonvojen och efterföljande händelser, säger Said Mahmoudi."
Mahmoudi säger att Israel anser sig vara i krig med flera kringliggande arabländer, men att även om det skulle vara så - vilket han säger att inget annat land erkänner - så skulle de ha behövt inspektera fartygen och sedan släppa förbi dem eftersom de inte hade vapen eller militär ombord.
* Synd att ingen ännu intervjuat Hans Corell, före detta rättschef på FN som varit med och startat alla krigsbrottstribunaler. Jag tillfrågade honom förra vintern om att kommentera Ship to Gazas juridiska plattform, men han hade inte tid.
* Amerikanska FAIR kartlade hur mittfåremedier som New York Times och Washington Post konsekvent förbiser folkrätten och utgår från israeliska källors uppgifter. Och fokuserar på konsekvenserna för bilden av Israel och USA, istället för på huruvida Israel ställs till svars för sitt angrepp och på den humanitära krisen offren försökte uppmärksamma.
* FN släppte nyligen en rapport med detaljer om den humanitära katastrof som pågår på Gazaremsan på grund av Israels olagliga blockad.
"98 percent of industrial operations have been shut down since 2007 and there are acute shortages of fuel, cash, cooking gas and other basic supplies."
* "It hardly seemed possible for Israel -- after its brutal devastation of Gaza and its ongoing blockade -- to engage in more heinous and repugnant crimes" skrev Glenn Greenwald.
Först angående den omedelbara händelseutvecklingen. Två ytterligare fartyg, varav ett irländsk-flaggade Rachel Corrie, är på väg till Gazaremsan, och om Israel försöker stoppa dem också kan saker och ting spåra ur.
* "Ankara warned that further supply vessels will be sent to Gaza, escorted by the Turkish Navy..." skrev en turkisk tidning redan i måndags.
Turkiet skulle formellt sett kunna få hjälp av världens mäktigaste militärallians att försvara sig mot Israels de-facto krigsförklaring, enligt Craig Murray, fd brittisk ambassadör och UD-chefstjänsteman: "To attack a foreign flagged vessel in international waters is illegal. It is not piracy, as the Israeli vessels carried a military commission. It is rather an act of illegal warfare."
och vidare:
"The Law of the Sea is quite plain that, when an incident takes place
on a ship on the high seas (outside anybody's territorial waters) the applicable law is that of the flag state of the ship on which the incident occurred. In legal terms, the Turkish ship was Turkish territory."
av vilket följer att:
"an attack by Israel on a NATO member flagged ship in international waters is an event to which NATO is obliged - legally obliged, as a matter of treaty - to react.
/...That is why Turkey was extremely shrewd in reacting immediately to the Israeli attack by calling an emergency NATO meeting."
en aspekt som ju är lite av en nyhet i sig.
Mer akut - diverse mediauppgifter stämmer inte. Alla fångar har inte släppts. Västerlänningarna får åka hem, men minst fyra arabiska/israeliska solidaritetsaktivister kvarhålls, skriver Frihetsflottan.
* Ett Mellanösternland har dödat ett tiotal européer. Israel har inte förstått det än, och våra politiker tiger, men allt är inte som vanligt längre, skriver Robert Fisk.
Mer om det oumbärliga folkrättsperspektivet:
* Richard Falk, UN special rapporteur for human rights in the Palestinian territories, professor emeritus i internationell lag vid Princeton:
"a complete disregard of international law, in several respects. It was an act of naked aggression. It was done on the high seas. It was done in defiance of elementary humanitarian standards... It was not a security issue by the remotest stretch of the imagination. If there was a right of self-defense, it belonged to the people onboard these ships...
/...So I feel that we’ve almost never seen such a direct confrontation with the most elementary principles of international law..."
Och om kontexten, blockaden av Gaza:
"...underneath this has been the almost three years of criminal blockade of the people of Gaza. The blockade is a direct violation of Article 33 of the Fourth Geneva Convention that prohibits collective punishment. And this is one of the first examples where a civilian population has been locked inside a zone that has been subjected to this kind of mental and physical threat to subsistence and survival."
* Said Mahmoudi, folkrättsprofessor SU
"Hur man än vrider och vänder på frågan så har Israel brutit mot alla former av internationell rätt i och med bordningen av Gazakonvojen och efterföljande händelser, säger Said Mahmoudi."
Mahmoudi säger att Israel anser sig vara i krig med flera kringliggande arabländer, men att även om det skulle vara så - vilket han säger att inget annat land erkänner - så skulle de ha behövt inspektera fartygen och sedan släppa förbi dem eftersom de inte hade vapen eller militär ombord.
* Synd att ingen ännu intervjuat Hans Corell, före detta rättschef på FN som varit med och startat alla krigsbrottstribunaler. Jag tillfrågade honom förra vintern om att kommentera Ship to Gazas juridiska plattform, men han hade inte tid.
* Amerikanska FAIR kartlade hur mittfåremedier som New York Times och Washington Post konsekvent förbiser folkrätten och utgår från israeliska källors uppgifter. Och fokuserar på konsekvenserna för bilden av Israel och USA, istället för på huruvida Israel ställs till svars för sitt angrepp och på den humanitära krisen offren försökte uppmärksamma.
* FN släppte nyligen en rapport med detaljer om den humanitära katastrof som pågår på Gazaremsan på grund av Israels olagliga blockad.
"98 percent of industrial operations have been shut down since 2007 and there are acute shortages of fuel, cash, cooking gas and other basic supplies."
* "It hardly seemed possible for Israel -- after its brutal devastation of Gaza and its ongoing blockade -- to engage in more heinous and repugnant crimes" skrev Glenn Greenwald.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)