Kg ytterligare några pinnhål mot diktatur

Ännu ett fruktansvärt attentat mot en journalist i Kirgisistan, även denna gång en person jag träffat.

Den 16 december kastades den kirgisiske journalisten Gennadij Pavljuk ut genom ett fönster från sjätte våningen i Almaty. Nu ligger han med livshotande skador i koma, efter vad som av allt att döma var ett politiskt mordförsök.

Jag satt och pratade med honom den 2 oktober hemma hos oppositionsledaren Omur Tekebajev, de var i dagarna på väg att lansera en internettidning för partiet Ata-Meken.

Det var en idyllisk dag, det var varmt och rosigt och det skrattades mycket runt bordet och över teet. Pavljuk slog mig som en frisk fläkt, lite mer eftertänksam och underfundig jämte sina bullrigare kirgisiska oppositionskollegor. Han är en framstående journalist, som tidigare varit redaktör för den kirgisiska utgåvan av Argumenty i fakty och startat tidskriften Belyj porochod.

Han befann sig eventuellt i Kazakstan för att vigga kapital till den nya sajten. När han kastades ut var hans armar och ben bundna, skriver en journalist att den kirgisiska ambassadören uppgett.

Nyhetssajten Fergana.ru påminner om att en rad brutala attentat mot det civila samhället de senaste veckorna. Den regimkritiske statsvetaren Aleksander Knjazev och före detta säkerhetsrådssekreteraren Bolot Djanuzakov has båda misshandlats. Den ryssländske reportern Aleksander Jevgrafov har också överfallits, och den sydländska tidningen "Osj sjamy" har tagit emot försändelser med hot och patroner.

Dåden sänder ett omisskänneligt budskap till alla kvarvarande journalister i Kirgisistan. De som inte idkar självcensur föraktar döden.

Ansvaret ligger blytungt på den kirgisiska regimen som sanktionerar eller inte beivrar detta, och på alla som står i dess tjänst och inte protesterar.

Omtumlande helg

Sitter hemma hos goda vänner i en pittoresk trästuga i Hammarkullen i nordöstra Göteborg. Har slungats från de skrovliga fasaderna och utsattheten i Bisjkek till förstaadventsidyll, knytkalas med små barn och pepparkakor. En rejäl kulturchock efter 10 veckor i Centralasien.

Det har också varit en mediechock i helgen och här är länkarna:

* Lör 28 nov. P1 Medierna: Svenske reporterns dagbok från diktaturradion.

* Sön 29 nov. GP Kultur: Hur mycket går det att förändra?

* Sön 29 nov. P3 Verkligheten: Rapport från kirgiziska statsradion.

* Mån 30 nov. P1 Studio Ett: Bomullsslaveri i Centralasien

I förmiddags stod jag också inför rätta för en folkrättsaktion jag genomförde i maj 2007 mot att Nato har trupper som illegalt anfallit t ex Irak.

Nu hoppas jag på några dagars ledigt i Småland och sen kanske på Gotland.

Slutet gott, все хорошо

De sista skälvande timmarna på jobbet rinner ut. Det är utomordentligt skönt.

I helgen förekommer jag i tre svenska medier:

* Medierna i P1, på lördag kl 11.03, repris söndag kl 18.00. En radiodagbok.

* G-P kultursidorna, söndag? Kulturartikel.

* Verkligheten i P3, söndag kl 20.03-22.00. Intervju.

Jag har sedan i tisdags morse bara sovit ungefär sju timmar totalt. Tre nätter i sträck har jag suttit uppe och pillat med en radiodagbok åt Medierna. Först har jag jobbat med riksnyheter här i cirka 10-12 timmar, sen har jag jobbat till 04.00 med dagboken. Det har inte direkt blivit högre effektivitet allt eftersom timmar och dygnen fortskritt.

Ätit har jag inte heller gjort.

Men det har gått grymt bra. Och väldigt kul är också att vi fick igenom ett andra Stort Kritiskt Inslag ut i statsradion i onsdags och torsdags! Det var det jag jobbat med i tre veckor, och till vilket jag publicerade en påa här för ett tag sen. Jag hade pluggat in konstitutionen och säkerställt att det vi sa stämde, och så valt en väldigt snäv vinkel: Vi konstaterade att det finns substantiell kritik om att den stora omstuvningen i statsledningen inte stämmer med grundlagen. Vi sa ringa om varför det blivit så, eller hur dåligt det är. Vi hade två rätt neutrala statsvetare som försiktigt bekräftade, en propresidentiell politiker som nekade (jepp, den för vana bloggläsare bekante Z. Kurmanov), och så persona-non-grata-mannen Omur Tekebajev, oppositionsledaren som utmanat makten genom att anmäla presidenten till konstitutionsdomstolen för den här reformen.

(Reformen går alltså ut på att flytta verkställande makt från regeringen till presidenten själv, inklusive till hans son som är chef för i princip allt statligt ägande och underställd enbart pappan.)

Publiceringen var i sig lite dramatiskt. Jag fixade båda översättningarna i ljud och bild och bar ned till chefen. Hennes sekreterare hörde sen av sig till en praktikant med budskapet att den kirgisiska versionen inte får sändas. Jag sprang omedelbart ned, men chefen var borta till efter sändningen. Reportern blev ilsk på chefen, helt ovanligt för vår redaktion.

Det hela såg skumt ut. Ännu ett fall av Elak Statscensur, givetvis. Var är Reportrar Utan Gränser när man behöver dem?

Men faktiskt fick jag äta upp min hatt!

Chefen kom tillbaka, vi talades vid. Hon förklarade att den ryska versionen (som jag skrivit) var strikt korrekt och kunde sändas. Men att den kirgisiska versionen sa andra saker, kom med svepande anklagelser och att statsvetarna sa emot varandra.

Efter mina 5 veckor här hade jag inga svårigheter att tro henne.

Jag började ett detektivarbete för att utröna exakt vad som sades i det kirgisiska inslaget, vad som stått i det kirgisiska manus jag gett chefen, vad som jag själv skrivit på ryska (vilket stämde med det ryska ljudet). Materialet måste rättas till och sändas, så att alla kirgisisktalande bybor runt om i landet får höra!

Men reportern E var inte medgörlig utan sur. Hon hävdade envist att inslagen var exakt lika, och anklagade mig för att gå regimens ärenden...

Jag tvingades rekrytera vår praktikant för att sätta sig med min laptop och skriva ned ordagrant vad som sades i det kirgisiska inslaget. Sen fick hon, med hjälp av diverse andra som vi stötte på, översätta till en stapplande ryska.

Det visade sig att cirka 5 procent av ljudet stämde med texten. Nästan varenda ord var fel!!! Det var inga stora grejer, men det var andra innebörder -- hårdare och mer förolämpande mot makten och dessutom väldigt jobbigt långa ljudklipp. Vi kunde identifiera nya delar och korta, och jag bar i torsdags eftermiddag (i går? i min sömnlösa värld) ned detta till chefen och hon lyssnade och sa sen - jaha, vad ska vi göra med det här då?

Jag höll ett litet tal om att "Visst går vi kanske inte presidentsekretariatets ärenden här, men de har ju heller inte bjudit in sina lojala mediechefer till något samtal om det här, och då får de finna sig i att någon kan publicera denna helt uppenbara kritik. Vi har två alternativ, vi kan vara en riktig vän till regimen och ge de denna kritik, eller så kan vi erkänna oss helt underställda och viljelösa. Om vi väljer det första kommer de att respektera oss mer."

Chefen svarade inte utan dikterade istället för mig kvällens körschema. Presidenten hit och regeringen dit. Förberedelser för högtiden Kurman Aid. Tillsättningar. Energifrågor. Mitt konstitutionsinslag. Kultur.

HEHEEHEHEHE! Så nu sändes det i går kväll. Och båda inslagen lär sändas igen i helgen, i ett aktualitetsmagasin. Sydsvenskans flinke utrikesreporter Kalle Kniivilä har även lagt upp de ryska versionerna här.

I går överraskade redaktionen med tårta och dricka, högtidstal och en väldigt flådig kirgisisk filthatt. Det var lite rörande. Jag höll ett tal där jag sa samma som generaldirektören för hela bolaget som avgick för några veckor sen, att det har varit galet, några av er har hatat mig, ibland har jag tappat kontrollen. Men det var värt det och jag gillar er skarpt. (Hoppas jag iaf att jag lade till på slutet.) I kväll bjuder jag alla på nåt slags middag på Sweet Sixties, i korsningen Kievskaja och Molodaja Gvardija.

Om allt går väl flyger jag hem i morgon kl 07.20. Landar Sthlm 16.25. Och blir en vanlig oansenlig svensk i Sverige igen. Nyttigt. Skönt. Tråkigt? Kommer jag att längta tillbaka till kaoset, med tydliga (fast inte lika tydliga längre) Elaka Makthavare och där man har tillgång till vänner som fattar hela landets problem, och man diskuterar dessa över middag och i bastun.

I Sverige väntar lagens långa arm. Först ska jag träffa familjen och ha knytkalas med vänner. På måndag ställs jag inför rätta i Göteborg för en folkrättsmanifestation 2007. Kronofogden på Gotland har visst också hört av sig eftersom jag inte betalat interneträkningen. Skada!

I dag knackade det på redaktionens glasruta. Det var min gamla kirgisiska flickvän som jag inte sett på ett och ett halvt år. Av en slump, kanske, var hon i huset. Hon var vacker. Som vanligt. Vi pratade och kramades och skildes. Mmhm.

Nattsudd

Sitter på kontoret med suddiga linser, klockan är 04.26. Inte bra. Har just gjort klart första versionen av en radiodagbok till Medierna i P1 som ska sändas på lördag. Det blir bra tajming, sen sänds intervjun i Verkligheten i P3 på söndag (om inget oförutsett inträffar), och på söndag har G-P också tänkt publicera nåt slags kulturartikel som jag skrivit.

En medieexplosion! =) Jag är jättestolt, och tacksam gentemot de omdömesgilla redaktörerna... =)

Hursomhelst blev det lite sent här. Jag har jobbat i det inte-lika-bra-som-Adobe-Audition-programmet Audacity. Undrar nu lite hur jag ska komma in hemma, eftersom jag bor hos en affärsman där alla lär sova och bara den folkilskna hunden på innergården är vaken.

I övrigt är allt okej. Hade strategin denna vecka att gå ut stenhårt och pressa chefsgarnityret till det yttersta. Det har gått rätt taskigt, inte p g a cheferna så mkt som p g a att jag/vi på redaktionen inte förmått ta fram tillräckligt bra inslag. I går gjorde vi en grej på striden om internetdomänen .kg, men det blev mest pajkastning p g a bristande research, intervjuer osv.

I dag tänkte jag intervjua förre presidenten Askar Akajev, men han svarade inte i telefon... =) Proffsigt av oss på redaktionen att ha ett så osäkert telefonnummer....

Eventuellt kan det dock bli en slamdunk i dagarna om vi lyckas publicera det explosiva materialet om den konstitutionella statskuppen. I dag satt jag i timmar och analyserade lagrum.

Jahapp, vi får se. På lördag kl 07.20 flyger jag hem via Istanbul, om Gudarna är snälla. På söndag har vi knytkalas i Hammarkullen i Göteborg. Och framåt mitten av veckan är jag kanske tillbaka i Visby.

Tjokram,

Andreas

Management by repression

I morse skrev jag min avskedsansökan. "Härmed ber jag er acceptera min uppsägning.." Nu fick det vara nog med censur, taskigt management och inte minst ovilliga och insubordinanta medarbetare. Jag ska vara ledig, köpa presenter och sånt. Men nåt kändes som vanligt fel - kastade jag in handduken för min egen skull?

Morgonmötet hade varit en mardröm. Få närvarande, noll entusiasm, få egna idéer ("Ska vi göra nåt på att expresidentens hus konfiskeras? *tystnad*") och slutresultatet blev enbart reaktiva beställningsjobb: parlamentet 70 år, presskonferens om bioenergi, presskonferens av borgmästaren med okänt innehåll, "nåt om kultur" osv. På min kommentar i går om hemsk tortyr av 31 bybor i det ökända fallet Nookat från hösten 2008 sa sändningsredaktören Chalida avfärdande att offren "kanske var terrorister".

Men jag avvaktade med avskedsansökan. Ringde Dmitrij Kabak, en känd människorättsaktivist (MR) som jag inte träffat. Han gick med på lunch, och visade sig som väntat vara en trevlig, deprimerad ung man och levande uppslagsverk vad gäller rättsövergrepp och missförhållanden i staten.

Jag tänker snart också kontakta MR-aktivisten Burul som granskat mentalvården och avslöjat en rad fel:

* ett mentalsjukhus vars elförsörjning stängs av för att de inte betalar, men där mobiltelefonföretag upprättat radiomaster som tar strömmen istället (med ledningens goda minne)

* ett mentalsjukhus som kräver pengar av patienter pga brist på statliga gratisplatser, men som samtidigt hyr ut avdelningar som till ett privat snickeri

* mentalsjukhus som driver bastu och försnillar pengar, eller äskar medel för renoveringar som inte utförs

* mentalsjukhuset i Tjim-Korgon, nära Tokmok, där intagna gick hungriga och hyrdes ut som svart arbetskraft

Burul har råkat ut för en massa problem p g a sina utredningar, och just nu har Skatteverket trakasserat hennes organisation sedan hon som ordförande i Människorättsorganisationernas råd hos Ombudsmannen i Republiken Kirgisistan varit ledande kritiker i ett annat ärende.

Det handlar om internetdomänen .kg och kontrollen över nätet i landet. Hittills har det privata företaget Asia-Info kontrollerat domänen. Nu har den tagits över av statligt kontrollerade Kirgiz-Patent och Agenturen för immateriella rättigheter, som styrs av Ulan Melisbek, en kille jag brukar träffa i bastun på lördagarna. Han hävdar att det är dags för offentlig reglering för att förhindra missbruk av monopolställning och säkra låga priser för domäner. Kritikerna i MR-sektorn hävdar att Melisbek tar kontroll över internet för att lättare censurera regimfientlig information, eventuellt på uppdrag av Presidentsekretariatet eller säkerhetstjänsten GSNB, och dessutom tjäna en hacka på att sälja domännamn.

Elaka rykten säger till och med att några systemoperatörer på Asia-Info kidnappades i några dagar, och att företagsledningen några dagar senare överlämnade rättigheterna till Kirgiz-Patent. Internationella kontrollorganen ICANN och GIPI är inkopplade och MR-aktivisterna hoppas på deras hjälp.

Jag har också noterat att en mäktig politiker som heter Adacham Madumarov här varit inblandad i tre brutala våldsincidenter gentemot civila minoriteter:

- Iskra, där dunganer råkade illa ut

- Petrovka, där det var kurder

- Nookat, där det var uzbeker

För övrigt har jag hört några citat:

- "Management by repression", ska avhoppade oppositionsledaren Bakyt Besjimov ha karaktäriserat presidentstyret nu. När ledningen är inkompetent är repression det enda alternativet för att hålla ordning.

- "Till skillnad från grannländerna vill inte vi ha en stabilitet som liknar en kyrkogård."

Den liberala politikern Zainiddin Kurmanov försvarar på tidigt 2000-tal Kirgisistans fria styrelseskick och demokratiska samhällsordning.

- "Om våldtäkten är oundviklig, slappna av"

Den regimlojale politikern Zainiddin Kurmanov förklarar i en privat diskussion varför han gått över till president Bakiev trots att dennes styre är illegitimt, auktoritärt och genomkorrupt

Men hur gick det med avskedet då?

Jo - jag fylldes av engagemang efter lunchen. Tog ett snack med chefen Asel i dag igen. Sa att jag tycker vi ska göra nåt på striden om domänen .kg. "Ja, det kan vi göra" sa hon. "Jag vill lyssna på det först, men om det blir ett lika mångsidigt material som om OSSE, då ska vi sända."

Sen föreslog hon teman om energipriserna och åklagarmyndighetens 85-årsjubileum. Och huruvida exil-expresidenten Askar Akajev är på väg tillbaka till landet. Inte heller fel, nu kan vi ställa nån fråga om politiska processer till generalåklagaren, och intervjua Akajev även om konfiskationen av hans hus.

Och så konstitutionsgrejen på det, som jag skrivit tidigare om. Det känns värt att stanna på jobbet, men det är tydligt att det gäller att ha eget driv och egna idéer. Diskutera dem i förväg med chefen och få godkänt. Иначе нельзя, på annat vis går det icke.

Was noch? Jo, när jag glad i hågen drog lite av detta för min ryska sändningsredaktör Chalida sitter hon tyst en stund och säger sen -- "vi kanske skulle göra något på Nookat också." Jag blev så paff att jag inte fick ur mig ett ord. "Ja alltså kanske ringa ombudsmannen.. och kanske ringa några av familjerna också?" JES! Nu kör vi!

Skamlöst jäv i örat

Vid tiotiden på förmiddagen ringer min mobiltelefon. Det är chefen:

"I dag klockan 14.00 har vi en grej vi absolut måste göra. Du kan skicka Gulnura Smanbekova eller Myrzakmatova. Skriv ned. Det är i förorten Djal, turkiska universitetet, byggnad 222. De startar upp en filosofisk förening. Ni ska kontakta en person som heter Djamgarbek Bokoshev."

"Okej, vad har han för telefonnummer?"

"Jag ringer tillbaka strax och ger det."

"Okej, och hur kommer det sig att vi tar upp det här... en universitetsförening i riksradion?"

"Jo, Bokosjev är min opponent på min magisteruppsats och vi ska bevaka det här för att det ska gå smidigt för mig."

"Öhh… okej…. Det verkar inte helt journalistiskt?"

"Nej, det är mer mänskligt. Som en tjänst till mig."

"Okej.. öhh… jag tror inte att jag kan... (Tänker febrilt hur jag ska säga detta utan att bli utslängd ur byggnaden.) Jag är ju anställd för att upprätta något slags internationell standard här, och det här verkar inte helt enligt en sån standard."

"Nej men då det här kan vara enligt kirgisisk standard."

"Öhhh.. ja.. men då tror jag det är bättre att någon annan än jag gör det."

Tystnad.

"Okej, då ger jag själv detta till någon i uppgift."

Tack och hej.

En stund senare ringde jag upp chefen för att vara tillmötesgående och tipsa om att Smanbekova är nog bäst att skicka, eftersom Myrzakmatova redan har två jobb i dag (gratis hjärtoperationer och centralasiatisk konferens om naturkatastrofer). Ingen fara, säger chefen obesvärat, jag har redan gett det här till en programredaktion istället, så era reportrar kan göra viktigare jobb i dag. Javisst tack, vi ska försöka, svarade jag.

Samtalen med chefen förs till synes utan att hon blir arg, är ironisk eller blygs över sitt genomkorrupta förslag. Det förs också dagen efter att hon till redaktionen vidarebefordrat en serie journalistiska etiska löften om opartiskhet, saklighet och hederlighet i arbetet.

----

Andra nyheter är att Världsbanken gått ut och förnekat att de skulle ligga bakom regeringens flerdubbling av energipriserna, vilket någon liten fågel viskat till någon nyhetsbyrå, som i sin tur dock säger sig lita på sina källor... Vi sände själva en intervju med Världsbankens lokalchef i går som jag själv gjorde, där han bland annat berättade att knappt hälften av all elenergi i det här landet försvinner. Det är givetvis ett gigantiskt problem.

Och alldeles nyss fick jag mejl att två människorättsaktivister greps i går i Osj i söder, och HRW protesterar. Detta är en stor grej som vi måste försöka göra nåt på!

Censurerad!

I dag lunchade jag med Nargiza, viceordförande i det oppositionella Gröna partiet här i Kirgisistan. Hon är en ung kvinna som ser alltmer fårad ut varje gång vi ses. Jag hade ringt henne för att få en uppdatering i "fallet Petrovka," där de Grönas partiledare tillsammans med två andra oppositionella suttit fängslade i över ett halvår nu i vad som av allt att döma är en politisk process.

Nargiza hade med sig en stor bunt papper och över ett par Gan-fan, en kinesisk rätt med nötkött, ris och grönsaker, berättade hon om skådespelet i domstolen. Fallet handlar om ett upplopp i byn Petrovka i april, efter att en kurdisk yngling våldtagit ett ryskt litet barn. När polisen inte agerade, förmodligen för att de mutats, vidtog upplopp, och även dessa verkar det som att myndigheterna lät ske. De tre nu fängslade åkte dit för att dämpa de etniska motsättningarna och rikta folks ilska mot regimen istället. Men då greps de tre, misstänkta för att själva ha gjort sig skyldiga till hets mot folkgrupp.

Men det finns ljuspunkter. Ett stort glädjeämne i rättsprocessen, berättade Nargiza, var att ingen enda av alla civila vittnen som bjudits in och hotats och lockats att ljuga ihop vittnesmål mot de gripna gjort det. Därför kvarstår bara poliser och kommunanställda som talar för åklagarens sak, och ett videoband som åtalet bygger på som skulle visa uppviglingen har mystiskt försvunnit. Allt enligt Nargiza.

Jag tänkte att det här ska vi försöka göra något på, jag skickar en reporter med i bilen när amerikanska demokratiska partiets biståndsorgan NDI åker de fyra milen dit i morgon. Jag frågade Ermek men han skulle på brottningstävling för sporten. Jag frågade Meerim som sa att Andreas det här går ledningen aldrig med på, kolla med dem först.

Jag gick ned och tog ett snack med radiochefen Asel. Först pratade vi om diverse andra trevliga saker, sen sa jag att jag tycker att vi ska kolla på det här med Petrovka, de Gröna har allvarliga anklagelser om att det är en politisk process och jag vill skicka en reporter. Först sa då chefen att det inte pågår någon domstolsprocess överhuvudtaget. Jag ifrågasatte detta eftersom jag vet att processen pågår, på tisdagar och torsdagar. Det är en slags förberedande process, alternativt ett överklagande, sa chefen.

Sen försökte hon med nya argument: "Vi saknar lediga reportrar. Du kan åka själv!" "Nix", sa jag, "jag behövs här för att leda redaktionen." Det är ingen idé att åka dit, sa då chefen, för åklagarsidan kommer inte att prata med oss. Detta visste hon, för hennes bror, berättade hon för mig, jobbar i rättssystemet och faktiskt just med fallet Petrovka (!). Därför känner hon till att det inte ska nämnas i media just nu, utan först när det är klart. Alltså blir materialet obalanserat och kan inte sändas. Först när processen är klar kan vi uppmärksamma.

Sen bytte chefen ämne och började prata om elstölder. Vi måste göra inslag om elstölderna, sa hon! Vilka åtal som väcks och vilka mutor som betalas till elverkens personal när de är på väg att avslöja syndarna. En utmärkt idé sa jag, antecknade och bytte tillbaka till det viktiga ämnet.

Jag håller inte med om att Petrovka inte ska bevakas nu, sa jag, som jag ser det har de suttit i nästan 7 månader i fängelse och det är oklart om det förekommit allvarliga felaktigheter, och detta kan vi göra research på och sen eventuellt uppmärksamma. Och om den ena sidan vägrar uttala sig så kan vi ändå publicera, utifrån en professionell journalistisk opartisk och saklig research.

Då sa hon att hon förstår att jag gärna vill uppmärksamma oppositionens situation, men att mediabevakning i detta skede bara kommer att skada de Grönas ordförande Erkin Bulekbajev. Han sitter i fängelse och det kan hända saker där, sa hon dunkelt. Förresten kommer nog inte Bulekbajev att få någon fängelsedom, kan hon avslöja. Så vi ska inte göra något och vi kommer inte att sända något om detta.

Jag håller inte med och protesterar sa jag, men jag förstår att det är ert beslut och då får det bli så. Sen gick jag upp till mig. Och hittade ett mejl från chefen -- hon skrev att hon tycker att vi ska göra ett inslag om en dockteater som har jubileum. Det kan bli intressant, skrev chefen.

I ett annat mejl till redaktionsadressen kabarlar@gmail.com motiveras dockteaterupplägget närmare. Ordagrant skriver chefen: "Сегодня предлагаю сделать репортаж про театр им М. Жангазиева. театр кукол. согл указу Президента ряд работников получили награды. это ифн повод, а в реальности с интершумом может получиться интер. репор." Det betyder "I dag föreslår jag ett reportage om M. Djangaziev-dockteatern, där genom en Presidentkungörelse en rad medarbetare fått utmärkelser. Det är en info-orsak, men i verkligheten kan ett reportage med miljöljud bli ett intressant reportage."

Där hör ni. Två flugor i en smäll. Dunk i ryggen från kollegorna i regeringen (radiochefen har viceministers rang) och samtidigt ett härligt ljudligt reportage med dockteater.

Alla är glada utom Nargiza, de fängslade, deras familjer och några miljoner kirgiser vars rätt att leva fria i sitt land fortsätter att förnekas.

Lunkar på i motvind

19.27. Gäller att skynda hem snart längs de kolsvarta gatorna med stora hål i (jepp, trillar man ned hamnar man i en obehaglig underjord också, och därefter på dysfunktionella ortopedavdelningar, så det är ingen bra idé), så att jag hinner lyssna på 20-sändningen hemma i köket istället för här på kalla kontoret.

Är inne i en seg lunk på jobbet som jag inte vet om den är bra eller dålig. Känns ganska dåligt. Dagens ämnen:

- barnhem GM/GU

- studenthälsa TS/EA

- studenthistoria TS/XE

- vete GU/EA

- köldråd GM/GS

((((- konstitutionen EN/EN)))

- juridisk hjälp GS/GM

- parlamentet RA/XE

Jättespännande info fick vi fram om barnhemmen -- nu när det blivit kallt ute anmäls/anmäler sig tydligen massa unga till olika barnhem. Stjärnreportern Gulnura åkte till nåt barnhem och intervjuade. Och jag hittade en kvinna på UNICEF som hade massor av fakta och kritiska kommentarer om att det är alldeles för lätt att lämna in sina barn på institution, räcker i princip med att "komma överens" med anstaltens chef. Sug på den, Uppdrag Granskning!

När nån nämnde detta ämne på morgonmöte frågade jag om det var en egen idé eller någon typ av evenemang. Nej nej, en egen idé, var svaret trots att jag frågade typ fyra gånger. Men men sen visar det sig likt förbannat att det var nåt slags presskonferens från borgmästaren om att det är varmt och skönt på anstalterna. Som tur var är Gulnura skicklig och tog inte med gubben. Som otur var gick nåt snett och hon blev jättesen (gjorde också ett material med ett skojsigt råd mot kylan (häll över dig kallt och hett vatten)) och en översättning av ett obskyrt inslag om en sajt med juridiska råd -- så tyvärr hann materialet inte översättas till kirgisiska. Fruktansvärt underkänt -- vi får köra det i morgon istället.

Många är sjuka och hemma, så redaktionen går på halvfart.

Chefen Asel går bakom ryggen på mig igen, misstänker jag. I dag hade hon nåt möte med min ryska redaktör och diverse andra redaktioner, dit jag ej var inbjuden. Min redaktör får diverse material om saker vi bör göra av chefens sekreterare (som kommer upp högfärdigt och bär andningsmask som skydd mot grisinfluensan), och info om att chefen kommer att vara med på våra nyhetsmöten på fredagar. Vad bra att vi har en direkt kontakt, jag och min chef.

Paranoid som jag är inbillar jag mig att mitt mandat är på upphällningen, efter OSSE-publikationen i helgen. För vårt reportage om den skarpa kritiken mot presidentvalet i somras sändes i helgen! Jag är jätteglad, var rädd att det skulle stoppas in i det sista. Men det sändes på båda språken, med repriser och allt! Hör av er, så skickar jag över ljudet på kirgisiska och ryska, och hela manuskripten, till den som vill.

I dag blev jag intervjuad av duktige och trevlige Gustav Asplund på produktionsbolaget Filter, för programmet Verkligheten i P3. På söndag lär det sändas, och han gjorde liksom ett indirekt telefon-reportage, där han frågade vad jag gör just nu, vad som syns utanför mina fönster, varför jag jobbar här, hur det är med censuren, osv osv.

Vidare fick jag i dag en första kirgisisk och rysk utkast av ett reportage jag gärna vill göra, om det som ser ut som en konstitutionell statskupp av presidenten för bara några veckor sen. Han förde över en rad verkställande organ från regeringen till sig själv. Tyvärr var versionen rörig och insinuant, så jag försöker skriva en helt ny själv, innan jag ens vill tänka på att visa detta för cheferna och be dem godkänna.

Det är ett vanligt problem, har jag upptäckt, att den värdelösa rapporteringen i media i auktoritära stater delvis är medias eget fel. Man kan ju tro att det beror helt och hållet på censur, men icke. Vanligt är här att journalister skriver just svepande och otydliga saker i allmänhet, utan fakta eller med osäkra fakta utan källor, och givetvis är felaktigheter mycket vanliga. Det leder till förvirrande och meningslös journalistik i allmänhet och blir mycket farligt och skadligt så fort det handlar om viktiga stötefrågor, konflikter och dylikt.

Och givetvis blir det därför chefernas främsta argument för kontroll och "ansvarig rapportering" -- att journalisterna helt enkelt inte skulle klara av större frihet. Detta gäller det att bekämpa med kompetens och utmärkt journalistik: research, fakta på fötterna, bra intervjuer, exakta formuleringar, tydligt särskiljande mellan redaktionell text och vad olika folk påstår.

Jag har nu skrivit följande presumtiva påannons för konstitutionsinslaget, som givetvis är av högsta omstörtande sprängkraft och på vilket yppersta krav måste ställas:

Flera statsvetare anser att den konstitutionella ordningen i landet brutits i och med statsledningsreformen i slutet av oktober. Det handlar framför allt om att verkställande makt flyttats från regeringen till presidenten. Nu behöver konstitutionen ändras för att legalisera detta, det anser till exempel statsvetaren Bekbosjun Borubasjev.

Ряд политологов считают что конституционный порядок страны был нарушен при реформе в госуправлении в конце октябре. Речь идет прежде всего о переходе исполнительной власти от правительства к президента. Теперь надо будет изменить конституцию чтобы легализовать это. Так считает на пример доктор политических наук Славянского университета Бекбошун Борубашев.

Kanske okej, kanske inte, jag ska skriva klart resten av inslaget och kolla intervjuerna innan jag vet. Tyvärr blir det ju livsfarligt när det ska översättas till kirgisiska, då tappar jag kontrollen över innehållet och våra reportrar kan ofta översätta lite som de vill.

Vidare ringde jag i dag Miljöpartiet här, vars ledare Erkin som jag känner sen ett drygt halvår sitter inspärrad i häkte i ett uppenbart fabricerat åtal. Deras viceordf Nargiza sa att domstolsförhandlingarna avslutades i dag, dom väntas i februari (!) och hon kommer gärna förbi med alla handlingar. Vi ska ta en lunch i morgon. Yeah right att cheferna lär gå med på att publicera nåt av det...

Fruktansvärt deprimerande och tragiskt alltså. Men ska man vara heligt förbannad på medlöparna som går i kostym och åker snygg tjänstebil, eller ska man tänka att man förstår dem och jobba långsiktigt? Det är frågan. Jag blir lite mer vansinnig för varje dag, kanhända. Just över detta att så mycket vanligt liv pågår som vanligt, medan vidrigt förtryck pågår runt hörnet.

Paus i propagandafabriken

Sitter och jobbar för fullt med propaganda. Vi ska i kväll köra en specialsändning som förklarar för folket varför chockhöjningar (2-10 ggr om!!!) av el-, värme- och varmvattentaxorna är nödvändigt.

Min uppgift som chefredaktör är att leda redaktionen i att överge tidigare planerade inslag och sjösätta en armada av propagandainslag.

Armadans struktur har klarlagts mig och mina fyra redaktörer under ett specialmöte med radiochefen A M i förmiddags. Hon gav oss en lapp med 9 punkter:

* direktsändning med ministrar kl 20.15 i kväll, där de förklarar "reformen"

Vårt körschema ska se ut så här:

a) el - textversion höjningar Azamat/Meerim (om hur, när, var energipriserna ska höjas)

b) el - reportage från regeringen Rathan/ (om att energipriserna ska höjas för landets bästa)

c) el - hemma-hos-rep om elanvändning Elmira- (om att folket använder för mycket energi)

d) el - expertintervjuer -Kasiet - (om att infrastrukturen är skit och priserna behöver höjas)

e) el - regionerna -Gulböbö/Ermek- (om att infrastrukturen är skit där också, och priserna behöver höjas)

f) pensionerna höjs - presidentens tal (om att pensionerna ska höjas så att alla har råd med energi)

g) pensionerna höjs -Ratkhan- Socialfonden förklarar

h) Utvecklingsagenturen Xalida

Samtidigt sitter jag här och läser om att oppositionsledaren Tekebajev kallats till åklagare efter sina kategoriska anklagelser i veckan om att presidenten gjort en legal statskupp och massiva grundlagsbrott när han nyligen gjorde om statsledningen och bland annat flyttade UD och Säpo från parlamentets/regeringens till presidentens kontroll.

Och så satt jag och tänkte att "mhmmm och här sitter jag och hjälper presidenten med att få folket att inte göra uppror mot hans elprishöjning". Det är liksom tydligt vilken sida jag är på just nu.

Till saken hör att jag har en del inofficiell information om spelet bakom kulisserna, och det är uteslutande deprimerande information:

Det är Världsbanken som omedelbart ligger bakom höjningarna. I förra veckan hotade de regeringen att omedelbart avbryta pengaflödet om inte regeringen höjer energitaxorna mot "självkostnadspriset."

Världsbanken har i månader och år hållit energisystemet under armarna med miljontals i bidrag och lån till landet. De har krävt att svindleriet av omkring 30 procent av elen måste upphöra. Men regeringen har låtit infrastrukturen fullständigt förfalla, exporterat el och lett landet in i den energikris där nu sedan ett år minst elektriciteten regelmässigt stängs av. För närvarande nattetid i hela landet, givetvis med allvarliga konsekvenser för befolkningen socialt och ekonomiskt.

Senast i maj bad Världsbanken regeringen börja höja tarifferna. Men regeringen vägrade, det var ju presidentval i juli och man ville se bra ut inför folket. Istället sparkade man i hemlighet den populäre gamle ryske trotjänaren Lev Vasiljev, chefsingenjör vid Bisjkeks kraftvärmeverk, som talade öppet om svindleriet och kapitalförstörelsen.

Nu i förra veckan förlorade banken tålamodet och förklarade att höjer ni inte omedelbart tarifferna så fryser allt energibistånd inne. Okej, sa regeringen. Därmed får de 4 m $, hälften i bidrag och hälften i lån. När priserna är höjda till självkostnadspriset (omkring 1,75 som per kilowatttimme tror jag, dvs ca 30 öre), kommer banken att skänka mer pengar.

Dessutom ger banken ett budgetstöd på 30 m $, men bara om regeringen lovar att lägga stora delar av det på sociala bidrag till utsatta grupper - pensionärer, invalider, ensamstående etc - de som drabbas värst av energiprishöjningarna. Detta ska förhandlas i nästa vecka mellan regeringen i Bisjkek och Världsbanksledningen i Washington DC.

Vad hade hänt om regeringen vägrat att höja priserna? Den frågan är intressant, och avslöjande. Tydligen är kraftvärmeverken och infrastrukturen i bedrövligt tillstånd -- som jag förstår saken har regimen medvetet låtit detta ske och istället stulit alla pengar själva. Kirgisistan HAR rejäla inkomster från tullar, och till exempel den enorma amerikanska militärbasen på 60 ha ger landet 60 m $ om året minst.

Källor med insyn i samtalen med Världsbanken säger till mig att regimen mycket väl kan ha även en långsiktig plan med att låta energisystemet förfalla. En klassisk variant i utvecklingsländer är tydligen att köra allmännyttan i botten, och sedan privatisera den i en riggad upphandling och tjäna ytterligare enorma medel på att sälja den till vrakpris och därefter i åratal på en vinstdrivande monopolställning.

Så vad HADE hänt? Tydligen är för närvarande två "kokare" och en turbin ur funktion på kraftvärmeverket i Bisjkek och verket går på halv kapacitet och inom kort kan även denna, som går på övervarv, störta samman. I så fall kan el, värme och varmvatten slås ut för stora delar av befolkningen och det vill regeringen inte riskera.

Men regimen har alltså såvitt jag förstår det låtit situationen bli så här extrem i sitt spel med Världsbanken, för att mjölka maximalt med pengar från västvärlden. Och det verkar ju gå bra.

---

Vad händer i övrigt? Jag har just gått ned med ett USB-minne till radiochefen med våra radioreportage om OSSE:s rapport om valfusket i presidentvalet i somras. Till vår glädje accepterade hon i går texten i det ryska inslaget, och sa att det här ska sändas i ett analytiskt veckomagasin i helgen (lördag kl 19 på kirgisiska, 21 på ryska, repris söndag kl 08 resp 19, lokalt tid, lyssna gärna) så jag hoppas faktiskt att det kommer att sändas. Och i så fall är det en liten bedrift tycker jag!

Nästa vecka hoppas jag gå vidare med Tekebajevs anklagelser om grundlagsbrott. Men först är det helg. I kväll middag med goda vännen och journalisten Anne Jalakas och resten av det svenska projekt som i ett par år jobbat med att införa genusperspektiv i förvaltning, politiska partier och medier här. Senare i kväll flytt hem till en bekant affärsman som tycker jag ska bo i hans eurostandard-villa 100 meter från jobbet istället för i miljonprogrammet Utjkun 45 min bort. Det tycker jag också. I helgen hoppas jag bastu som vanligt.

PS. En rolig grej är att jag stötte på radiochefen i trapphuset (hon var på väg ut bakvägen i sin päls för att sätta sig i sin svarta snygga tjänstebil) och jag nämnde nåt dunkelt om att Världsbanken har en del intressant att lägga till - och hon sa "javisst, ring dem!". Hehe, så det ska vi också försöka ge detta bakgrundsperspektiv, men i dag hinns det inte.

Hoppas publicera rapport om valfusket

Vi jobbar just nu hårt med att försöka berätta om en rapport om det grova valfusket i presidentvalet i kvällens radiosändningar här på statsradion.

I dag har min reporter intervjuat Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, vars valobservatörskomponent ODIHR skrivit rapporten (vars slutversion publicerades i måndags, valet var 23 juli 2009). Vi har också tatt enkät på stan och intervjuat en statsvetare på telefon.

OSSE, som skickade fram en ryss som ansvarar för mänskliga rättigheter lokalt, fegade inte utan förklarade tydligen bra ODIHR-kritiken och svarade dessutom på lite bonusfrågor typ "Varför grattade ni ändå presidenten till segern?" och "Tycker ni att presidenten är illegitim? (dvs att han i själva verket inte är president)?"

Statsvetaren sa också skitbra saker som att det är bra att demokratiska tillkortakommanden kritiseras, oppositionen stärks och det är bra för det politiska klimatet och balansen i debatten, lag och ordning...

ODIHR:s i 7 punkter som jag kristalliserat: BRISTANDE 1) lika rösträtt, 2) ärlig rösträkning, 3) fritt kampanjande, 4) åtskillnad stat och parti. IAKTTAGNA 5) störningar av oppositionens kampanj, 6) påtryckningar mot oppositionen, samt 7) missbruk av offentlig sektor gav sittande president orättvisa fördelar. De noterade också tre positiva saker: mångfald bland kandidater, aktivt civilt samhälle och yttrandefrihet på nätet.

Nu är Gulnura ute och tar en intervju hos Zainiddin Kurmanov, den propresidentielle mäktige ordföranden i konstitutionsutskottet. Det var han som i min mikrofon för SR för ett år sen erkände att de valfuskat i parlamentsvalen i december 2007. Vore jättekul om han gör om bedriften i kirgisisk statsradio, som sänds på ryska och kirgisiska.

Tyvärr finns ett svårt hinder på vägen mot publicering. Radiochefen en trappa ned. Jag ska gå ned till henne så snart Gulnura kommer tillbaka och lobba hårt för publicering i dag. Det lär bli en motbjudande holmgång av kompromisser och bortklippta citat är jag rdd. Men I will fight her every step of the way, det lovar jag. Blir det för skamligt slutar jag (även om jag nu blivit lite övertygad om att det är väldigt värdefullt att stanna kvar och kämpa, så länge det bara går).

För övrigt är det väldigt kallt överallt, fjärrvärmen ska ha slagits på men har inte nått vare sig kontoret eller min lägenhet i förorten Utjkun, hus 22, lght 18. Universitetet intill har förklarat sig i karantän och skickat hem sina 1 000 studenter pga influensaepidemin (vanlig influensa). En brand på marknaden Orto-Saj, vid 7-8 mikroförorterna där jag bodde förut, har förstört ett antal containrar. Och här kan ni från samma område se en film på hur det kommer vatten ur gasledningarna i spisen hemma hos folk, efter att några gynnare på något kafé borrade sönder ledningarna härom dagen.

Tjo.

Karnevalen fortsätter

Jag fortsätter att jobba och känner mig trygg och glad på jobbet.

Börjar undra om det verkligen är arbetsplatsen som är uppochnedvänd eller om jag börjar förlora förståndet.

Under helgen grunnade jag med olika vänner och fick mejl. Alla har enträget rått mig att stanna, också den lokale journalist som tidigare sa att jag var en "folkets fiende" som hjälpte statsmedierna. Nu fick jag rådet att ta tjuren vid hornen, kämpa med byråkratins alla medel. Erbjuda chefen att varje dag godkänna körschemat i förväg, och skriva under, och om hon SEN försöker ändra så kan jag gå till högre chef och klaga!!! Och utnyttja de interna intrigerna där alla tycker illa om varandra...

Men vid lunch i dag var jag ändå i botten. Jag hade inte fått audiens hos chefen, som i fredags så nesligt körde över mig genom att ringa mina sändningsredaktörer och trumfa igenom sin egen agenda för kvällsnyheterna. Istället hade diverse producentmöten pågått som jag inte fått delta på, och min redaktör Chalida kommer in och förklarar helt dunkelt att hon kommer att hjälpa mig hålla reda på personalen och på vad som händer i Vita huset framöver. Det har Asel Jeksjenovna sagt. Och vi ska skicka ned ett körschema för godkännande varje dag till chefen vid fyratiden, säger min redaktör.

Aaaargh! Det var ju MIN plan att föreslå chefen att godkänna körschemat. Förekommen!

Som droppen på alltihop så säger vid ett-tiden korrespondent att klockan två är det möte där den nya chefredaktören ska presenteras (det är ju jag som är chefredaktör).

Jag började gapskratta och tänkte "vad skönt, nu får jag åka hem." Men det var bara ett, törhända illvilligt, skämt. Kanhända. Sa reportern senare.

Full av stridslust störtade jag emellertid senare in på chefens rum. Varför hade hon ändrat körschemat i fredags? "Nejhej, jag bara ringde och förklarade i vilken ordning de officiella telegrammen borde sändas," förklarar den alltid oklanderligt klädda chefen oskyldigt. Det skulle alltså ha varit ett missförstånd att mina redaktörer så tydligt förklarat för mig att hon ringt o sagt att följande grejer ska gå först i kväll (se tidigare inlägg).

"Jag har förstått att du förklarat för mina medarbetare att vi ska godkänna körschemat varje dag hos dig," säger jag. "Nej nej", säger hon, "det behöver ni alls inte göra."

Inget förvånar längre. "Jo jo, jag vill att vi gör det" säger jag. "Allt som kan vara känsligt."

(Intressant va? Här har vi den svenske reportern Andreas som sitter och argumenterar FÖR att högre chef på statsradion SKA inspektera och godkänna/censurera alla hans journalistiska material... Jag har förvandlats till en byråkratjournalist!)

Okej så sa hon, vi tar en diskussion om allt som kan vara känsligt.

Sen tar jag upp frågan om att mina medarbetare klagat på att jag ska få halva deras lön. Trams, avfärdar Asel frågan, och förklarar att min lön blir helt separat från deras. (Jag lär tjäna ca 25 000 som, vilket är en finfin lön här, ungefär drygt vad en taxichaffis skrapar ihop, och ca 3-4 ggr mer än en vanlig lön.)

Sen fortsätter vi att prata och hon ber om min syn på min efterträdare, jag säger att det nog går med en eller två ur redaktionen, men att i så fall kommer förändringsarbetet att avstanna. Hon håller med och konstaterar att vi borde sparka hela redaktionen. Ja gör det säger jag. Hon ska tänka på saken, säger hon.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro. Men jag lämnar hennes kontor med en stadig och trygg känsla av att jobba med chefens fasta stöd och förtroende.

Nu är en knapp halvtimme kvar till första kvällssändningen, den på kirgisiska. Vi kör i kväll:

a) slutsålt på andningsmasker, priserna skjutit i höjden - Talajgul/Kasiet

b) I morgon slås fjärrvärmen på, i dag är elnätet överbelastat - Gulböbö/Halida

- presidentens resa till Turkiet

e) människohandel Elmira/ (med ett case!)

f)

g) sömmerskor utgör näst största exportindustrin, men 40% har minskat i krisen - Ermek/GS

h)

Hmmm... känns lite tunt. Vi får kanske fylla ut med lite väder.

Jahapp. Vi hörs. I morgon ska de diskutera dödsstraffet i parlamentet.

Säga ifrån eller bida min tid?

Lugnat ned mig lite och avvaktar med uppsägningen till måndag.

Kollade på tv-nyheterna på femman (privat kanal under presidentens kontroll) här på kvällen nu. De behandlade givetvis samma ämnen som vår radiochef framlade för oss, om än i annan ordning.

TV:n berättar om Utvecklingsfonden och anspråksfulla kostymklädda män förklarar i tv-rutan att de avser fortsätta de strukturella utvecklingsprojekt som deras företrädare initierat, att det rör hypotekssatsningar som behöver tryggas för befolkningens framtida behov. Männen understryker att ... tja en massa saker helt enkelt som LÅTER övervägda och nyanserade och intelligenta, och delvis ÄR det, de har rynkade ögonbryn och anstränger sig verkligen, i en fantastisk blandning av äkthet och fullständigt hyckel.

Och jag inser att det är så många små personer som samverkar i det här systemet, och att i princip varenda en av dem, VARENDA EN, efteråt, när Gud eller mamma eller någon kommit och dragit bort täcket och förklarat för dem att den här regimen var illegitim, den stal val och torterade människor och slog sönder liv och rövade bort pengar som så innerligt hade behövts till vård skola omsorg och infrastruktur och och och.. Då kommer de allihopa att kunna blinka och säga hoppsan, ja jag vet, men jag bara var en liten del, jag vet att det här var tokigheter, men vad ska man göra - jag försökte faktiskt ändra lite. Och de kommer att ha rätt.

Det är så förunderligt obehagligt, och min slutsats blir att man, om man vill vara på den "goda" eller "rätta" sidan, måste ta tydlig ställnign också i principfrågor. Det blir som i dikten om att säga ifrån i tid, innan det är för sent. Att ett hot mot friheten någonstans på jorden, är ett hot mot friheten överallt.

Så kan man skriva, som jag skriver nu, och det känns rätt.

Samtidigt satte jag mig alldeles nyss här nu i soffan på redaktionen och sa högt att "man måste anpassa sig va". "Ja det får man lov att göra", svarade 54-årige rundnätte reportern Sagym-bajke. Han förstod precis vad jag menade utan att jag berättade.

"Man måste anpassa sig va", sa jag, "för annars drabbar det ens jobb, ens familj. Annars får man veta hut, eller värre ändå?"

"Ja", sa han. "Man får försöka rätta till bara litet grand i taget."

"Det är bara några få, va," sa jag, "som vågar gå emot systemet öppet. Och offra sig."

"Ja," nickade Sagym-bajke, "men då rättar de också till mycket."

Vi satt tysta en stund.

"Jag har varit med," sa han så, och väntade tills jag vände blicken från golvet till honom.

"På socialisttiden fick man inte kritisera något alls. Då bara berömde vi, berömde allt hela tiden. Nu kan man iallafall kritisera lite. Men du kan inte gå ut och säga att presidenten är dålig, det kan du inte.

Du kan inte gå svart till vitt omedelbart. Hur lång tid tog det att bygga demokrati i Schweiz? Det tar ett tag!

Vi hade en BBC-journalist här som höll föreläsning i två timmar, fullt med information. Sen dess försöker vi kritisera listigt, lite från sidan av."

Jag blev förvånad. Även om jag uppfattat Sagym-bajke som en vaken och uppriktig reporter har han ändå känts som lite av en soffpotatis som åker och intervjuar gamla kolchozordföranden och räknar upp antal ton vete som producerats.

"Det gäller att berätta till exempel att 41 kvinnor har dött vid barnafödsel," fortsatte han. "Då förstår alla att pengarna borde gått till vården. Då kan man också öppna presidentens ögon, berättade BBC-kvinnan. Annars bara berömmer alla allt."

Så vad blir kontentan? Är det barnsligt av mig att vilja sluta för att radiochefen kört över mig och tryckt in massa propaganda överst i sändningen? Borde jag vara smart och koncentrera mig på nydanande, djupgående sociala reportage som bättre än några rapporter, tal och kritik kan visa folk hur det står till i landet? Och låta vissa lögner fortsätta att strömma ut ur radion från den nyhetsredaktion där jag nominellt är chef.

Eller borde jag förklara för radiochefen här att hon undergräver chefredaktörens ställning och saboterar redaktionens arbete när hon ringer upp och sätter agendan, och att det är en ordning jag inte kan acceptera. Det känns lite som att låta ilskan och stoltheten vinna, ärligt talat.

Men hur går det då med Martin Niemöllers dikt, som ni väl också läst och nickat begrundande över?

Ska tänka på saken över helgen. Råd välkomna!

Nu får det vara nog!

17.25. Nu måste det väl ändå vara dags att sluta här på radion. Gå ned en trappa till chefen och säga hej då.

I dag har varit en nyhetsintensiv dag. Vi har berättat om en dödad journalist, jag har tappat humöret med en reporter som kom 45 minuter sent, vi har jobbat med massa ambitiösa reportage. Och i morse kom ett rykte om ny radio- och tv-chef, och redan då var jag nära att avgå eftersom radiochefen Asel Djeksjenovna tycktes förbjuda mig att rapportera om det men sen ändrade sig.

Men nu på kvällen kom jag tillbaka till redaktionen efter att presidentens sekretariatschef hållit möte med alla medarbetare om den nya strukturen. Och får höra av min ryska sändningsredaktör att radiochefen Asel ringt och berättat om saker som vi måste sända och exakt var i sändningen (först) de ska komma. Den kirgisiska versionen har redan sänts, hon ringde lagom.

Så här ser bossens (och nu vårt) upplägg ut:

1. Förre premiärministern Usenov har i dag av presidenten utnämnts till Chef för Utvecklingsfonden (en presidentens son underordnad fond med hundratals miljoner dollar som bl a ska attrahera riskkapital och finansiera biffiga projekt, min komm)

2. Ett Tillsynsråd för Utvecklingsfonden har i dag av presidenten bildats.

3. Förre radio- och tv-chefen Esjymkanov har i dag av presidenten utnämnts till Chef för Tillsynsrådet för Utvecklingsfonden.

4. Förra tv-chefen Urumkanova har i dag av presidenten utnämnts till Radio- och TV-chef.

5. (Presidentens utrikeschef) Ryskulov har i dag av presidenten utnämnts till vicepresident.

6. Sutalinov har i dag av presidenten utnämnts till chef för säkerhetstjänsten GSNB (han var chef där förut också, men den har bytt namn).

7. Presidenten åker till Turkiet över helgen.

8. I dag svors regeringen in, inför parlamentet.

9. I dag beslutades om att krympa parlamentet från 12 till 9 ständiga utskott, och minska personalen med 200 pers.

Detta är alltså radiochefens order inför kvällens långa nyhetssändning. Inte till mig, "chefredaktören", utan direkt till mina båda sändningsredaktörer. Först därefter ska det övriga vi gjort i dag; dricksvatten i byarna SagymB/GM

b) Journalisternas dag i morgon EN/Kasiet???? journalistikens historia i Kg.

c) Hemlösa inför vintern EN/Chalida????

d) parlamentet KK/GS

e) andningsmasker GS/ GM samt några telegram

få plats.

Jag är nog i första hand arg på att Asel ringde mina underordnade och inte mig, dvs en klassisk "överkörning." Det visar att hon inte respekterar mig som redaktör och saboterar redaktionens arbete. Men okej, om jag har några konkreta journalistiska motargument också då, hur skulle jag ha lagt upp kvällens sändning (som nu börjar om 1 h 10 min)?

(För det första skulle jag inte hört talas om förändringarna, för de kom så himla sent och bara på presidentens hemsida. Så tack för tipset, Asel, kul att du har bra källor i Vita huset. För det andra - tveklöst är det viktiga grejor, vare sig man gillar det eller inte så är det ofta grejor av stor betydelse som sker hos makten i en auktoritär stat. Och även om det mesta är framställt som propaganda och sloganen "syns du inte så finns du inte" respektive "all reklam är god reklam" säkert gäller, så är det samtidigt bättre att undersåtarna har någon koll på makten än lever i komplett mörker om vilka och hur deras verklighet avgörs.)

Frågan som nu påverkar om jag omedelbart ska säga upp mig är huruvida något annat ämne enligt mig borde förtjäna en plats hos de nio första på Asels lista. Vad tycker ni?

Mitt svar är ett självklart ja. Åtminstone på plats åtta borde till exempel ett bra inslag om dricksvatten i byarna som ambitiöse reportern Sagymbek Abdykalykov gjort, eller det om andningsmasker inför svininfluensehotet, ha kunnat komma. Att regeringen svurits in är inte jätteviktigt, landet byter ministrar ganska ofta. Och vi har rapporterat om den kommande bantningen av parlamentet i ett par veckor.

Frågan är alltså om jag ska sluta. Och till exempel hyra ett tält och spritkök och dra ut i bergen någon vecka. Eller boka om flygbiljetten och höra om Helena fortfarande erbjuder ett vik på SR Gotland. Jag tar med mig min toapappersrulle och går på toa och tänker över saken.

Nyttigt jobba på auktoritär statsradio

Här på statsradion måste jag väga alla ord som kan räknas som regimkritik på guldvåg, medan vi utan vidare publicerar allehanda utsagor om hur bra landet är. Generellt sett är detta naturligtvis en förskräcklig ordning, men i dag fick jag en lektion i det motsatta:

I morse missade mina redaktörer morgonmötet och nyhetsuppläsaren Zoja Sergejevna slängde ihop en sändning utifrån gårdagens material med min hjälp. När hon gått i väg i parkettkorridoren mot studiorna kollar jag mejlen. Tre brev från svenska kollegor om att en kirgisisk journalist mördats!!!

Raskt springer jag iväg efter sändaren. Tur man har laptop! Jag översatte under vägen genom det labyrintiska radiohuset från den utmärkta TT-artikeln. Zoja skrev men undrade med någon minut kvar till sändning: Kan vi sända det här utan bekräftelse? Jag ringde en bekant journalist, som bekräftade, jo journalisten mördades i onsdags.

Vi toppade med grejen om journalisten, och la till att det är den andre som dödas i år här i landet. Förbaskade redaktörer som missat eller inte vågat/velat sända detta!!!

Under förmiddagen kollar vi vidare på det, och mina redaktörer kommer. Det visar sig att båda känt till fallet men inte sänt. Varför? För att den med 13 knivhugg mördade chefredaktören för den "regimkritiska oberoende veckomagasinet" Zjylan samtidigt var ökänd som en opålitlig vildbassing. Han ska ha jobbat ensam, publicerat sin tidskrift hemifrån på A4-papper ett par gånger i månaden.

Detta berättar min bekante, en av landets främsta journalister, när jag har tid att ringa honom och höra mer. Det var också vad mina redaktörer hört. Kvinnans berättelse om att journalisten försökt utpressa henne och tilltvinga sig sex, eventuellt under knivhot, och att hon dräpte honom i självförsvar, är alltså inte otrolig.

Men i väst sprids nu bilden av ännu ett slag mot pressklimatet i Centralasien, eftersom, med TT:s ord:

"Muratalijev och hans tidning har flitigt kritiserat president

Kurmanbek Bakijevs regering, ofta i form av kritiska artiklar om

poliskorruption och landets mäktiga säkerhetstjänst."

Vad är sant? Dråp i självförsvar eller politiskt motiverat mord? Vi vet inte, men det mesta pekar på det förra. Min redaktion går inte vidare med grejen. Och om vi använder så här osäkert material som slagträ i demokratidebatten kommer förtryckarna att vinna.

Nu sitter jag och ser ett telegram på USA-finansierade Radio Liberty ("Azattyk") om en kafkaesk rättsprocess mot några i månader fängslade oppositionella här. Instinkten är att omedelbart skriva ut och försöka göra något på det. Men så hejdar jag mig. Medarbetarna och cheferna kommer att försöka hitta fel i det jag kommer med. Det gäller att det är vattentätt flera gånger om. Ska läsa noggrant och ringa runt o kolla lite mer först.

I viss mån är det sålunda bra för journalistiken att jobba på auktoritär statsradio. Det tvingar en att vara djävulens advokat. Det gör det svårt att låta ändamålet helga medlen, och på lösa grunder kritisera regimen eftersom den ju ändå är så illegitim och brutal.

Det är också intressant att studera censurens och förtryckhjärntvättens anatomi. Diktaturens lakejer är inte dumma, de är vanliga människor. De hugger mot minsta fel i dina påståenden. För att du ska kunna övertyga dem krävs sakargument som är logiska och grundade på bevis. Först med säkra sådana på hand kan du gå vidare och ta striden, kämpa, demonstrera, hungerstrejka, bojkotta osv osv.

Det är jobbigt, men så är det. Förespråkarna för positiv förändring avkrävs dubbla mödor: både oförvitlig research och fläckfritt uppträdande OCH energi och mod att kämpa.

15.39. Just tillbaka från delvis pervers, delvis trevlig tillställning i TV-husets konsertsal med anledning av att det är typ Pressens Dag i morgon. Det var obligatorisk närvaro och jag hade fått i uppdrag att jaga dit hela min nyhetsredaktion, vilket var lite som att sätta bocken till trädgårdsmästare. I alla fall var det en grymt intressant studie i auktoritära systems behov av att bekräfta sig själva, visa upp unga vackra människor osv:

Tillställningen begynte 25 min sent. Först talade Melis Esjimkanov, oppositionsjournalisten som gick över till regimen, ett högtidstal, på kirgisiska - men enligt en kollega missade jag föga. Sen folkvisa av en kvinna i nationell dräkt med fjäderplym på mössan. Sen knallade höga företrädare för 5 ministerier/myndigheter upp, och höll tal och överräckte presenter till KTR (stats-radio o tv:n). Katastrofministeriet gav nåt diplom, skattemyndigheten gav medaljer, polisen förkunnade att KTR vunnit förstapriset i deras presstävling och gav oss EN BIL (!!! yes!!!) och sen olika pengasummor till olika medier och redaktioner, vi direktsände ju så det gällde andra också. En av mina journalister, Kadyr-bajke, som har blåljusprogrammet "102:an meddelar", fick 10 000 som (ungefär en månadslön) och en medalj som han nu bär på kavajslaget. Jag har grattat honom två gånger. Försvaret och Kulturministeriet överräckte också priser.

Det var alltså en prisutdelning där fårade gubbar med stenansikten kysste varandra på kinden och gav varandra priser. Sen kom sex sångerskor i pastellfärgade klänningar (ljusgul, orange, ljusblå) och svarta sammetsvästar, och sjöng en lyrisk folksång, som vanligt med schlagerkomp. Jag slogs av kontrasten mellan det unga och vackra som det auktoritära systemet behöver för att fånga folks uppmärksamhet och ge saker ett sken av vitalitet, och det själlösa innehållet.

Sen kom fem parlamentariker, alla från propresidentiella Ak-Jol-partiet, främst en charmig ryska som talade lite på kirgisiska och rev ned äkta applåder.

Såna här interna prisutdelningar och propagandatillställningar är legio i såna här delar av världen tycks det mig. I parlamentet har man nyligen diskuterat att förbjuda prisutdelningar eftersom de tar för mkt arbetstid... Och i totalitära Turkmenistan har det mig berättats att studenterna ägnar merparten av sin studietid åt att förbereda och genomföra olika dylika evenemang, i massiv skala.

Flera av dignitärerna gick så snart deras del av över. Jag gick också, när en pojke var uppe och sjöng hjärtskärande vackert.

Flyttar in i glassigt kontor

Eller inte så glassigt, genom det gamla fönstret är det rätt kallt. Men jag har alltså flyttat in i min företrädare Begimkul Abylkazievs kontor, med tv, div kontorsmaterial - och två IT-killar har installerat obegränsat internet. Men från faxtelefonen går det fortfarande inte att slå nollan på, så jag kan inte ringa regionerna eller mobiltelefoner.

Känner omedelbart hur man blir lite korrupt och lat -- kan hålla sig på avstånd från sändningsredaktörerna och inte längre ha superkoll på dem och hjälpa till med allt. Med jämna mellanrum kommer det in någon med en bunt gulnade tunna papper - en "mikrofonpärm" - med manus, gäster osv där varje programredaktion i förväg måste få kanalchefens (min) och radiochefens (!) underskrift...

Och så kom det ett kul samtal nyss. Det var en snubbe från parlamentets presstjänst som sa att apropos Pressens Dag på onsdag 4 november ordnar de en högtidsmiddag på en restaurang och vi på radion är välkomna med tre personer. Vi kommer att ingå i lag fem, och ha en känd artist i vårt lag. Vi får i hemläxa att göra ett inslag om den artisten - OCH SÄNDA PÅ RADIO! HAHAHAHAHA. Jag förklarade för presskillen att vi är journalister och inte gör redaktionell reklam. Jojo det är ingen fara sa han, det gick bra förra året. Får vi komma om vi inte sänder hemläxan, frågade jag? Jadå, ni kommer i vilket fall, sa han.

Trevligt.

Dagens UtmanaCensuren-inslag jag försöker få igenom är ett inslag om en lag som enligt uppgift ska förbjuda jäviga tillsättningar i statlig tjänst. I torsdags utnämnde president Bakiev sin son Maksym (inte brorsan Janysj som lät plantera heroin hos en oppositionsledare på en flygplats, utan sonen -- yes, samma kille som jag förra året rapporterade sades vara inblandad i att tjyvexportera elkraft så att hela landet i typ 8 månader till stora delar var utan el), Maysym alltså iaf utnämndes till chef för den Centrala Agenturen för Utveckling, Innovationer och Investeringar. Det är potentiellt sett ett brott mot Lagen om statlig tjänst, som lär ha inrättats på det liberala 90-talet.

Jag fick ett tips om detta och min tanke var att köra en Osj-variant (alltså en sydligt smart luring =) för att smuggla in detta inslag i våra sändningar utan att det stoppas, och utan att jag omedelbart sparkas. Osjvarianten har följande påa:

"Det var inget lagbrott när presidenten i torsdags utnämnde sin son till chef för en viktig statlig myndighet. Det säger statsvetaren NN."

HEHEHE. Sen börjar vi med en av diktaturens lakejer, en av de snubbar som ofta uppträder i vår radio, och sen kör vi en reportertext som berättar mer om denna lag, och sen kör vi någon statsvetare eller jurist som trots allt säger att det ÄR ett lagbrott. Och beroende på hur modiga vi är avslutar vi inslaget med den ene eller den andre.

Så tänkte jag och satte min besvärligaste reporter E på jobbet. Efter ett par tre timmar rapporterade han att det inte finns nån sån lag, eller iallafall inte någon sådan paragraf. Han hade ringt en statsvetare som sagt det. En annan statsvetare hade inte tid.

Så E fick i uppdrag att åka o kolla på en spännande presskonferens som Föreningen för Före detta Studenthem ger, där de verkar vilja gräla lite spännande angående lagstiftningen för privatisering av bostadshus. Under tiden fortsätter jag att leta efter Lagen om statlig tjänst.

Jahapp, allt gott!

En vecka av magont och svindel

Hej hopp!

Nu är det äntligen fredag kväll och bara 1 h 10 min kvar till sista sändningen, långa aktualitetsmagasinet på ryska. I morse mådde jag jättedåligt, som jag gjort flera gånger denna vecka, p g a pressen att klara allt som krävs av mig som chefredaktör här på statsradion.

Nu ska jag bara gå en vända på den tyst surrande redaktionen och kolla hur körschemat, påorna (ingresserna) och kanske nån text, samt förstås löpet, ser ut inför sändningen - strax tillbaka!

*

Sådärja, nu är klockan istället 21.35 och allt är klart för hela veckan. Känns utomordentligt skönt. Vi lyssnade på sista sändningen som vanligt jag, radiochefen Aselj (en tjusig kvinna) och planeringschefen Mammasadyk (en ung mysig snubbe). Och som flera gånger tidigare var det förbaskat bra, jag blev rörd och stolt över ett inslag iallafall - och kanske inte minst lättad att det lät så fint trots det sedvanliga totala kaoset.

Bilden här ovan visar mig och min ryska redaktör Chalida Ergesjeva, ensamstående och dubbeljobbande mor och en finfin pålitlig resurs.

Vad sände vi i dag då? Här kommer ett klipp direkt ur mitt operativa körschema:

2. VILKA KVÄLLSTEMAN? VEM? ÖVERS?

- elenergi (Kasiet 2.04 /Ratkan) (om att Uzbekistan skruvat på gasen igen sedan Kg betalat skulderna)

- elräknare på gatan (Hedfors/Meerim/Halida) (om att ett elbolag vill flytta ut elmätarna ut ur folks hus, ut på gatan. Jag gjorde själv enkäten, på ryska och kirgisiska =))

- presidentkommentarer Batken (SagymB/Halida) (ett klassiskt diktatorinslag, där prez klappar barn på huvudet o pratar om nya byggprojekt)

- polishögskolan (5.00 GulnurM/ElmiraE) (förbaskat bra närvarorep som slutade min serie med 4 inslag apropos att den kirgisiska polismyndigheten fyller 85 år i år)

- tgm: leg för att köpa alkohol

- sopor (Azamat/-) (jättebra rep med både närvaro och analys, som en reporter gjort på nån journalistikkurs han går nu)

- Vetestrid i IssikKul (2.00 - ElmiraE/Kasiet) (utifrån en parlamentarikers uttalanden, som vi pliktskyldigt spelar in, men det blev rätt bra med en telefonare med en bonde vid sjön Issik-Kul som inte fått betalt för den vete han sålt till statliga agrobolaget)

- turism Naryn (3.30, övers GulnurM)

- historiegrej (-/KadyrBayke)

Löp: (hehe, dessa skrev jag huvudsakligen själv)

- Gaz vernyotsa - Kyrgyrztan zaplatit dolg Uzbekistanu (gasen är tillbaka - Kirgisistan ska betala skulden till Uzbekistan för det blå bränslet)

- suhoy zakon dlya molodjeji - alkoprodovtsam nado budet trebovat udostoverenie u pokupateley (en torr lag för ungdomen - nu måste spritförsäljare börja kräva leg av ungdomliga köpare)

- i posetim molodovo kursanta MVD v ego obschejitii (och vi besöker poliseleven NN förläggningen, dagen före garnisonens högtidsparad i Bisjkek)

Det är ju förbannad vad bra radio vi gör. Det ska finnas nån internetlänk man kan lyssna på, ska kolla upp det. För övrigt ska vi lansera en hemsida inom några veckor, tydligen.

Hur är det då här? I morse fick jag tung kritik faktiskt, av två av mina bästa journalister faktiskt, och det var nog ett lågvattenmärke moraliskt på hela veckan och därmed större delen av livet. Har inte haft så ont i magen och varit nere i skoskaften sen.. i högstadiet. Och vad säger det om den svenska skolan...

21-åriga stjärnreportern Kasiet Djumagulova och min flinka redaktör Chalida Ergesjeva, båda på ryska redaktionen, gav på morgonmötet svar på tal på min modstulna fråga hur det låtit i sändningarna kvällen innan.

- Jo vi missade viktiga nyheter från parlamentet. Vi missade X, Y och Z!

- Gårdagens sändningar lät som BBC, det var bara elände och klagomål på kirgisiska nationen, våra släktingar vill inte höra sånt.

- Det är lätt för dig som utlänning att komma och kasta skit på vårt land. Det var misshandlade kvinnor hit och självmördande barn dit i sändningen! Det finns ju också positiva saker att berätta.

- Och när du Andreas förbjuder oss att gå på inbjudningarna till presskonferenser, till evenemang och viktiga uttalanden från parlamentet och regeringen, då blir det mycket mindre ljud i radion, det är jättesvårt att få tag på folk, och vi missar massa viktiga saker. Förut hann vi lämna material till dagssändningarna också, nu består de bara av telegram! Det blir mindre honorar till oss också!

Som exempel ville en tjej åka på en inbjudan till nån jävla grej där Utbildningsministeriet skulle belöna kulturarbetare med 15 000 som (ca 2 300 kronor). Jojomensan.

Till slut gav jag upp när min stjärnreporter Gulnur höll med kritkerna och föreslog att vi i dag skulle testa att gå tillbaka till den vanliga ordningen - att de åker på de inbjudningar och pressmeddelanden som kommer in.

Modstulen gick jag ned till Mammasadyk, planeringschefen. Hon såg oroligt på mig och påminde mig om att det redaktionen tidigare sysslade med var att släntra in vid niotiden på morgonen, kolla på listan vilka ministerier som beställt en reporter och vem som chefredaktören sagt ska åka på vad, åka dit, hålla fram mikrofonen lydigt, åka hem och klippa ihop ett reportage på smattrande byråkratisk ryska/kirgisiska, rakt av upprepande den propaganda och de svamlande faktauppgifter de matats med.

Jag kände mig ovälkommen på min redaktion.

Men men, jag jobbade lite med redaktionens administratör Rachat, försökte lära henne Excel och få henne att göra listor över källor och ansvar för att söka nyheter. Jag gick till företagsjuristen som ska hjälpa mig att fixa visum. Och jag och chefen Aselj gick till högste chefen Melis Jesjimkanov, en före detta oppositionell som krupit in i maktens korridorer (liksom jag...) och skakade hand och fick formellt jobbet som P1-chef (i praktiken dock bara nyheter och aktualitetsmagasin) till sista november.

Vid 12 hade vi ett stormöte där Mammis och Aselj "in no uncertain terms" förklarade Die Neue Ordnung för redaktionen. Andreas är er chef och ingen nåd kommer att visas den som sätter sig upp mot honom. Den radio redaktionen gjort tills nu har varit oacceptabel. Enligt Andreas förslag inför vi nu från måndag en ny tablå, med nyhetssändningar varje halvtimme och vi separerar nyhets- och aktualitetsjournalister.

Jag kände mig inte jättemycket mer välkommen på redaktionen efter det, men det var riktigt bra och tydligt ändå från Mammis och Aselj framställt. Grymt skönt, men med Aselj inte minst uppfordrande, att ha dem på sin sida. Samtidigt är det Aselj som driver en tydligt propresidentiell linje, flinar åt oppositionen, försökte ändra mitt körschema en dag och i dag tog hem en viktig batalj mot mig. Hon lät förstå att pressmeddelanden och uttalanden från presidenten, regeringen OCH parlamenten utgör obligatoriska inslag hos oss.

Jag hade redan gått med på att stanna en månad och kunde föga säga. Men hon höll med om att de inte behöver gå som första inslag, och att maktens utsagor inte behöver stå oemotsagda.

Jag har för avsikt att lägga journalistiken omkring det tillåtnas gräns. Jävlar i mig första gången jag sänder något som svider för mycket. Först kommer mina egna reportrar, redaktörer och kanske ljudtekniker att protestera. Redan på den nivån kanske det tar stopp. I andra hand kommer Aselj att läxa upp mig. Då får vi se vad som händer.

Iaf: Först vid 2-tiden kunde jag börja kolla vad redaktionen egentligen sysslade med. Jag hade noll koll och det verkade som om typ två reportrar stod till mitt förfogande. Gulnura M satt och pillade med en översättning av ett "presidenten uppmuntrar bergsturism"-inslag som skulle varit klart i går. Jag bannade henne för att det tagit 5 h i dag och dikterade snabbt ihop ett upplägg för ett polisrep. Och ringde själv polisen och fick okej från nån chef att skicka henne till polishögskolan, i sista stund.

Sen gjorde de andra reportrarna lite grejs, jag en enkät och vips hade vi ett par aktualitetsmagasin trots allt. Gulnuras inslag fick svinmycket beröm på kvällsmötet av mina chefskollegor.

Sen visade de den nya tablån de kommit på. Blir spännande att köra på måndag. Jag får hela 8,9 nyhetsreportrar till mitt förfogande varje dag. 5,1 på kirgiska och 3,8 *** Oj nu ringde just Gulnur och frågade vad jag tyckt om hennes polisinslag och sa att allt hon utvecklats är tack vare mig. Jag berömde henne stenhårt och hon känns som en skitbra medarbetare*** alltså 3,8 på ryska redaktionen. Därtill en hel redaktör på varje redaktion.

Dessa personer ska jobba för mig och vi ska skapa förbaskat bra nyheter i landet, på båda språken och nå ut i alla små gudsförgätna byar och avlägsna herdejurtor där en gammal sovjetisk radio hänger i nån gren.

De halva tjänsterna kommer av att Sagym-bajke jobbar halvtid och tre personer - Gulgul, Elmira-edje och Ermek jobbar 80 procent eftersom de får en veckodag till program de också gör.

Jahapp, nu är det sent och dags hemåt. I morgon ska jag luncha med Katarina, operaregissören och världsbanksekonomen som gift sig här och väntar barn. Och kanske kanske gå tillbaka till den grymt härliga bastu jag och vännen Sultan förlustade oss i förra lördagen. Och i helgen göra ett försenat P1-inslag om uzbekiskt barnarbete på bomullsfälten.

Hopp hopp, allt gott.