Juliano Mer Khamis mördades i måndags. Han var en av Israels OCH Palestinas främsta kulturella eldsjälar. Framstående skådespelare, son till en judisk mor och en palestinsk kristen far, ägnade han stora delar av sitt liv åt det han såg som hela den traumatiserade regionens centrala uppgift: Att kämpa för friheten på kreativa, mänskliga sätt.
Jag träffade honom bara en gång, i Jenins flyktingläger våren 2006. Då som nu jobbade han med Frihetsteatern som förkroppsligade konst där den behövs mest, i detta ghetto som kanske är det mest utsatta av alla palestinska enklaver.
Jag har filmen han gjorde om teatern och sin mamma som grundade den, Arna's Children. Den är i mångas, däribland mitt, tycke den bästa skildring som gjorts av ockupationen. Den finns som torrent och den går att få av mig eller förstås beställa av Frihetsteatern.
Här är några utmärkta runor över den arge teatermannen Juliano:
Amira Hass
+972
Electronic Intifada med en intervju
Democracy now med en promofilmsnutt
Mer kommentarer i Haaretz
onsdag 6 april 2011
lördag 2 april 2011
Sveriges stöd till västs dominans?
Åtta JAS-plan lyfter i dag från Kallinge. HELA riksdagen, utom SD, står bakom Sveriges stöd till anfallet, som kallas en FN-godkänd insats för att skydda civila undan diktatorn Gadafis massakerplaner. Retoriken är sandlådesvartvit: "Klart vi ska hjälpa människor undan folkmord".
Men det kan starkt ifrågasättas hur mycket motivet till interventionen har med att rädda civila, mänskliga rättigheter och demokrati att göra. Angreppet utförs av Västmakterna (USA, Storbritannien, Frankrike och nu Nato) som sedan decennier och århundraden inriktat sin utrikespolitik på kontroll och dominans.
De stödjer och samarbetar nära med diktaturer över hela Mellanöstern och Centralasien. Där är det tydligt att det är tillgång till billiga råvaror som prioriteras. Genom att stödja tyranner mot dessas egna folk skaffar sig västmakterna hållhakar som ger dem olika tjänster: billiga råvaror, marknader att exploatera, militärbaser, politiskt stöd osv.
I östra Libyen finns Afrikas största oljeresurser och mycket kan ännu vara dolt under sanden. Väst har i vanlig ordning stött Gadafi, men när han nu hamnade i ett inbördeskrig och väst under kritik byter våra regeringar snabbt taktik: Målet nu är att sätta en ny lydig regim på tronen för att kunna exploatera landet.
"Okej, så motiven bakom må vara diskutabla - men vad skulle vi ha gjort då? Låtit män, kvinnor och barn i östra Libyen dö på grund av våra demokratiska principer?" frågar härnäst vän av ordning. "Nog är det väl bättre att Sverige är med och försöker göra det bästa av situationen, än att stå bredvid och två sina händer för att interventionen inte är perfekt?" Frågan vad vi borde gjort är törhända legitim, låt vara naiv.
Kriget uppgavs för ett par dagar sen bara i USA ha kostat mellan en halv och en miljard dollar. Därtill kommer de europeiska kostnaderna för äventyret. Om vår ambition vore att rädda liv skulle det rädda bra många fler malariasjuka osv.
Svaret på vad vi borde gjort är att, om det står utom allt tvivel att folkmord är på väg att ske, skicka in legitima, trovärdiga och kontrollerbara styrkor till skydd för civilbefolkningen (och inte till stöd för en odefinierad grupp rebeller, där redan antidemokratiska krafter kan ha tagit över kontrollen från det ursprungliga demokratiaktivisterna). Det ska i så fall ske under FN-befäl, och med trupper från olika länder, företrädesvis afrikanska och arabiska länder.
Det sägs reflexivt att FN är för byråkratiskt och käbblande för att någonsin hinna komma överens om något sådant i tid. Men i den mån de varit nödvändiga, typ Rwanda, är det snarare västmakterna som tidigare blockerat dylika lösningar. Ryssland, Kina, Brasilien och Tyskland, som nu lade ned sina röster om det västmakts/Natoledda anfallet, skulle givetvis i högre grad stödja det om det garanterat skulle genomföras under FN-ledning, med insyn och ansvarsutkrävande.
Här är några bra färska källor till information om galenskapen som är på gång:
* Asia Times: The US-Saudi Libya deal
By Pepe Escobar
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/MD02Ak01.html
* Illegal War (blog archive)
by Craig Murray
http://craigmurray.org.uk/archives/2011/03/illegal-war/
* ZNET: On Libya and the Unfolding Crises
by Noam Chomsky
http://www.zcommunications.org/noam-chomsky-on-libya-and-the-unfolding-crises-by-noam-chomsky
* TNI: The Road to Hell
by Tom Reifer
http://www.tni.org/article/road-hell-paved-humanitarian-interventions-0
Men det kan starkt ifrågasättas hur mycket motivet till interventionen har med att rädda civila, mänskliga rättigheter och demokrati att göra. Angreppet utförs av Västmakterna (USA, Storbritannien, Frankrike och nu Nato) som sedan decennier och århundraden inriktat sin utrikespolitik på kontroll och dominans.
De stödjer och samarbetar nära med diktaturer över hela Mellanöstern och Centralasien. Där är det tydligt att det är tillgång till billiga råvaror som prioriteras. Genom att stödja tyranner mot dessas egna folk skaffar sig västmakterna hållhakar som ger dem olika tjänster: billiga råvaror, marknader att exploatera, militärbaser, politiskt stöd osv.
I östra Libyen finns Afrikas största oljeresurser och mycket kan ännu vara dolt under sanden. Väst har i vanlig ordning stött Gadafi, men när han nu hamnade i ett inbördeskrig och väst under kritik byter våra regeringar snabbt taktik: Målet nu är att sätta en ny lydig regim på tronen för att kunna exploatera landet.
"Okej, så motiven bakom må vara diskutabla - men vad skulle vi ha gjort då? Låtit män, kvinnor och barn i östra Libyen dö på grund av våra demokratiska principer?" frågar härnäst vän av ordning. "Nog är det väl bättre att Sverige är med och försöker göra det bästa av situationen, än att stå bredvid och två sina händer för att interventionen inte är perfekt?" Frågan vad vi borde gjort är törhända legitim, låt vara naiv.
Kriget uppgavs för ett par dagar sen bara i USA ha kostat mellan en halv och en miljard dollar. Därtill kommer de europeiska kostnaderna för äventyret. Om vår ambition vore att rädda liv skulle det rädda bra många fler malariasjuka osv.
Svaret på vad vi borde gjort är att, om det står utom allt tvivel att folkmord är på väg att ske, skicka in legitima, trovärdiga och kontrollerbara styrkor till skydd för civilbefolkningen (och inte till stöd för en odefinierad grupp rebeller, där redan antidemokratiska krafter kan ha tagit över kontrollen från det ursprungliga demokratiaktivisterna). Det ska i så fall ske under FN-befäl, och med trupper från olika länder, företrädesvis afrikanska och arabiska länder.
Det sägs reflexivt att FN är för byråkratiskt och käbblande för att någonsin hinna komma överens om något sådant i tid. Men i den mån de varit nödvändiga, typ Rwanda, är det snarare västmakterna som tidigare blockerat dylika lösningar. Ryssland, Kina, Brasilien och Tyskland, som nu lade ned sina röster om det västmakts/Natoledda anfallet, skulle givetvis i högre grad stödja det om det garanterat skulle genomföras under FN-ledning, med insyn och ansvarsutkrävande.
Här är några bra färska källor till information om galenskapen som är på gång:
* Asia Times: The US-Saudi Libya deal
By Pepe Escobar
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/MD02Ak01.html
* Illegal War (blog archive)
by Craig Murray
http://craigmurray.org.uk/archives/2011/03/illegal-war/
* ZNET: On Libya and the Unfolding Crises
by Noam Chomsky
http://www.zcommunications.org/noam-chomsky-on-libya-and-the-unfolding-crises-by-noam-chomsky
* TNI: The Road to Hell
by Tom Reifer
http://www.tni.org/article/road-hell-paved-humanitarian-interventions-0
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)