Silverjonglerier

SR undfallande inför tyranniursäkter

2012-01-11T07:59:00.008+01:00

Blev ilsk när jag under frukosten lyssnade på radio. Det var ett inslag där två män, en så kallad terrorexpert, och en konservativ/nyliberal lobbyist, pratade om Guantanamolägret som fyller 10 år i dag.

Jag vet inte, men om man är världens enda supermakt och inleder krig på en fjärran kontinent och spärrar in hundratals människor i åratal under tortyr utan rättegång, vad ska det kallas? Övergrepp? Tortyr? Förtryck? Terrorism? Tyranni? Fascism är väl det ord jag tycker närmast beskriver situationen. Men jag är ju inte språkvetare.

SR valde dock att intervjua dessa båda herrar, som försvarande och förstående förklarar ovanstående, utan att ifrågasätta fenomenet på allvar. Det har SR gjort i många andra program, visst, och det är jättebra (och ska vara självklart). Men denna programpunkt tycks stå för sig själv? Kanske ska den följas av mer balanserande saker i Studio Ett? I vilket fall blir det underligt med detta svårt lutande inslag så här ensamt på morgonen. Så jag skrev till redaktionen:

Hej,

lite feedback till ett av Sveriges bästa aktualitetsprogram:

Ytterst märklig och sned diskussion nu i början av 7-timmen. Jag utgår från att ni haft/har andra programpunkter i samma ämne i dag där någon utgår från mainstream-MR eller folkrätt, eller företräder en annan politisk uppfattning än de båda gästerna nu. Men även om det är så får man nästan anledning att be redaktionen minnas SR:s krav att ta ställning för demokrati när någon i sändning ger uttryck för motsatsen.

Nu fick gästerna, som båda tycks inta den rimligen marginella åsikten att det är acceptabelt att USA i år spärrat in och torterat människor utan rättegång, med snirkliga och hårt garderade resonemang försvara fenomenet utan att på allvar ifrågasättas.

Ni är bättre än jag på att formulera frågorna, men jag tycker att Magnus Norell borde pressas på hur många av fångarna som varit oskyldiga, som inte kunnat bevisas skyldiga till någonting.

Och Roland Poirier [nu rättstavat, min anmärkn.] Martinsson skulle man vilja fråga hur han kan försvara detta.

När Lasse ifrågasatte varför det skulle vara omöjligt att ta fångarna till USA talade P M [dito] tvetydigt och grundlöst om att de är terrorister som slåss mot kvinnor och barn, samtidigt som de kunde väcka sympati och ge upphov till förödande kritik mot amerikanska politiker!?

Frågan som hängde i luften under samtalet är nåt i stil med:
Handlar då inte vägran att stänga Guantanamo huvudsakligen helt enkelt om att det vore fruktansvärt pinsamt för amerikanska myndigheter och politiker att erkänna att de utraderat mänskliga rättigheter och folkrätt men ändå inte ha kunnat fälla mer än en bråkdel av de anklagade för något - resten var oskyldiga?

Mvh
Andreas Hedfors

---

Tillägg 12 januari kl 20.21
Har inte fått något svar från SR P1. Flera journalister har varit upprörda, vet jag. Här är några, mer humanistiskt och verklighetsgrundade, sätt att belysa frågan:
* Fakta om Guantanamo från amerikansk medborgarrättsorganisation
* al Jazeeras bilder till tioårsdagen
* Frihetens nederlag i The Guardian

Kallbad

2012-01-03T11:06:00.004+01:00

Dök i naken. Tre Finlandsbåtar gick förbi. Det började strama i nacke och armar o ben lite, i senorna, rätt snabbt. Övervägde att simma till stranden men höll linjen rakt mot andra sidan. Hade tänkt att jag måste försöka.

Det hade varit ljummet i luften när jag steg av färjan i går. Tänkte att fan vad varmt och mjäkigt, och jag har inte cyklat eller paddlat på länge, känner mig schlapp. Med relativt lite ångest kom jag fram till att ta ett sim, och kanske försöka simma över hela viken som jag gjorde regelbundet maj-oktober, men sedan dess inte haft lust med eller vågat. 130 meter ungefär.

Tog lugna, långa tag som jag lärde mig i somras. Det kändes rätt säkert, men jag var lite orolig för att få kramp. Yttempen är väl en 3-4 grader, det var ju is i nyårsdagen vid Djurgården. Simmade på. Snart fanns ingen återvändo - närmast att slutföra.

Lite vågigt. Fick höja huvudet ibland, en gång fick jag vatten i mun. Närmade mig. Tappade bort vart jag skulle, såg inte klippan. Hade gått lite för långt in. Där såg jag vågorna. Jättehögt vattenstånd, men ställde mig upp, och benen bar knappt. Började vada inåt, nu gällde det bara att ta sig in. Kröp och drog mig upp på klippan, och hasade längs med.

JAg hade klarat det, kände ingen köld, men kände ingenting i kroppen, visste att det gällde att ta sig in. Sprang längs promenaden, täckte lemmen med ena handen för den kändes som en isbit. Sprintade förbi smedjan. När jag kom uppför trappan kände jag en våg av värme. In genom dörren, slita av sig gummiskorna, inte het dusch, det skulle bara slå ut den egna uppvärmningen.

In in och handduk. Ingen skillnad. Började torka mig försiktigt men energiskt, en kroppsdel i taget. Först då började jag känna mig lugnare. På med pyjamas, sockor, morgonrock. Men det hjälpte inte, ingen värme kom. Hoppade en massa, men ingen skillnad. Stapplade runt förvirrat, satte på hett vatten, slet i datorn, tog på mössa, svepte hela filten om mig. Började skaka allt mer okontrollerat, våldsamt. Det kändes blött och kallt på kroppen fast jag borde vara torr. Blev lite orolig. Började dricka och äta. Åkarbrasor. Först efter 30 minuter avtog skakningarna.

När jag gick o lade mig sen var jag så varm så varm och glad.

---

Ovanstående kanske låter galet men jag kände mig hyfsat lugn och beredd eftersom jag hade simmat in på hösten. Men det är klart att marginalerna är onödigt små, så jag har bestämt mig för att fortsatt bara simma längs strand om det är kallt och man är utan utrustning.

Vännen Mattias tipsar mig i dag om flera intressanta studier och råd om just kallvattenbad och -olyckor. Samtliga klagar över hur dumdristiga paddlare och fritidsseglare inte klär sig för vattnet och förtränger riskerna.

Flera skriver att den största risken inte är gradvis nedkylning som leder till sämre rörelseförmåga och att man drunknar, utan att man får en kallvattenchock direkt. Den kan leda till att man flämtar efter luft, i värsta fall under vattnet, eller till att luftstrupen krampar och man inte kan andas. Eller till att man får en hjärtattack pga det snabbt ökande hjärtfrekvensen.

Tydligen stjäl kallvatten 25 gånger mer värme än kalluft. Men hälften av den förlusten är genom huvudet, där det tydligen finns en massa ytliga blodkärl som aldrig stängs av vilket ju sker i armar och ben. Så kan man hålla huvudet över vattnet (jag dök ju i i går men det kändes lugnt ändå) så räddar man mycket, och än mer om man har åtminstone en väst på sig i våtdräktsmaterial.

Överlever man de första 3-5 minuterna har man en frist innan nedkylningen påverkar simningskapaciteten så mycket att man börjar riskera att få kallsupar osv. Då kan man nog klara sig någon timme eller mer. Men det är ju rätt meningslöst om man inte kommer nån vart, om man är alltför långt från land eller det är strömt, vågigt osv.

Härligt är att en studie skriver att man kan minska risken för den första kallvattenchocken, med dess intensiva andning och hjärtrusning, genom att vänja sig vid kallt vatten. Tre veckors kallduschande (alltså inte i sträck utan någon gång om dagen antar jag) minskar chocksymptomen under upp till ett års tid, menar författaren, hur han nu räknat ut det. Men det är ju alltså därför jag klarade mig så bra initialt, eftersom jag ju simmat mkt kallt.

Vännen Jonatan berättade att det kan ta just en halvtimme att sluta skaka (återfå kroppsvärmen) och bekräftade att man inte ska duscha varmt, utan hellre använda den egna kroppsvärmen. Det kräver t ex att man kryper ihop i en tjock sovsäck. Det lär ha att göra med den traditionella varningen att man om man blivit svårt nedkyld ska man enbart värma upp sig inifrån och ut, ej börja med händer och fötter, för då pumpas det iskalla blodet där in till hjärtat och man kan få organkollaps.

Tjohops! Dags att bygga bastu på Bastuudden.

Avhandling blottlägger stat till salu

2011-12-29T11:31:00.003+01:00

I Kirgisistan har korruptionen ett hot mot staten. Korruptionen ÄR staten.

Situationen ser så ut att västerländska statsvetenskapliga modeller överhuvudtaget inte passar för att begripa sig på landet.

Denna tes driver en av våra färskaste doktorer, statsvetaren Johan Engvall som förra måndagen disputerade i Uppsala.

Studiens titel är "Staten som investeringsmarknad," och Engvall leder i bevis hur statliga befattningar blivit det kanske främsta sättet att investera pengar i Kirgisistan. Man köper sig helt enkelt ett statligt jobb, och ger sedan sig själv avkastning i form av "avledda" offentliga pengar, statliga tjänster och gräddfiler och andra fördelar.

Jag intervjuade Engvall för Centralasiens i mitt tycke absolut främsta och dessutom ovanligt oberoende nyhetsbyrå, Fergana.ru. Att läget var så här illa var känt för många, inklusive mig själv, men jag har inte sett någon som kartlagt och underbyggt det som Engvall. Därför kan publikationen ge vissa ringar på vattnet i regionen.

(I skrivande stund finns intervjun bara på ryska, men snart kommer den engelska originalversionen att publiceras här.)

Här är några reaktioner från folk med insikt:

"Nu är det dags att bryta den här "pyramiden", där allt hänger ihop, där den enda valutan för att nå statliga poster är pengar, och inte ens klan- eller familjetillhörighet. / Den här korruptionen börjar redan på dagis, i skolan, på universitetet och så sätts tonen på livstid." - handläggare, OSSE i Bijskek.

"Very good points, it's so refreshing when someone lifts the perspective from the nageddy-nageddy." - Ivar Dale, norska Helsingforskommittén

"Ett ganska brutalt intryck dröjer sig kvar, eftersom [författaren] talar sanning... ja korruption, total korruption... och finns någon utväg?" - f.d. vice generaldirektör, statliga teve- och radiobolaget i Kirgisistan

"En mycket bra text. Den blottlägger, så att säga, bölderna" - Daniil Kislov, chefredaktör Fergana.Ru

Nu lämnar jag mellandagsledigheten i Gladhammar och far till Stockholm, där jag ska dragga efter min borttappade cykel i Nybroviken.

Tvåhundraprocentig ökning av fängslade svenska journalister

2011-12-21T09:20:00.003+01:00

Det är en svart morgon för pressfriheten och yttrandefriheten. Johan och Martin döms i Addis Abeba inte bara för olaga inresa i landet, som de erkänt, utan också för "terroristbrott."

Ännu har inte påföljden förkunnats, nu är det bara att hoppas på och jobba för att straffet sätts till mindre än sex månader, alternativt att de benådas.

Det är anmärkningsvärt att vår utrikesminister Carl Bildt lagt ansvaret för gripandet på de båda journalisterna, och jämställt det med de tusentals andra svenskar som grips för brott världen över varje år. (Hittar inte nu någon direkt källa på att de liknats vid konsulära ärenden, men många bedömare uttrycker det så.) Att Bildt inte förstår eller vill låtsas om det uppenbara - att journalister behöver särskilt skydd eftersom de såsom sökare av obehagliga sanningar är särskilt utsatta - är iögonfallande.

I en större analys av ansvaret faller sökarljuset på det civilisationsfientliga "kriget mot terrorismen," som USA lanserade 2001 och vilket gett förtryckarregimer världen över möjlighet till carte blanche vad gäller hårda tag mot kritiker, så länge de i de mest svepande motiveringar kan hävda att de bekämpar terrorister. Det är just den etiopiska terrorlagstiftningen som sedan två år öppnat kranarna för en inskränkningar i pressfriheten i landet.

Nu måste regeringen sätta in både direkta insatser i fallen med Isaak, Persson och Schibbye - rättshjälp, stöd i fängelset - och utöva reella påtryckningar på regeringarna som håller dem fångna.

Publikrekord och nattsudd

2011-11-01T23:02:00.000+01:00

En så fin dag, vår näst sista på turnén. Ewa gick morgonpromenad runt broarna som vanligt, några for sen till köpcentrum och letade skinnstövlar och annat. Jag ringde samtal om dagens och morgondagens spelningar och avskedsmiddagen. Försökte också få en filmproducent vi träffat att skicka några tevejournalister på oss.

Sen for vi till stadsdelen Samgori, vid Nachlugibasaren, den där saker säljs i stora lass, en grossmarknad. Riktiga marknader betyder lergator, korrugerad plåt, en massa mänskoliv och de lägsta av möjligheter att skrapa ihop en tillvaro om förutsättningarna är de knappaste. Här bor zigenare, och här bor kurder. Vi var och rekade för en vecka sen, och leddes av en liten pojke in bland vindlande gränder till en port och efter en stund kom ”zigenarbaronen”, som förstås visade sig vara en helt vanlig och trevlig man, som i egenskap av pastor och gamla traditioner är talesman eller ledare för folkgruppen i området.

I bussen på väg dit grälade jag med våra georgiska skådespelare om huruvida zigenare är tjuvaktiga och deras barn ändå är värda att spela för. Vi priviligerade svenskar ska tycker jag vara tacksamma att vi får uppträda. Platsen var idyllisk när vi kom fram, gatan sluttade från den dystopiska marknadens urblåsta hangarer och rann ut i dimhöljda berg. Scenen var en tennisbana, inramad av nät, alldeles vid gatan.

Vi började rigga och strax kom Vova, pastorn, en illa älskvärd man, i sällskap med en man som sade sig ha släktingar i Uppsala och började tala om Ulf Ekman. 50-metersrullen med förlängningssladd som vi byggt kastade vi upp till ett fönster på andra våningen i ett bostadshus intill. Vips så var det Timbuktu eller nån över nejden och folk började samlas. Speltiden var satt till sex på kvällen för att barn som arbetar på marknaden istället för att gå i skolan skulle kunna komma. Jag var nervös som vanligt och vid halv sex gjorde vi nåt för första gången på turnén: En liten vandringsrunda, en karnevalsmarsch, för att ragga med oss barn ur huse. Det blev ett himla liv från Ewa och hennes dragspel, Niki med klappinnar och Ulf med tuta och jag som klätt upp mig med Puttes extranäsa – men framför allt en handfull ungar som tjöt och skrek och rättade vår haltande georgiska: ”Tsirki ekvseaatsi” ungefär – kom på cirkus klockan sex!

Sen in med ungarna och show show show. Det var märkligt, utomhus och skumrask i skymningen. Folk innanför och utanför stålnätet. Svårt att ta fokus i början, det fanns ingen auktoritet på plats som samlade åhörarna. Men med våra proffs, och musiken vi fått från en bussförare som samlar närvaron till Puttes entré (dvs clownen ”Dalsland”) när han låtsas att en låda är jättetung, blev det snart koncentration över den udda scenen.

Folk rann till och snart var det tjockt överallt. Barn uppe i näten, gubbar bakom scen, mammor med små barn, ungar med cyklar de vaksamt stod med benen i. Jag bad Ali, en irakisk migrant som hjälpte oss, räkna. 278 meddelade han mot slutet. ”Fast fler ändå.” Publikrekord!

Jag hade finkläderna på mig – röd skjorta, kavaj, blå slips. Har varit bedrövad över att som administratör och byråkrat stå lite utanför magin vi producerar och delar med barnen. I går talade vi om det och kom överens om att jag hoppar in på ett hörn i ett jongleringsnummer. Så nu lade jag mig framför barnen och filmade och där kom en boll som Ulf låtsas tappa och så stannar allt upp och alla ser den, Ewa saktar in tiden med trummorna, och så hoppar jag in och är med och bollar en stund. Skoj skoj.

Efter halva showen kom Niki med ett allvarligt besked när jag satt i ett fotbollsmål och filmade: ”Vi stryker workshopen. Vi kommer inte att kunna kontrollera dem. Det är för mörkt och för många.” Den här showen var inte bara vår kanske bästa, den var också hopsatt utan marginaler. Tänk om det regnat – trots många försök hade vi inte fått klartecken från någon skola i närheten att vara inomhus. Tänk om Vova inte gått att lita på. Tänk om han inte kunnat ragga ihop folk. Tänk om nån ägare till tennisbanan förbjudit vår närvaro, eller om det varit låst. Tänk om de kommunala strålkastarna inte gått igång.

Nu kom ännu ett ”tänk om.” Tänk om publiken löper amok. Faran var tydlig. Vi bestämde att stryka workshopen – cirkuslekarna och -övningarna vi brukar köra efter show. All kraft till att hålla barnen på armlängds avstånd och packa ihop grejorna. Redan hade ungarna hoppat upp i tiotal när Keti som marionettdocka ber om hjälp att resa sig. Det har aldrig hänt förut. Redan ilade de som skuggor rätt över scen ibland.

Jag trängde mig ut över barn, huvuden och cyklar och fick tag i Vova och Livets Ord-supportern. De skulle hålla ett tack-och-gå-hem-tal precis efter applåderna. Visst. Men först dags för Jennys ”ekvilibr,” balansnumret och hurra att hon var tillbaka efter elaka åkommor. Dagen till ära hade akrobatskan fimpat folkmössan och sprängt ut sin blonda kalufs som en kvast. Niki skulle lyfta upp Ulf över ridåkanten för ett skojigt skoj när Ulf och Ewa ideligen stör Jenny när hon ska koncentrera sig. Vift på mig – kom och hjälp till. Jag stödde upp men stackars Niki bara stönade och vi vacklade omkull. Ulf är tung med alla sina akrobatmuskler. Till slut kom han upp och kunde spela lufttrummor och barnen tjuta och glo glatt.

Vova och jag och Ulf-kompisen kom förstås för sent upp fast vi gick innan applåderna och barnen vällde fram. Men höll sig i skinnet ändå, det blev foton och kram och lyft och snälla-får-jag-en-clownnäsa men inget gick sönder eller försvann. Också en byråkrat kunde alltså vara nöjd. Och stolt.

Jag tycker vår kanske grymmaste spelning nu skett på Clowner utan Gränsers turné 2011. På en tennisbana i skymningen på vägen från grossistmarknaden Naklugi i norra Tbilisi. Sen gick vi och bastade och åt. Och nu kl 01.48 sover alla utom Jenny som chattar och jag som måste författa något slags officiellt dokument från oss för att få tillgång till en gratis lokal i staden Gori i morgon, där vi ska spela för en massa funktionshindrade, flyktingar och andra barn hoppas vi.

Vi har också fått höra att den nedlagda gamla stadscirkusen är på väg att rustas upp igen, så jag har klämt in ett möte där klockan elva. Och innan dess ska jag träffa filmproducenten, som lovat fixa ett journalistteam från kanal ett som ska filma vår föreställning i Gori. Den arrangeras av ”Invalidklubben”, men också EU-missionen EUMM har lovat hjälpa till ragga barn till oss.

För det ska ju sägas. Jag är illa besviken på föreställningen i går. Vi hade bett våra lokala kontakter fixa en spelning i flyktinglägret Tseruvani, som upprättades för georgiska internflyktingar från Abchasienkonflikten 2008. Oändliga rader prydliga små hus. Två shower kunde nog behövas. Nej där bor bara 1 500 människor varav 400 barn sa kontakten. På plats visar det sig naturligtvis att här bor 6 500 människor varav minst 2 500 barn. Knappt någon reklam har skett så vi spelar för blott 160 i en gympasal. Jag blir så arg på dessa inkompetenta småpåvar som inte orkar lägga manken till för sina egna barn.

Förstås kan man ju lägga ansvaret på oss också – hade vi jobbat hårdare hade vi kunnat fixa två dunderspelningar á 1 000 barn i Tseruvani. Vi har budget att hyra bussar och sånt. Nästa gång, om jag är med, ska jag lita ännu mindre på folk o kolla ännu mer själv. Om vi orkar. =)

Pust vad långt. Dags att sätta sig med dokumentförfattandet. Tjofs från Tbilisi!

Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011

PS. Skulle berätta om mitt finaste ögonblick också, vilket vi talade om häromdagen. Två gånger i Kachetsien stack jag iväg innan showerna för att handgripligen hämta barn från dagisen intill skolorna. Där kommer de små färgglada oskyldiga liven i ryggsäckar stora som de själva och går glatt hand i hand med vem som helst. Fina lärarinnor som fattar blixtsnabbt, säger ett ord och alla barnen reser sig och slinker ut på gatan men nix in igen och på med jackorna medans jag rafsar ihop deras små plaststolar i regnbågens färger och så klämmer vi in 20 ungar i en FN-märkt jeep och så drar vi till skolan. Lagom till tärningssurret som markerar första låten och lagom till Puttes slit och stånk med lådan som sen ett barn ska lyfta med ena handen.

Massa mer Georgienblogg: Sista ruschen i Tbilisi

2011-11-01T22:12:00.001+01:00

måndag 31 okt, från Clownbloggen

Det surrar ilsket från kylen här på vandrarhemmet Big Star Hostel. Vi har som vanligt slapp förmiddag och som vanligt de senaste dagarna är flera lite småsjuka, en aning ont i halsen och så vidare. En svag doft av klor vilar i luften och snart ska jag värma lunchmat som en väninna lagat till och burit hit (!). Därefter ska Father George, en bullrande storskäggig präst som ordnat våra föreställningar i går och i dag komma och hämta oss.

Resan har gått finfint även om det personligen känns lite avslaget så här de sista dagarna. Tre föreställningar kvar nu. Vistelsen i provinsen Kachetsien och staden Achmeta var, som Ewa skrev, säregen. Det blev en rad ovärderliga möten med små tindrande ungar till hisnande bakgrunder av Pankisidalens slättland och Kaukasiens bergskedjor. Spana in våra filmsnuttar och fotoalbum, det är många tjusiga vyer och så finns det smått fantastiska sekvensen när en åskådare oväntat blottar en mystisk manick innanför jackan. (Ursäkta om det inte fungerar utanför Facebook!)

Turnén fortsätter att vara en berg-och-dalbana. Mötet för en vecka sen med cirkusartisten Ramaz blev tudelat eftersom vi av en osannolik slump precis innan mötet sprang på en annan artist som abrupt kom med bittra anklagelser mot Ramaz. Klart är att det inte är lätt att hitta samarbetspartners, men samtidigt vore det ju fantastiskt om vi kan inspirera lokala artister att börja köra gratis barnföreställningar ute i avkrokarna. Alla har ju inte turen att vara miljardären Ivanisjvilis födelseby Tjorvilo där han tydligen ger alla boende en medborgarlön…

Jenny och jag har målat en magnifik clown på en vägg här på vandrarhemmet. Den är vi mycket stolta över.

Nix, nu kommer Putte och visar en stor blaffa på sin svarta clownsärk orsakad av en banan han använde som dolk i bältet tills han olyckligt klämde sönder den i en akrobatisk manöver på scen.

Om ni tycker Clowner utan Gränser är bra och har en slant över kan ni bli månadsgivare. Hurra!

/Andreas Hedfors, turnéledare

Succé i Koptinari - för Clowner utan Gränser

2011-10-18T23:11:00.004+02:00

Ohoj!

Resan till Georgien med Clowner utan Gränser är i full gång och går jättebra. Jag har i kväll bloggat för fjärde gången och klipper in texten här nedan.

Intensiv dag i dag. Och så lyckad! Helfint gig på en skola i byn Koptinari, strax väster om Kutaisi. Det är tydligen en av de största koncentrationerna av familjer som flytt undan Abchasienkonflikten 1992-1993. Det såg tufft ut innan ett tag, när vi körde vilse inne bland hyreshus fast på vischan och vägen blev en stenöken med för smala passager. Men klick sa det så föll alla bitar på plats: vi hittade den smått idylliska skolan, rektorn var beskedlig, tajmingen perfekt, den sprillans nya förlängningssladden räckte nätt och jämnt. Ring sa klockan och ut sprang barnen och tjofs så satt det 200 barn och vuxna i en stor halvcirkel. Bakom scen var en gärdsgård och sen en ko.

Dunka dunka mullrade högtalarna stämningsfullt och i dag var äntligen Jenny frisk igen och kunde göra både parakrobatiken med Ulf och sitt eget magnifika komiska balansnummer med bjällror och sånt på kroppen. Barnen kändes väldans lyckliga. Efteråt sade några ruffiga gubbar till mig att "tänk om barnen kunde få något sånt här en gång i månaden." Vi packade ihop och började cirkuslek i miniatyrgympasalen. Det gick också bra tror jag, Putte o Niki o de andra snurrade tallrikar, bollade bollar och sånt med barnen. Efter att jag och Jessica fått hjälp av de små änglabarnen (håhå jaja) att kånka in utrustningen i bilen hann jag också in och kunde sätta mig och jongla med några ungar. Ljuvligt.

Jenny kom och informerade mig lite chockad att hon sett att en av våra samarbetspartners stoppat ned flera jongleringsbollar i sin väska. Jag grunnade på hur vi skulle lösa detta diplomatiskt, men så bad jag personen följa med mig ut och talade om att vi ju inte gärna ser att någon utrustning förkommer och känner personen till något sånt, nähä... men nu har jag hört från någon som sett att några bollar faktiskt befinner sig i väskan här..? Nåja, det löste sig.

Usla löner och sociala förhållanden är ju ett sånt trist problem som påverkar många människor i samhället, så att de gärna försöker, ofta behöver, hitta små förtjänstmöjligheter var de kan. Folk som ställer upp åt oss gratis förväntar sig i något fall ersättning, vilket jag också fick ta en diskussion med samma person om senare i dag. (Clowner utan Gränser betalar de artister vi jobbar med, och de personer vi ber fixa en massa praktiskt åt oss, och naturligtvis chaufförer osv, men organisationen tycker jag inte ska betala de organisationer vi ber om hjälp att hitta bra spelplatser. För ekonomin är skral. Efter femton års ideellt jobb med att sprida skratt där de tystnad har Clowner utan Gränser nämligen HUR många månadsgivare? Ja håll i er nu. ÅTTIO! 80. Heja.)

Nåja, sen for vi och såg några av Georgiens sagolikt vackra sluttningar och dalgångar och några urgamla kloster. Sen blev det restaurang och en märklig metamorfos - jag får alltid krupp när en grupp resenärer så lätt hamnar på usla matställen, dit folk rekommenderar en att gå men som visar sig vara stora ekande kala anläggningar. Låg folklighetsfaktor. Så blev det i kväll, tillika dock med öronbedövande musik. Över hundra decibel mätte Putte upp - från vårt bord 40 meter från scen... Hursomhelst -- jag fick lite ta tillbaka det där, för sen fylldes salen och de georgiska ungdomarna här och var började kliva upp och ge sig ut på allt styvare folkdans. Det var helt grymt, svårt tjusigt och så spontant härligt. Tänk att var och varannan i hela detta folk tycks älska och ägna sig åt dans och sång.

Vi har filmat och fotat massor. Hör av er och håll ögonen öppna om ni är intresserade så finns massor att ta del av. Bilden ovan är från den österrikiske frilansfotografen Peter Schön, som spanade in oss i dag.

/Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011

Höstsprak och Kaukasusturné

2011-10-13T02:57:00.003+02:00

Hösten har betytt två tolkjobb och två föredrag om Centralasien. Däremellan har jag hunnit med en (1) dags skrivande på boken. Men det var å andra sidan härligt: Jag knallade in till Kungliga Biblioteket och satt och jobbade bland de dammiga hyllorna. En utmärkt plats.

Det dröjer nu till november innan jag kan göra det förhoppningsvis sista rycket (med boken). I morgon far jag mot Georgien med Clowner utan Gränser. Via en bekant tillfrågades jag för ett par veckor sen om jag kunde hoppa in som turnéledare. Vi kommer att blogga om treveckorsturnén här!

Tjo.

Klor - populärt tortyrredskap

2011-09-26T14:38:00.004+02:00

Sitter och förbereder ett föredrag jag ska hålla om Centralasien. Skriver ett manus och konstaterar att det är fel att kalla landet för ett "rövarnäste" eller "maffiavälde". Eller - det är naturligtvis rätt, men vad betyder det för en svensk åhörare? Därför väljer jag termen "som satt styras av en flock schakaler". Men känner direkt att det blir tokigt också, för att man avhumaniserar människor. Och dessutom förolämpar djuren.

Iaf är Uzbekistan, likt så många andra misslyckade stater, styrda av en diktator som sänder svarta kablar av frustande död och rikedom godtyckligt genom sina myndigheter, en repressionsapparat som präglas av godtycklighet och kaos. Staten är en övärld av vidriga småpåvar som terroriserar befolkningen med hjälp av sina patriarkalt styrda drängar.

Den sociala kontrollen är kanske värst. Eller tortyren. Eller den ekonomiska våta filten som kväver alla initiativ. Ja oj vad mkt det finns att välja på. De svenska politiker ohc affärsmän som samarbetar med diktaturer är medansvariga om de hela tiden kräver transparens och demokratiska reformer parallellt i projekten och ofta drar sig ur avtal när de uzbekiskstanska tyrannerna vägrar backa.

Jag läser fången UJa 64-49:s vittnesmål på Ferganas blogg (här på engelska). Han satt på den stängda anläggningen vid byn Sjajchali, vid staden Karsji, i länet med det smäktande vackra namnet Kasjkadarin. En efter en sattes vi i "glaset", berättar 64-49.

Golvet beströs med klor. Sen hälls vatten på. Där sitter man i 3-5 dygn. Sen hostar man blod och kan inte öppna ögonen. Misshandel och förnedring är daglig. I sessioner misshandlas man av fem vårdare med gummilindade knogjärn tills de tröttnar. Sen sitter man 15 dagar isolerad och 5 dagar utan mat. När FN och Röda Korset, som ledningen fruktar, kommer på besök har ledningen informerats i förväg. Alla som bär spår av våld göms undan utan mat, vatten och medicin under de dagar besöken pågår.

Att klor används i tortyr vittnade inför mig personligen också de uzbekiska byborna från Nokat i Kirgisistan, vilka satt fängslade i ca 1,5 år.

Felaktiga anklagelser mot vår rapportering

2011-09-08T16:24:00.007+02:00

I går skrev Alf Svensson, KD, på SvD:s Brännpunkt på nätet att TV4:s bevakning av hur läskedrycksapparaten Sodastream alltjämt tillverkas på ockuperad mark var fel. Han hade fått om bakfoten bl a att vi skulle ha publicerat en dementi av detta. Jag har försökt klarlägga verkligheten i ett svar på Brännpunkt i dag.

UPPDATERING söndag 11 sept kl 20.53:
Jag utsattes i en replik till min SvD-text i fredags för svår smutskastning. I dag redde TV4:s redaktionschef ut begreppen.

Libyen och västs val av länder att nobelt hjälpa

2011-08-23T01:06:00.003+02:00

I dag ställde jag några frågor till Carl Bildt under en pressträff på UD om Khadaffiregimens fall.

Jag vågade inte fråga om hur det kommer sig att Sverige stödde en militärinsats mot Libyen men inte har förespråkat någon sådan mot vår allierade Saudiarabien, mot Kuwait och Bahrain.

Där gick aldrig upproren lika långt som i Libyen. Men det var ju rimligen för att kontrollen och förtrycket i förstaläget där är mycket hårdare.

Är det då inte dubbelmoral att angripa ett land med svagare diktatur, men vars autokrat råkar vara illojal mot västs internationella dominans?

Här är en renskrivning av en intervju med Noam Chomsky om detta, enligt uppgift filmad i feb/mars i år, en vecka innan Natokriget inleddes.

"Hur ser du på vad som bör göras med Libyen?"

"Vi bryr oss om Libyen men vi skulle lika gärna kunna fråga oss vad vi ska göra med Saudiarabien, Bahrein och Kuwait. Där gick inte upproren lika långt som i Libyen, men de är för att förtrycket var mycket hårdare. Så innan någon demonstration ens kom igång i Saudiarabien och Kuwait krossades de av massiv polisnärvaro. I Bahrain, när oppositionen blev rätt stark, gick saudiska trupper in och krossade den. De förstörde tältstaden på Pärltorget, och i morse grep de ledare... allt med västs stöd, ingen talar om en flygförbudszon över Bahrain. Så när energidiktatorerna som är lojala mot oss krossar politiska uppror så är det okej. Libyen är i viss mån en annan historia, han är en rutten diktator och har fått massor av stöd från väst men han är ändå inte riktigt lojal, på det sätt som Gulfstaterna är det. Så det hade gjorts ett försök, mest vissa samtal, om att hjälpa rebellerna att störta regimen. Ingen riktig dramatik har skett, men vissa uttalanden."

Oj vad sent det blev nu.

Hud nära mörker

2011-08-06T22:58:00.003+02:00

Jag är sällan så levande som när jag får cykla och paddla hem genom natten och sen naken simma ett par längder över viken.

Det är kalla strömmar runt kroppen och allt är oförlåtande och bottenlöst men man ligger tätt tätt och så nära att det inte blir farligt.

Fåglarna börjar bli mina vänner. På gröna märket, svanarna jag paddlar i kapp med vid udden och så krakarna som dyker över mig när jag ligger på klippan. Där brukar jag försöka vila men hjärtat slår i otakt och ibland spolas jag bort av vågor.

Men om natten är stilla. I strandkanten efteråt kan man krypa ihop och vara som en varelse utan tillbehör.

Svenska profitörer på ockupationen

2011-07-05T18:40:00.003+02:00

För TV4Nyheterna satte jag i går ihop det här nyhetsinslaget om att svenska företag fortsätter att tjäna pengar på produkter tillverkade på ockuperad mark.

Om och om igen lovar de att produktionen av kolsyremaskinen Sodastream flyttat eller är på väg att flytta från fabriken i bosättningsblocket Maale Adumim, men när man kollar visar det sig sakna grund.

Stora butikskedjor som har skönklingande etiska uppförandekoder säger sig lita mer på distributören i Sverige än på flertalet medier, biståndsorganisationer, ideella aktivister i både Israel och Sverige.

Vare sig tillverkaren Sodastream, distributören eller butikskedjorna vill eller kan lämna skriftliga, detaljerade garantier som intygar att tillverkningen inte sker på Västbanken.

Istället tyder fortsatt allt på att näst intill all, och åtminstone vissa nyckelkomponenter, i tillverkningen sker i fabriken på ockuperad mark.

Mellanöstern med nya ögon!

2011-06-30T17:58:00.002+02:00

Nu har jag alltså lanserat min resebyrå Kompassresor och första resan erbjuder jag i höst, 12-23 oktober 2011. Jag har sänkt priset mot självkostnadsnivå - från 18 000 kr - eftersom det är kort varsel. Resan är tänkt som en klok och ovanlig möjlighet till inblick i hela Palestina-Israel i många av dess aspekter, utan skygglappar, med både njutning och förfäran.

Sabotage mot Gazaflottan

2011-06-27T23:20:00.005+02:00

Den humanitära Gazaflottan har utsatts för sabotage. I dag måndag upptäckte dykare vid en daglig inspektion att någon sågat av propelleraxeln på det svensk-norsk-grekiska fartyget Juliano, i hamn i Piraeus.

Situationen är utomordentligt allvarlig. En demokratisk västallierad stat utsätter sedan årtionden ett statslöst folk för kolonisation och ockupation, och intensifierar detta med en blockad och militära angrepp. Övriga västregeringar accepterar detta, och det blir upp till ideella gräsrotskrafter att agera.

När sådana aktivister ordnar sin första flotta angrips de illegalt på internationella vatten och nio aktivister skjuts ihjäl av israeliska kommandosoldater. Övriga kidnappas och åtskillig egendom går förlorad.

När dessa aktivister ordnar sin andra flotta sätter Grekland upp icke-ordinära byråkratiska hinder, extra inspektioner och dylikt. Av allt att döma pressade av Israel, USA och kanske andra regeringar. Israel hotar journalister att inte delta i flottan. Och i dag upptäcks att det svenska fartyget utsatts för sofistikerat sabotage.

SVT väljer att marginalisera nyheten. De lägger den sist i en faktaruta på webben och nämner såvitt jag förstår ingenting i sin nyhetssändning. Övriga medier har det inte alls i skrivande stund på sina hemsidor.

UPPDATERING: Stellan Vinthagen, fredsforskare och flottdeltagare, skriver så här om sabotaget nu i natt: "it is against our passenger boat. It is awful. But it will be repaired in one-two days. No major problem. It only shows how desperate they are. Also the US Boat was sabotaged, with another technique, against the engine function."

Sorgesamt om Mellanöstern

2011-06-26T12:08:00.003+02:00

Var och lyssnade på den israeliske journalisten Gideon Levy på Medelhavsmuseet nyligen. Levy är medlem i den ledande tidningen Ha'aretz redaktionsstyrelse och skriver sedan 25 år om konflikten med palestinierna.

Det var fruktansvärt trångt och många tvingades vända i dörren. Mona Sahlin var där. Här är mitt referat från hans svar på Göran Rosenbergs frågor:

* Länge förstod Levy inte hur det stod till med palestinierna. Insikten om att de har ett svårt "trauma på sin bakgård" kom först när han började resa i det ockuperade territoriet. Och det finns nästan ingen som berättar detta för övriga israeler. "Livet på Titanic" är för bekvämt och vällustigt för att man ska orka/vilja bry sig.

* Det har funnits mer brutala ockupationer, men inga där ockupanten varit så självgod och framställt sig själv så mycket som ett offer. Istället avhumaniseras palestinierna.

* Det finns i dag en politisk apati i Israel. En nationalism har ersatt politiken, som kollapsade slutgiltigt kring 2002, när den andra intifadan drog igång. Det var när samhällets civilisationsgrad på allvar prövades, när man skulle behöva kompromissa. 400 000 människor i Israel protesterade mot mördandet i flyktinglägren Sabra och Shatila (som inte ens utfördes av israeler). Knappt 40 personer kommer i dag till protester i Israel...

* Premiärministern Ehud Barak spred lögnen att det inte fanns någon "partner för fred." Sen kom palestiniernas terror. Ridån drogs ned för möjligheterna till fred.

* Israel utmålar sig självt som offer. Lider av hybris - man ser sig som det utvalda folket, som genomlidit allt och därmed nu har gränslösa rättigheter till säkerhet. På bekostnad av andra folk. Nu finns bara två alternativ till förändring:
- antingen en mycket modig politiker. Men sådana saknas.
- eller en "extern jordbävning." (Jag tolkar detta som att USA eller EU skulle sluta stödja Israel och sätta press på dem att avbryta sin kolonialpolitik.)

* Levy ser inget hopp till en positiv förändring inifrån Israel. Det måste komma utifrån. (Men kanske har jag fel, tillägger han.)

* Israelerna betalar i dagsläget inget pris för ockupationen.

* Det var (socialdemokratiska) Labourpartiet som startade ockupationen. Den nuvarande utrikesministern, ultranationalisten Liebermann är på så sätt ett ärligare ansikte på den israeliska makten.

* Apartheidstat. Rasism finns överallt i världen, men i Israel genomsyrar den hela statsapparaten och är djupt institutionaliserad. Israel är en apartheidstat.

* Israel är också en demokrati. Levy själv har aldrig upplevt någon censur mot sin person. Men man har antidemokratiska lagar. En majoritet unga israeler är emot att araberna i landet ska ha medborgarskap. De anser att demokrati betyder majoritetsstyre, inte grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

* Tvåstatslösningen är död och omöjlig numera. Det enda möjliga vägen är en gemensam stat.

* EU:s ledare besökte Israel under Gazakriget 2009-2010, rättfärdigade och ställde sig bakom attacken. De var fulla av beundran inför den israeliska regeringen.

* Israel är en judisk stat. Men vad exakt betyder det? Det finns inte ens någon tydlig definition av vad en jude är. Är det något nationellt/etniskt, eller är det religiöst?

Jag frågade Levy vilken ansvar han ser hos EU och USA om nu den enda möjligheten till förändring ligger utanför Israel. Han svarade inte riktigt, men sa att han inte förstår hur EU-politikerna kan acceptera Israels brott trots att européerna är medvetna om dem och kritiska.

---

Gideon Levys texter kan läsas på engelska på Ha´aretz.

Ett annat tips: Noam Chomsky framträdde nyligen i Köln.

Isande påminnelse om maktens dubbelansikte

2011-06-17T02:25:00.002+02:00

Jag gråter i själen och knyter pannan av Uppdrag Gransknings andlösa originalbilder och stadiga söndermalande av statens lögner om Göteborgshändelserna 2001.

Ofattbart! Jag hade ingen aning om att det var så här sjukt. Som vanligt är det bara undersökande journalister typ UG som kan göra en bra verklighetsbeskrivning när en situation är alarmerande, Studio Ett misslyckades i går. Fruktansvärt. Alla borde se det här och förundersökningarna mot polisbefäl borde återupptas för att respekten för lag och rätt ska räddas. En grym minnesbeta om hur tunn civilisationen är. Hur lätt demokratins väktare polisen förvandlas till förtryckets instrument.

Låt gå för att några befäl har fascistiska tendenser och polismän blir rädda, förvirrade och förbannade och tar till övervåld och brutalitet. Men varför fungerar inte ansvarsutkrävandet efteråt? Varför läggs utredningarna ned? Varför förfalskar poliser bevismaterial för att skydda sina brottsliga kollegor? Varför instämde så många internutredare, journalister, och inte minst politiker blint och dövt i polisens/maktens verklighetsbild?

Hans Abrahamsson har visat att militär underrättelsetjänst och säkerhetstjänst tips och instruktioner låg bakom den svenska polisens förmodligen grundlagsstridiga aggression. Det är underkänt att säkerhetstjänsterna inte har bättre underrättelseinformation. Men det är direkt katastrofalt att svensk polis tar radikal ihållande våldsam aktion direkt utifrån dessa partsinslagor.

Sol och strid

2011-06-14T15:06:00.002+02:00

Hej.

Here's a raw version of my May 7, 2011, interview w Kyrgyzstani President Roza Otunbayeva. I recommend all folks curious about Central Asia or the intricacies of leading a dysfunctional state to listen. (English.)

Här är reportaget jag satte ihop, som sändes fredagen den 10 juni, 2011, ett år efter att den etniska rensningen i södra Kirgisistan inleddes och svårt undergrävde den civila freden i landet.

Tjo en solig dag på Fjäderholmarna.

Jewish princess of peace sparks

2011-05-26T00:30:00.006+02:00

poetry in motion is this truth-sayer. A Jewish girl who nonviolently interfered with Israeli PM Netanyahu's speech to the US Congress.

Eerie too - seems the Israeli lobbyists tried to lynch her after she unfurled her banner and voiced dissent. The fascist mindset just waiting to leap at any legitimate prey. Theoreticians eagerly jumping at the chance to translate their political violence into the real thing.

Context: US lawmakers were giving the fascist Netanyahu something like 25 standing ovations. Paying allegiance to his policies of domination and colonisation over the Palestinians inside his country and of the territory it occupies and oppresses. US representatives clearly betraying the principles in their own Constitution and their obligation to act in the best interest of their people.

Wider context: The ultra right-wing Israeli gov't as usual pledges to continue its colonisation of the Palestinian territory and its denial of that people's right to self-determination. In this, it enjoys the full support of the US elite. As always, the EU, Russia or China could speak out against, sanction this imperialist repression, but choose to accept it.

Skandalen Guantanamo avklädd och div annat

2011-05-22T17:55:00.002+02:00

Snubblade över en månadsgammal Aftonbladet i krukmakeriet i dag. Stort avslöjande om galenskapen Guantanamo. AB hade fått dokument av Wikileaks om vilka som egentligen tagits till fånga och suttit i åratal under tortyr och utan någon rättslig prövning där, inspärrade av USA. Det var störttokig läsning om hur majoriteten, kanske nästan var och en, av de hundratals männen som fått livet förstört var fåraherdar, taxichaffisar, apotekare, handelsmän och så vidare. Helt vanliga människor.

USA:s militär har agerat dummare och mer patetiskt än någon trodde var möjligt - bara på det viset undgår de ansvar. Till stor del för att t ex svenskar inte kan tänka sig att man kan bete sig så idiotiskt undslipper politikerna som godkänt detta straff. Sverige har förstås i hög grad accepterat vansinnet, genom att sända trupper att slåss under amerikanskt befäl i det katastrofala kriget, genom att fortsätta vapenexporten, genom att inte protestera tydligt.

Hittar ingen länk, men här är en blogg om artikelserien.

För övrigt är det anmärkningsvärt att tyrannerna som förtrycker Förenade Arabemiraten hyr in legosoldater för att hålla demokratirörelsen kuvad. Sverige och EU diskuterar säkert som vanligt frågan och fortsätter sedan att stödja denna omänskliga politik.

Jag sitter och klipper ett radioreportage om Kirgisistan. Här är ett grovt råklipp ur min intervju med presidenten Roza Otunbajeva den 7 maj:

"- i would say in a year time Kg came to considerable stabilisation. we have parlament elected on basis of transparency and openness. five fractions built gov't. coalition chosen gov't, approved.
- work now bring laws bind to new constitution.
- now presidential elections. June: announce date, before 1 Nov. visible changes in economical field, mainly: 1 May salaries of public workers increased significantly. for first time in 20 yrs, remarkable. losing post-Soviet education, tiny salaries, political instability brought deterioration of education and health care system.
* personal feelings tough times and now?
- this year difficult year, for whole country. two big tragedies. april 7, 87 people shot. june events. so many victims, 470. all these tragedies on our shoulders, dealing with them. very difficult for motion of country. at same time: objectives starting to implement. nationalised assets of previous regime. waived taxes on basic needs like electricity and telephone. brought to justice all those people who have cheated and humiliated nation. tough time, painful. sensitive. but now feel benefits. press freedom, free assembly.
* your situation as person?
- i feel a bit tired. difficult year. 18 hrs a day. 7 days per week. negative emotions, dissatisfaction, disappointments all come to my table, to my attention. also some strongly positive things, good team. strong opponents. year of struggle and fight. no quiet day almost."

Trauman i Osj

2011-05-12T16:16:00.000+02:00

hopp

(Här en anteckning jag slängde ihop den 8 maj i södra Kirgisistan, illa berörd av spåren efter våldet. Besöket var en del i research för ett reportage i Studio Ett som kommer inom några veckor.)

Sitter nu i en uttorkad flodfåra i ett litet hotell, i staden Osj. Djupt tragisk plats. Människorna är på utsidan som vanligt men inombords helt trasiga av den etniska rensningen för ett år sen. Den var liksom dråpslaget efter 20 år av kaos och laglöshet.

Hattade runt i dag och det är så jobbigt inte minst att uppfattningarna om vad som hände går så fullständigt isär utifrån vem man frågar, och när man vet att det inte blir något bättre. Ingen av de otaliga utredningar som gjorts har kunnat redovisa händelseförloppet och orsakssambanden och uttömmande. Eller vilka intressen som var aktiva och underblåste och underlättade tragedin. Men de ibland omfattande rapporter som finns verkar inte läsas av någon särskild ändå.

Det var sedan länge etniska spänningar, i denna region i södra Kirgi som alltså sen 20 år präglas av korruption, nepotism, kleptokrati. Arbetslöshet och smuggling osv. Sen kommer revolutionen i april 2010 och polis och säkerhetstjänst, som i vilket fall ägnat sig mest åt stölder och förtryck, blir lynchade på gatorna och deras moral och disciplin kollapsar fullständigt. Chefsgarnityret byts ut mot än mer oerfarna personer.

Maktvakuum utbryter särskilt i söder när revolutionärerna i norr inte har stöd där. Expresidenten Bakijevs anhängare stormar kommunhus. Den sedan länge diskriminerade och aparta uzbekiska minoriteten höjer sina röster -- nu ska inte vi glömmas bort som vanligt, vi vill ha mer representation och lika rättigheter! Uzbekiska grupper går in som vågmästare och hjälper den nya regeringen mot Bakijevlojalister. Bakijevs fäderneshem bränns ned.

Stora möten kräver att uzbekiska ledare ställs inför rätta - "de tar sig för stora friheter, vill ha självständighet och jaga bort oss kirgiser!" Allt fler slagsmål på stan mellan etniska gäng.

På kvällen den 10 juni får polisen inte stopp på ett slagsmål. Folkmassan börjar bränna byggnader. Blixtsnabbt ringer och SMS:ar respektive grupp tio- och hundrafalt fler unga män till stöd. Budskapet är klart: "staten har dragit sig tillbaka, nu är det öppen strid, vi eller dem, det gäller att hävda våra intressen". Så kanske en stiliserad andemening löd, men ordagrant handlade det mer om påhittade myter om att den andra sidans gäng håller på att våldta och stympa studentskor av vår nationalitet.

Beväpningen är käppar, kedjor, stenar, knivar. Uzbekerna är starkast i Osj innerstad, där de historiskt ägnar sig åt handel och service. Polisen drar sig tillbaka - läs överger sina poster. Men kirgiser mobiliseras blixtsnabbt från byar och bergsorter runt om.

Jag vet inte exakt vad som händer. Men folksamlingar är starka på olika håll. Slår ihjäl och bränner civila som man tycker ser ut som den andra etniciteten. Regeringen skickar in diverse polis- och arméförstärkningar, men oftast tycks de vara passiva åskådare eller övermannas/övertalas att lämna över sina vapen och pansarskyttefordon till kirgisiska vandaler. Ibland deltar de av allt att döma aktivt mot uzbekerna.

Uzbeker spärrar av vissa gator framgångsrikt, men i stort sett är det kirgisiska gäng som röjer in i uzbekiska mahallor, byliknande bostadsområden. Laglösheten och anarkin tycks få en form: Först strider tills motståndet är nedkämpat. Sen ränner plundrare omkring och stjäl och misshandlar. Sen kommer mer systematisk lastbilsburen tömning av alla värdesaker. Sist bränns de uzbekiska bostäderna en efter en. Våldtäkter och avrättningar är inte ovanligt. Folk gömmer sig i källare och hos grannar.

Över 100 000 uzbeker flyr till Uzbekistan, tusentals kirgiser upp i bergen. Uzbekerna utsätts för mer övergrepp och tvingas betala mutor för att komma in i grannlandet.

Förloppet är utdraget. En kvinna berättar för mig att hon såg 15 helikoptrar flyga in till en militärbas bara några kilometer bort, och trodde allt var över, men samma eftermiddag kom vandalerna och plundrade och brände sedan mer eller mindre ostörda i två dagar. Den internationella undersökningsrapporten är hårdast i sin kritik mot just arméns passivitet, som de facto innebär medansvar för blodbadet som rapporten kallar brott mot mänskligheten. 470 döda, många tusen skadade och regionen etniskt rensad och mentalt blåslagen för en livstid.

Kriminella element är tveklöst hjärnor bakom mycket av händelseförloppet från och med dag två. Ledande uzbekiska etablissemang i innerstaden byter ägare. En rik uzbekisk knarkhandlare låter tusentals människor gömma sig på sitt gods men lämnar själv landet för att undkomma fängelse när hans affärer tas över av andra.

En kirgisisk bonde jag talar säger att han bara är ute o letar efter sin lillebror när han tas tillfånga av en dold uzbekisk gerilla, ser tonåringar avrättas och brännas och misshandlas i två dagar. Han är i dag traumatiserad och hatisk mot alla uzbeker.

Vad finns mer att säga? På ytan ser stan i dag okej ut, på de flesta ställen. Men under ytan är alla fortfarande i chock, stumma i samtal och så denna förlamande brist på ett ramverk för att förstå vad som hänt, brist på ledare eller ens föräldrar eller jämnåriga verkar det som som på allvar vågar och kan tala om ansvar, om rättvisa och om försoning. Såvitt jag vet har ingen kirgisisk ledare vågat säga det som alla oberoende rapporter talar om -- att det mesta våldet skedde mot uzbekiska hem och människor (även om naturligtvis skadorna ofta är fruktansvärda och irreparabla hos människor från båda och många nationaliteter). Och att det inte varit någon rättsprocess utan att hejdlöst förtryck och klappjakt på uzbekiska unga män varit efterspelet från myndigheternas sida.

De plockar upp våra pojkar på gatorna och överallt och vi måste omedelbart betala för att få dem tillbaka, säger den uzbekiska familj jag talar med som just håller på att riva de sista väggarna i sitt brända gamla hus. Röda korset har betalt några nya rum och den "danska flyktinghjälpen" har just lovat några till. Priset för ett frisläppande är 10 000 sum - cirka 1 400 kr, som de utblottade familjerna ofta får låna ihop. Mahallorna är tomma, nästan alla unga män har stuckit utomlands för att jobba och undkomma förföljelserna.

mmm

a

Ett dråpslag mot det mänskligt mellanöstliga

2011-04-06T12:09:00.004+02:00

Juliano Mer Khamis mördades i måndags. Han var en av Israels OCH Palestinas främsta kulturella eldsjälar. Framstående skådespelare, son till en judisk mor och en palestinsk kristen far, ägnade han stora delar av sitt liv åt det han såg som hela den traumatiserade regionens centrala uppgift: Att kämpa för friheten på kreativa, mänskliga sätt.

Jag träffade honom bara en gång, i Jenins flyktingläger våren 2006. Då som nu jobbade han med Frihetsteatern som förkroppsligade konst där den behövs mest, i detta ghetto som kanske är det mest utsatta av alla palestinska enklaver.

Jag har filmen han gjorde om teatern och sin mamma som grundade den, Arna's Children. Den är i mångas, däribland mitt, tycke den bästa skildring som gjorts av ockupationen. Den finns som torrent och den går att få av mig eller förstås beställa av Frihetsteatern.

Här är några utmärkta runor över den arge teatermannen Juliano:

Amira Hass

+972

Electronic Intifada med en intervju

Democracy now med en promofilmsnutt

Mer kommentarer i Haaretz

Sveriges stöd till fascismen

2011-04-02T15:47:00.002+02:00

Åtta JAS-plan lyfter i dag från Kallinge. HELA riksdagen, utom SD, står bakom Sveriges stöd till anfallet, som kallas en FN-godkänd insats för att skydda civila undan diktatorn Gadafis massakerplaner. Retoriken är sandlådesvartvit: "Klart vi ska hjälpa människor undan folkmord".

Jag ska försöka förklara det här så enkelt som möjligt.

Motivet till interventionen har ingenting med att rädda civila, mänskliga rättigheter och demokrati att göra. Angreppet utförs av Västmakterna (USA, Storbritannien, Frankrike och nu Nato) som konsekvent sedan decennier och århundraden inriktat sin utrikespolitik på kontroll och dominans.

De stödjer och samarbetar nära med diktaturer över hela Mellanöstern och Centralasien. Där är det tydligt att det är tillgång till billiga råvaror som prioriteras. Genom att stödja tyranner mot dessas egna folk skaffar sig västmakterna hållhakar som ger dem olika tjänster: billiga råvaror, marknader att exploatera, militärbaser, politiskt stöd osv.

I östra Libyen finns Afrikas största oljeresurser och mycket kan ännu vara dolt under sanden. Väst har i vanlig ordning stött Gadafi, men när han nu hamnade i ett inbördeskrig och väst under kritik byter våra regeringar snabbt taktik: Målet nu är att sätta en ny lydig regim på tronen för att kunna exploatera landet.

"Okej, så motiven bakom må vara diskutabla - men vad skulle vi ha gjort då? Låtit män, kvinnor och barn i östra Libyen dö på grund av våra demokratiska principer?" frågar härnäst vän av ordning. "Nog är det väl bättre att Sverige är med och försöker göra det bästa av situationen, än att stå bredvid och två sina händer för att interventionen inte är perfekt?" Frågan vad vi borde gjort är törhända legitim, låt vara naiv.

Kriget uppgavs för ett par dagar sen bara i USA ha kostat mellan en halv och en miljard dollar. Därtill kommer de europeiska kostnaderna för äventyret. Om vår ambition vore att rädda liv skulle det rädda bra många fler malariasjuka osv.

Svaret på vad vi borde gjort är att, om det står utom allt tvivel att folkmord är på väg att ske, skicka in legitima, trovärdiga och kontrollerbara styrkor till skydd för civilbefolkningen (och inte till stöd för en odefinierad grupp rebeller, där redan antidemokratiska krafter kan ha tagit över kontrollen från det ursprungliga demokratiaktivisterna). Det ska i så fall ske under FN-befäl, och med trupper från olika länder, företrädesvis afrikanska och arabiska länder.

Det sägs reflexivt att FN är för byråkratiskt och käbblande för att någonsin hinna komma överens om något sådant i tid. Men i den mån de varit nödvändiga, typ Rwanda, är det snarare västmakterna som tidigare blockerat dylika lösningar. Ryssland, Kina, Brasilien och Tyskland, som nu lade ned sina röster om det västmakts/Natoledda anfallet, skulle givetvis i högre grad stödja det om det garanterat skulle genomföras under FN-ledning, med insyn och ansvarsutkrävande.

Det tror jag.

Här är några bra färska källor till information om galenskapen som är på gång:

* Asia Times: The US-Saudi Libya deal
By Pepe Escobar
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/MD02Ak01.html

* Illegal War (blog archive)
by Craig Murray
http://craigmurray.org.uk/archives/2011/03/illegal-war/

* ZNET: On Libya and the Unfolding Crises
by Noam Chomsky
http://www.zcommunications.org/noam-chomsky-on-libya-and-the-unfolding-crises-by-noam-chomsky

* TNI: The Road to Hell
by Tom Reifer
http://www.tni.org/article/road-hell-paved-humanitarian-interventions-0

Masspsykosen om det goda kriget

2011-03-21T19:46:00.003+01:00

Anfallet mot Libyen hjälper inte på allvar demokratichanserna. Om vi vill sluta stödja tyrannerna i regionen borde vi börja med civila medel, och i sista hand sätta in FN-trupp – inte amerikansk och fransk! Svenskars stöd till angreppet i dess nuvarande form är tanklöst.
Äntligen, suckade många när FN-resolutionen om ”flygförbudszon” över Libyen kom på plats. Amerikanska kryssningsmissiler och franska attackflygplan började strax spraka och slå. Från marken stänkte metallskrot, sand och blod.

Journalister har i veckor ifrågasatt varför väst dröjt med krafttagen. En frustration har byggts upp utifrån västs passivitet i de övriga arabiska revolutionerna. Hur länge kan vi stillasittande se videobloggare som Muhammad Nabous på bruten engelska och med spruckna röster vädja om hjälp - och sedan dödas. I P1:s Gomorron Världen var panelen så överens om angreppets legitimitet att den istället inriktade diskussionen på huruvida det regalskeppet JAS ska skickas ned för att hjälpa till.
Alla partier är för angreppet, liksom alla ungdomsförbund. Och Svenska Freds…
Jag vill ändå återvända till frågan: Är angreppet rätt?

Ingen ska svara för entydigt. Frågans variabler är svåra och smärtsamma. Mycket tyder på att Gaddafi och hans hantlangare verkligen vill utkräva en fruktansvärd hämnd på alla som vågat sticka upp. De kan mörda och straffa tiotusentals och de gravarna och ärren skulle demoralisera frihetssträvanden i hela regionen i många år.

Och att hjälpa en stridande motståndsrörelse är förstås annat än att som så många gånger tidigare avsätta en vald ledare eller invadera på eget bevåg.
Men nej. Det mesta talar ändå för att angreppet är olyckligt och inte borde ha skett. Det breda stödet för det är ett uttryck för hur hjärntvättade vi är:

1) Det är inte "vi", något slags demokratiskt samvete, som anfaller, utan det är några västerländska regeringar och generaler. Tyvärr har dessa, bland annat USA:s och Frankrikes ledningar, ingen trovärdighet vad gäller att skapa förutsättningar för fred och demokrati. Tvärtom handlar deras syften av allt att döma om att befästa politisk stabilitet och ekonomisk dominans. Så ser ju faktiskt västs politik, aktivt eller passivt, ut i många länder i Mellanöstern, Afrika, Syd- och Centralamerika samt Centralasien.
Om krig är nödvändigt är FN-trupp det enda godtagbara. Inte bara med sjysst mandat utan även med opartisk styrning och seriöst ansvarsutkrävande.

2) Idén att bomba litet grand för att jämna ut oddsen är barock. Det är som att ge mobbaren på skolgården några sparkar i ryggen och hoppas att hans offer därmed ska kunna resa på sig.
De helt avgörande frågorna exakt vad raketerna och bomberna egentligen ska uppnå, när man ska sluta skjuta, vad som ska hända då och vem som ska betala för återuppbyggnaden lämnas bekvämt obesvarade. Svaren saknas så det är ingen idé ens att ställa frågorna, resonerar uppenbarligen medierna.
Återigen, om krig är nödvändigt och FN ska gå in är det rimliga att göra det på marken, vilket är det enda sättet att kväsa Gaddafilojalisterna och samtidigt skydda civila. Men nähä hoppsan, där har vi tydligen ingen trovärdighet kvar alls.

3) Kortsiktigheten i debatten och politiken är symptomatiskt pinsam. Ett långt mer effektivt insats för rättvisa och godhet vore att sluta hålla diktaturerna i regionen under armarna, strypa vapenexporten och "säkerhetssamarbetet", avskaffa destruktiva jordbruksstöd och ojämlik handel, stödja det civila samhället och kräva demokratiska reformer. Civila konflikthanterare – observatörer, poliser, medlare etc – kan vi också utveckla till en bråkdel av vad militären kostar.
Bombkampanjerna mot Irak och Serbien var destruktiva och inflammerande quick-fixes.

Det svenska önsketänkandet om samma strategi mot Libyen handlar mer om att - utan för mycket besvär - stilla vår ångest än att på allvar hjälpa Nordafrika.

Publiceras i Fria Tidningen onsdag 23 mars 2011.

Pulserande sinnen i sanden

2011-02-13T13:55:00.004+01:00

Sitter på en lyxbar i Ramallah och dricker äkta choklad, sån där exklusiv man gör med fin choklad som smälts i mjölk. Kändisen Macy Gray sitter vid bordet intill, jag fick skjuts hit av en ung palestinsk affärsman som bjudits till lunch med henne. Men jag sitter ensam i baren, lika skönt det. Nästan... Palestinierna skulle eventuellt försöka övertala henne att inte uppträda i Israel, som en del av en kulturell bojkott mot Israel på grund av landets apartheidpolitik mot de palestinier det kontrollerar militärt.

Jag har farit runt i Betlehem och nu Ramallah några dagar. I fredags publicerade Göteborgs-Posten på sid 59 en kulturtext av mig, finns i pappersversionen samt någorlunda i en kommentar till förra blogginlägget här. Det var kul!

Och sent omsider fick jag så på kvällen svar från SR P1 Konflikt att de vill ha ett reportage från mig. De nappade på idéer från mig om lite samma som GP-krönikan - varför det inte lär bli nån revolution här och att den palestinska myndigheten håller på att förvandlas till en polisstat utan en stat. Producenten Ira Mallik kom med den goda idén att berätta detta genom några ungdomars vardag. Inslaget lär sändas nu på lördag eller nästa.

Så nu är det svåra bara att välja ut och hitta lämpliga ungdomar... Hur kräsen ska man vara? Hur representativa ska de vara? Det är både lätt och svårt. Eller svårt för att det är så lätt. I princip alla, verkligen alla, har hjärtskärande personliga berättelser om hur de påverkats av ockupationen och kolonisationen. Det är ju liksom det det är - en matris som genomsyrar varje människas liv här, från vaggan till graven. Men hur välja "lagom" personer, som sagt...

Och så vill jag ju hinna åka till Jenins flyktingläger där jag bodde tidigare och hälsa på, samt i den kristna byn Zababde intill (se en rad resebrev här om ni är intresserade av det).

Natten till fredag flyger jag hem. Om jag inte får en mängd nya jobberbjudanden. Det är starkt att vara här. Jag hittade en rapport från Defence of the Children International på ett kultur- och motståndscenter i Betlehem i fredags, där ett amerikansk-holländskt par muslimska sufier sjöng. I rapporten berättades om hur israeliska bosättare öppet kan trakassera, misshandla, skjuta och till och med döda palestinska herdar, skolbarn och allmänhet, såväl mitt inne i Jerusalem som på avlägsna kullar, med "impunity". Alltså juridisk orörbarhet. I otaliga exempel ingriper inte de israeliska soldaterna och poliserna, och när de gör det handlar det ofta om att bara skilja bosättare och palestinier åt. Såvida inte palestinierna höjt en hand till våldsamt motstånd förstås.

Bor hos en gammal kompis från Jayyous, Mohammed Othman, som sen ett par decennier ägnar sig huvudsakligen åt att kampanja och protestera mot ockupationen. Han var märkt av ett antal månaders vistelse förra hösten i israeliska isoleringsceller och förhör. Det var tungt att lyssna till hans berättelser om tillvaron i en trång cell, att i 2,5 månader inte veta vad som var dag och natt. I cellen fanns en högtalare där förhörsledarna spelade upp telefonsamtal till hans gamla mor. Han förhördes hela tiden, vid ett tillfälle över 70 timmar i sträck tror jag han sa, och alltid fastlåst i stolen. Mohammed släpptes sedan utan att kunna dömas eller ens åtalas för något, han sa att de anklagade honom för uppvigling och uppmaning till bojkott. Men han får fortfarande inte lämna landet. Hela processen är givetvis en skriande uppvisning i laglöshet från de israeliska myndigheterna.

Både häktet i Haifa och fängelset var belägna djupt under jord, fängelset dessutom långt ute i öknen.

Krönikautkast: På västbanken intet nytt

2011-02-04T16:51:00.001+01:00

Aftonbladet vill inte tacka ja "på spek". Så jag skrev texten på spek istället. Med mitt vanliga flyt har jag väl gjort det lite i onödan... (där det står NN o så har jag tänkt fylla i mer info om de beställer):

Vem tycker inte att revolterna i Tunis och Kairo är bra? Jo jag vet tre som är emot. Med sin gemensamma strävan efter status quo bildar de en av vår världs mer bisarra allianser: Islamistiska Hamas i Gaza, den illegitima Fatehadministrationen på Västbanken och den israeliska ockupationsarmén.
Veckans sedvanliga räder mot palestinska byar innehöll något ovanligt.
Redan innan tårgasen skingrats från byn Jayyous gator och chockgranaterna och stenarna städats undan berättade 17-åriga NN att de israeliska värnpliktiga frågat honom om planer på protester mot den palestinska myndigheten.
I Ramallah ingrep Fatehpartiets poliser mot en demonstration som inte ens var direkt riktad mot dem själva utan ägde rum utanför Egyptens representationskontor och uttryckte stöd för demokratiaktivisterna.
På Gazaremsan grep Hamas milis en handfull kvinnor ur en liten folksamling som stödde egyptiernas revolution.
Men den oheliga trojkan av shariaskägg i Gaza, Fatehkostymer i Ramallah och khakigröna officerare i Tel Aviv behöver knappast vara oroliga.
Om den ordinäre arabstatsmedborgaren är demoraliserad och uppgiven så är palestiniern det dubbelt upp. Israels kolonialprojekt med att bygga in palestinierna i ghetton maler vidare (även om barriärbygget saktats ned avsevärt av pengabrist, juridiska bråk och kanske politisk oenighet). Den fredsprocess mittfåremedier länge rapporterat om är tydligare än någonsin avslöjad som fars när den palestinska wikiläckan häromdagen visade att Israel tillåtits neka till också historiskt sett enorma medgivanden från de palestinska förhandlarna.
Men tyngst på böndernas, hemmafruarnas och taxichaffisarnas nackar är nog det inhemska förräderiet. Fatehregimen under Mahmoud Abbas har förvandlats till en polisstat - om än utan en stat, för att tala med den palestinske "presidentens" egne generalkommissionär för mänskliga rättigheter. En tredjedel av det begränsade självstyrets budget äts upp av Fatehs säkerhetsmaskineri, en resursfördelning som styrs delvis av de västmakter som prioriterar stabilitet i sitt bistånd.
På bygatan där jag går för att handla en burk nymixad hoummus sitter ständigt NN och eldar olivved utanför sitt hus. Han förlorade sitt jobb som polis för att hans bror var aktiv i Hamas. Kanske ett rimligt sätt att handskas med terrorister? Nja. Bara i byn Jayyous vet jag tre kvinnor som sparkats som lärare för att deras män eller fäder pekats ut som dissidenter av Fatehregimen. Och trots att tiotusentals uppskattas sitta i Israels ockupationsfängelser säger NN att en vistelse i den egna myndighetens celler, med obligatorisk misshandel eller annan tortyr, är etter värre.
Slutligen vågar inte palestinierna, tvärtemot tunisierna och egyptierna, räkna med något stöd från omvärlden. De minns, även om vi glömt det, hur den ockuperade Västbanken genomförde ett perfekt demokratiskt val för fem år sen. Hamas fick egen majoritet, och även kristna och Fatehmedlemmar sa öppet att de stödröstat på islamisterna för att straffa Fatehs korruption och menlöshet gentemot ockupationsmakten.
Men fel låt vann, sa bland annat EU, och ströp navelsträngen av pengar till den offentliga sektorn. Hamas tvingades bort, Fateh återvände till makten, med förtydligat om än underförstått mandat: Deras lojalitet är till det internationella samfundet snarare än till sin egen befolkning.
EU-politikernas svek mot de demokratiska principer så många av våra biståndsmiljarder handlar om kan också sägas ha bidragit till Gaza-Hamas marsch mot en medeltida iransk teokrati. När Hamas bevittnade den ekonomiska utpressningen och hur rivalerna beväpnades av USA vågade de inte lita till folkstyrets helgd. De tillskansade sig makten i enklaven med våld. Moderata, nyanserade röster i alla läger har marginaliserats. Det hjälpte också att några av de radikalaste shariaförespråkarna lägligt släpptes ur israeliska fängelser.
Nej, någon nordafrikanskt inspirerad revolution, vare sig mot Israel eller Ramallahmyndigheten, blir det inte i det söndrade palestinska landet. Dock inspirerar tveklöst bilden av korrupta härskare som faller när undersåtarna ruskar av sig underlägsenheten. Det är ett civilkurage som blir guld värt, för såväl ett framtida Palestina som systrastaten Israel, när en dag palestiniernas rätt till självbestämmande förverkligas, och tillvaron i vad som lär bli en ghetto-arkipelag, ska hanteras.

Himmel och helvete som vanligt

2011-02-03T18:58:00.002+01:00

Tillbaka i Jerusalem efter en vecka i den avlägsna byn Jayyous. Det var en lite makalös vistelse. Jag gick första dagen ut på vägen för att sopa bort skräp från vår port och då hör jag ett litet tjut från grannhuset: "Anderiiias!!!"

På deras trapp såg jag lille Omeir. Nio år gammal. Han var fyra när jag bodde tre månader i Jayyous. Jag får tårar i ögonen av att denne lille änglapojk med stora svarta ögon och kalufs kom ihåg mig. Hur fan kunde han göra det. Vi pratar jämt om dig, sa hans pappa Esam senare (strax innan han berättade att han ett tag lämnat familjen för att gifta sig med en rysk-israeliska, men ändrat sig).

Det är en kaskad av värme och ilska att befinna sig i det ockuperade territoriet. Jag tror att jag hädanefter behöver uttrycka verkligheten där tydligare: Israel bedriver apartheid och låser in palestinierna i ghetton. Omvärlden ignorerar de enoroma folkrättsbrotten och hjälper i många fall till att bygga tunnlar och annan infrastruktur till enklaverna där palestinierna får vistas. Under tiden stjäls deras mark och vatten.

I dag talade jag med en fransk kontorschef för en biståndsorganisation som jobbar med "cash for work" - de tar projekt som att bygga ut en väg eller göra en festlighet sista dagen på skollovet (som i dag) och betalar palestinier 20 kr i timman för att göra jobbet. Fransmannen skjutsade mig till Jerusalem genom Israel och vi pratade om situationen. Vi var överens om att illegitima Fatehs styre på Västbanken nu alltmer liknar en polisstat. I Gaza har Hamas urartat till en shariastat värre än Sudan enligt fransmannen - och med Israels goda minne, enligt honom har Israel släppt extrema shariaförespråkare ur sina fängelser särskilt för att sabotera samhället.

Här är några reportageförslag jag skickat till svenska redaktioner nyss:

1) Inget palestinskt efterskalv från Tunisien och Egypten

En osannolik allians har i veckan blivit tydlig i de ockuperade palestinska territoriet. Både Hamas, Fateh och den israeliska armén har slagit ned demonstrationer och förhört ungdomar om deras planer på uppresningar likt de i Tunisien och Egypten. Men inget tyder på en palestinsk revolution - Hamas allt tydligare shariastat i Gaza och Fatehs polisstat på Västbanken tycks nu ha status quo som gemensamt intresse med Israel, och även det internationella samfundet. Förlorarna är det palestinska folket.

2) Ihärdiga volleybollmästare

Den palestinska byn Jayyous har förlorat merparten av sitt uppehälle när jordbruksmarken hamnade bakom Separationsbarriären, men från gymnastikhallen hörs bollspel och rop. I ett femtontal år i rad har byns volleybollag vunnit i de palestinska mästerskapen. Deras träningar, matcher och deltagande i utländska turneringar präglas av improvisation och oförutsägbarhet.

3) Naturkatastrofen Döda havet

Israels åderlåtning av Jordanfloden och grundvattenreservoaren är på väg att upprepa Aralsjöns öde - en förutsebar social och ekologisk katastrof. Från Genesarets sjö pumpas ett huvudflöde till bevattning av hela Israel för att få "öknen att blomma" och till för miljön främmande odlingar som bomull och bananer. Både Jordanien och Israel har byggt parallella kanaler längs med Jordanfloden och dessutom pumpar Israel upp Västbankens ymniga grundvatten till de folkrättsstridiga bosättningarna och deras jordbruk. Som resultat är Jordanfloden uttorkad sedan ca 2006 och vattennivån i Döda havet sjunker snabbt. Vattenbristen ställer om klimatet och hotar tillvaron i mänsklighetens kanske första större boplats - Jeriko med omnejd. Vissa spekulerar i att förkastningen som bildar Döda havet kan sluta sig när vattenmassan som fyllt den försvinner, med jordbävningar som följd.

4) Polisstat - ett resultat av EU:s politik?

Väst har hjälpt till att stjälpa de demokratiska ansträngningarna i det ockuperade palestinska territoriet. Efter islamistiska Hamas valseger 2006 ströp EU sin navelsträng av stöd till den palestinska myndigheten PNA. I såväl enskilda byar som i Västbankens "parlament" tvingades Hamas bort, eller avgick frivilligt. Fem år senare är det inte längre någon som talar om val eller demokrati i Palestina. En rad oroande omständigheter indikerar att PNA under Fateh blir allt mer korrupt och auktoritärt - nattliga försvinnanden, tortyr, trakasserier mot familjemedlemmar till dissidenter. Vad är det egentligen EU:s politik har skapat i Mellanöstern? Vi talar med en bys tilltänkte och faktiske borgmästare, med FN och med statsvetare.

Tjo,
en febrig Andreas i palestinska Wadi-al-Joz - Valnötsdalen i centrala-norra Jerusalem

Hopplöst sorglös: Möt soldat Snabil

2011-01-23T23:38:00.003+01:00

Krönika till Fria. Foton finns också.

En bit in i mörkret på den spruckna asfaltvägen framträder tre gestalter i det varma skenet från en gatlykta. Gröna uniformer, automatgevär, baskrar käckt på sned. Brallorna instoppade i kängorna. Vi hälsar i förbigående, trötta och kalla på väg mot ”Salomons källor” som lär ha försett Jerusalem med dricksvatten när Jesus var där.
Vips vänder jag om. Bassarna såg ganska coola ut - får jag fota? Två svarar samtidigt: Ja. Nej. Spänningen är bruten och strax poserar de smilande. Sen klottrar vi epostadresser mot varandras ryggar.
Scenen är i söndags, från byn al-Khader strax utanför Betlehem, sedan 1967 ockuperat av Israel. De palestinska soldaterna på gatorna är fler och mer välutrustade nu än för fem år sen när jag sist var här.
Men grabbarna som bär vapen för den palestinska myndigheten, PNA, är värda ett smajl, för de är fångade i ett cyniskt spel. PNA inrättades 1994 som ett embryo till en palestinsk självständig stat men har allt eftersom ockupationsmakten vägrat backa undan alltmer reducerats till en hantlangare till de utländska generalerna.
I veckan var det exakt fem år sen Hamas, som blidkats att ta ansvar för samarbetet med Israel, också vann valet till PNA. Den unga demokratin förråddes omedelbart av oss i västländerna, som blockerade dess ekonomi. Hamas tvingades avgå och Fateh-presidenten Mahmoud Abbas tillsatte en regering. För ett år sen gick även hans mandat ut.
Det nämns sällan i klartext ens i svenska medier, så låt mig vara tydlig: Den palestinske presidenten Abbas och hans regering är formellt helt illegitima. Vi i väst har, genom vårt tydliga stöd till dem, klart och tydligt visat palestinierna, och andra araber och muslimer som är intresserade, att vi föredrar lydiga diktaturer framför självständiga demokratier.
I dagsläget är läget lugnt för den brett leende ynglingen som skrev snabil_m@ på lappen till mig. Han har tråkigt, tar kanske lite mutor, hjälper en gammal dam över gatan och dunstar kvickt som attan om en israelisk patrull kommer inom synhåll. Allt medan den illegala bosättarstaden Efrat växer så det knakar på kullen intlil, dess satellitutposter ställt baracker på nästa kulle och Separationsmurens öglor projekteras vidare. En vacker dag kan vännen snabils barndomskamrater börja lägga ihop lite av det de lär sig på en kanske svenskfinansierad skola, om rättvisa och sånt ni vet, och protestera mot sin myndighet, den som är underleverantör till den israeliska ockupationen. Då blir han kvickt en hatad förtryckare, en jagad desertör eller något mittemellan.

Vad göra? Rycka på axlarna och ta en till israelisk kiwi (vars odling krävt ohemult mycket stulet palestinskt vatten) på hotellrummet sponsrat av Sida där jag är på reseledarkurs? Ja på fredag (läs i går) får ju den som är snäll träffa turismministern. Som sitter i Abbas quislingregering (dock kanske med lika goda föresatser som Snabil).
Men även den israeliska sidan har kittat upp sig sen 2006. I dag såg jag svarta tröjor och sprillans högteknologiska vapen bland övervakarna i Betlehems människoterminal ”300.” Just det: Gammaldags värnpliktiga ersätts allt mer med nyliberalt outsourcade legosoldater. Då befrias ockupationen från känslospärrar och förhoppningsvis når färre övergreppsskandaler ytan via avhoppargrupper som Breaking the Silence. Nytt är också apartheidsystemets klimatsmarta ansiktslyftning: järnväg och spårvagnsnät (kort reklampaus här för Connex/Veolia!) till och i Jerusalem – smidigare livspussel för de med rätt etnicitet, mer vanmakt för de andra.
Vasa? Nedslående? Bittert? Ta en kiwi. Eller avstå. För att tala med poeten Auden:

All I have is a voice
To undo the folded lie,
The romantic lie in the brain
Of the sensual man-in-the-street
And the lie of Authority
Whose buildings grope the sky:
There is no such thing as the State
And no one exists alone;
Hunger allows no choice
To the citizen or the police;
We must love one another and die.

Tillbaka i betagande Betlehem

2011-01-21T22:37:00.003+01:00

Det är sällsamt fint och vemodigt att vara tillbaka på Västbanken. Efter fem år!! I Israel-Palestina. I Mellanöstern. I det heliga landet. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska kalla det. Ligger i en stor hotelldubbelsängs lyxiga fräschör, utanför är kolsvart natt i födelsestaden Betlehem (det gäller ju att vara biblisk när man är här) och luften känns märkligt full av löften inför en månad här. Kanske är det resyran som inte släppt, jag sov inte natten t i dag.

Fick oväntat ha med ett hjortkranium med horn i handbagaget. Bara en sån sak. Började prata med en snygg israel vid ankomst o gled smidigt igenom säkerhetskontrollen. Annars är ju den en ständig källa till oro bland resenärer till de ockuperade palestinska territorierna, historierna är legio om folk som råkat ut för långa förhör och till och med skickats hem - ibland efter ett par dygn i källaren. Framför allt är ledordet godtycklighet.

Svenska kyrkans man Kjell Jonasson mötte oss, vi gick ut i strålande sol o värme där några brasilianska judar dansade och sjöng "hava nagila" och lastade in i en buss med en chaufför från al-Quds (Jerusalem). Kjell öppnade sina kunskaper i den rullande torra och lummiga landskapet österut från Ben Gurion-flygplatsen och pekade än hit än dit på byar som övergivits efter massakrer, var strider böljade 1948, nya byggnader och vägar hit och dit som korsar den gröna linjen. Han visade de israeliska regeringsbyggnaderna, som flyttas till Jerusalem för att cementera annekteringen av staden i strid med FN-planen att ha den som delad stad. Vi såg hur miljonprogramsbosättningen Gilo byggs ut för fullt.

Sen genom checkpoint ut på Västbanken och in i gränderna till fint hotell. Plötsligt brast alla minareter ut i sin klagosång och solen brann i öster. Jag stack ut o joggade o förundrades direkt över den pittoreska slumkänslan - och mindes den. Överallt övergivna hus och igenvuxna tomter, men vacker gammal sten och trots lägen på den smala ås som tycks löpa genom Betlehem. Jag menar borde inte fastighetspriserna ändå vara ganska höga där? Kanske är det gamla kristna familjer som emigrerat som äger, eller någon affärsman utan likviditet.

Sen till ett kristet kulturcentrum - Al Anadwa eller vad det nu heter - och möte med programmet jag är här inom. En lutheransk kulturorg Diyar ska utbilda reseledare. Vi är typ 12 svenskar och satt o presenterade oss och lyssnade på en tysk kille som ansvarar för detta program och tydligen också den inhemska utbildningen av guider. Det verkar som en bra tanke och med potential men allt är nog inte fulländat. De vill godkänna de resor de vill att vi fixar med turister. Jag undrar om vi alltid kommer att ha samma åsikter om resrutter osv.

Det finns tydligen tre certifierade guideutbildnignar hos palestinierna och alla sköts av kristna. Trots att majoriteten är muslimer.

Sen äntligen middag och det första palestinska jag ätit på fem år. Det skulle vara ett bibliskt mål, men vi bad ingen bordsbön. Smask smask för arabiska småsallader och hoummus, vin från sluttningarna och öl från Tajbeh. Jag började prata politiska spörsmål med arrangörerna vilket var skoj. De tyckte också att Fateh och Mahmoud Abbas ju i praktiken är illegitim, sitter utan mandat och styr via en statskupp i princip. Hamas vann valet 2006, väst sa att det var ett bra val men kom sen på att det inte gillar Hamas, bojkottade dem och Fateh tog över.

Nu väntar ett veckolångt smällfullt schema med rundresor och smakprov på det bästa av vad den palestinska helt understimulerade turistvärlden kan erbjuda. Det lär bli förbaskat skoj. Sen ska jag åka runt o leta gamla vänner o kontakter, dela ut presenter (just det, hjorten), söka frilansa och sånt.

En iPhone 4 för tre tusen? En korrespondens.

2010-12-22T12:51:00.002+01:00

Jones Ruth skrev 2010-12-22 09.14:

Betalningen via Western Union. (www.westernunion.com)
Och vi har inte några referenser i Sverige.
Att betala via Western Union, nedan är detaljerna:

Namn: Chijoke Chukvunagorom
Adress: Northern Capital House, Moika Embankment 36
Postnr: 191186
Staden: St. Petersburg
Land: Ryssland

När du betalning har bekräfta du beställer kommer att skickas till dig och det kommer att bli till din dörr inom 2 dagar.

--- On Tue, 12/21/10, Andreas Hedfors wrote:

From: Andreas Hedfors
Subject: Re: Du har fått mail angående din annons på Skuffen.se
To: "Jones Ruth"
Date: Tuesday, December 21, 2010, 11:28 PM

Har ni några svenska referenser?

Exakt hur skulle betalningen och leveransen gå till?

Mvh.

Jones Ruth skrev 2010-12-21 20.51:
>
>
> Vi accepterar endast betala via Western Union.
>
> Och vi har för att bekräfta din betalning innan vi kan leverera
> produkten till dig.
>
> Jag förstår att du inte riktigt litar på affären, men jag har gett er
> ärlig alternativet.
>
> Men jag försäkrar er så snart din betalning har bekräftats ditt objekt
> kommer att levereras till dig och du kommer att skickas ett
> spårningsnummer att spåra dina objektonline.
>
> Låt mig veta vad du tycker
>
>
> --- On *Tue, 12/21/10, Andreas Hedfors //* wrote:
>
>
> From: Andreas Hedfors
> Subject: Re: Du har fått mail angående din annons på Skuffen.se
> To: "Jones Ruth"
> Date: Tuesday, December 21, 2010, 6:30 PM
>
> Hej,
>
> jag föredrar ett helt säkert betalningssätt, där jag exempelvis
> deponerar pengarna någonstans, t ex hos FedEx och sedan skickar ni
> telefonen när ni får bekräftelse på att pengarna finns. När jag fått
> telefonen får ni sen tillgång till pengarna. Kan vi köra så?
>
> Mvh,
> AH
>
>
> Jones Ruth skrev 2010-12-21 19.15:
> >
> >
> > Webbplatsen uppdateras inte det är därför priset är olika, men
> ingenjör
> > arbetar på det.
> >
> > Vi kör en promo på grund av Xmas.
> >
> > Du ska betala 50% procent av pengarna först och FedEx sätta in
> telefonen
> > så att du ni kommer att ge återstoden av 50% till dem.
> >
> > Så komma tillbaka till mig med din fullständiga leverans uppgifter så
> > att vi kan gå vidare med förpackning av din Apple iPhone 4 32GB.
> >
> > Vilken färg på telefon vill du ha?
> >
> >
> >
> > --- On *Tue, 12/21/10, Andreas Hedfors
> / > >/* wrote:
> >
> >
> > From: Andreas Hedfors > >
> > Subject: Re: Du har fått mail angående din annons på Skuffen.se
> > To: "Jones Ruth" > >
> > Date: Tuesday, December 21, 2010, 1:40 PM
> >
> > Hej!
> >
> > Tack för det. Jätteintressant, jag ska helt klart beställa.
> >
> > På hemsidan står det att en iPhone 4, 32 gm kostar 700 dollar.
> Det är 4
> > 795 kronor. Men ni tar bara 3 000 kr?
> >
> > Och där står att frakten är gratis.
> >
> > Exakt hur löser vi transaktionen? Ska jag ge pengarna till FedEx i
> > utbyte mot telefonen?
> >
> > Bästa,
> > Andreas
> >
> > Jones Ruth skrev 2010-12-21 14.22:
> > >
> > >
> > > Tack för posten.
> > >
> > > Apple iPhone 32 GB 4 är helt ny och olåst och levereras med 18
> > månaders
> > > internationell garanti.
> > >
> > > Apple iPhone är billigt eftersom vi köper i bulk från
> manunfacturing
> > > företag i USA.
> > >
> > > Vi kommer att skeppas in telefonen så att du via FedEx, sjöfart
> > kommer
> > > att ta 2dagarför att komma till er i Sverige.
> > >
> > > Apple iPhone kostar 3000SEK
> > > Och sjöfart 280SEK avgift kostnad
> > >
> > > Total kostnad är 3280SEK.
> > >
> > > http://www.vladmirphones.webs.com/
> > >
> > >
> > > Hälsningar
> > >
> > >
> > >
> > > --- On *Tue, 12/21/10, Andreas Hedfors
> > / >
> > > >>/* wrote:
> > >
> > >
> > > From: Andreas Hedfors >
> > > >>
> > > Subject: Re: Du har fått mail angående din annons på Skuffen.se
> > > To: "Jones Ruth" >
> > > >>
> > > Date: Tuesday, December 21, 2010, 12:31 PM
> > >
> > > Hej Jones,
> > >
> > > tack för ditt svar! Är ni ett företag, har ni en hemsida?
> > >
> > > Okej - hur skulle detta fungera? Jag betalar via FedEx 3 tkr inkl
> > frakt
> > > vid leverans? Hur kan det vara så billigt?
> > >
> > > Telefonen är obunden och med 32 gb och 18 mån garanti?
> > >
> > > Mvh
> > > Andreas
> > >
> > > Jones Ruth skrev 2010-12-21 13.22:
> > > >
> > > > Hej,
> > > >
> > > >
> > > > Tack för posten.
> > > >
> > > >
> > > > Vi finns i Ryssland, och vi skickar via FedEx, och leverans 2
> > > dagar att
> > > > komma till digpå Sverige.
> > > >
> > > > Betalning sker via FedEx.
> > > >
> > > > Hälsningar.
> > > >
> > > >
> > > >
> > > > --- On *Tue, 12/21/10, Skuffen / >
> > > >
> > > >
> > > >>>/* wrote:
> > > >
> > > >
> > > > From: Skuffen >
> > > >
> > > >
> > > >>>
> > > > Subject: Du har fått mail angående din annons på Skuffen.se
> > > > To: jones052@yahoo.com
> >
> > >
> >>
> > > > Date: Tuesday, December 21, 2010, 12:08 PM
> > > >
> > > >
> > > > Tjenare!
> > > > Jag är intresserad av att köpa en av dina IPhone 4. Går det att
> > > > pruta ytterligare? Jag bor i Sthlm, reser i Norrköping o
> Västervik
> > > > under helgerna.
> > > > Hur löser vi överlämning o betalning?
> > > > Mvh
> > > > Andreas
> > > >
> > > > Du kan se din annons här
> > > >
> http://www.skuffen.se/annons/Apple_Iphone_4_32Gb_Sim_Fri_804622368
> > > > Avsändarens telefon-nr är: 0707-292 492
> > > > --------------------------------
> > > > Detta är ett mail från Skuffen.se
> > > >
> > > >
> > >
> > >
> >
> >
>
>

ANNONSEN:
Apple Iphone 4 32Gb Sim-Fri
Pris: 3 000:- Kategori: Telefoner & Fax - Mobiler
Finns i: Skåne - Västra MalmöInsänd: 14 December - 20:32 av Jones Rth
( Privat )
Helt nya Apple iPhone 4 32Gb fabriken olåst, Sealed 100%
original

Garanti: 18 månader

Skick: Brand New

Produkten innehåller * iPhone 4 Smartphone * Original Box *
Batteri * Laddare * Dock Connector * USB * Användarhandbok

Funktioner & Specifikationer: Storlek och weight1 Höjd: 4,5
inches (115,2 mm) Bredd: 2,31 inches (58,6 mm) Djup: 0,37
tum (9,3 mm) Vikt: 4,8 gram (137 gram)

Allvarliga köpare, E-post till mig
Maila Jones Rth Endast kontakt med Email

Infernot i idyllen

2010-12-10T00:48:00.002+01:00

Klockan är tio i ett när jag haltar hem längs de prydligt plogade vägarna på min ö. Det värker i ryggslutet, det svider i höger hand. När jag hasplat upp nyckeln ur jeansen jag lånat av brorsan (det var arbetsklädsel och jag hade inga..) och kommit innanför dörren är jag sådär utmattad att jag måste varva ned / inte ens orkar gå och lägga mig, utan bara dimper ned på en stol.

Jag jobbar som nisse på julbordet på Fjäderholmarnas krog. En nisse är en handräckare, ett restaurangbiträde, en dräng. Det är ett av de lägsta rangerna i restaurangvärldens komplicerade hierarki. Det finns ett par tre köksnissar. De hjälper köket, och det handlar främst om att bära fram och tillbaka all mat till buffén. Det är ju julbord.

Sen finns en servisnisse. Det är jag. Jag hjälper alltså servisen, det vill säga servitriserna, kyparna och hovmästarinnan. Det är vi som jobbar direkt med gästerna. Jag tror att alla större matställen är ganska strikt uppdelade så - mellan kök och servis.

Mitt jobb går ut på att... tja, jag har aldrig fått någon ordentlig arbetsbeskrivning. Inte vad jag kan minnas. Hela arbetssituationen är väldigt annorlunda än vad jag är van vid: vuxna proffsiga sammanhang där allt är välordnat, respektfullt - och man har stort eget ansvar att planera och genomföra arbetet. Här är man en liten kloss i ett stort maskineri, jag är outbildad och okunnig och behandlas rätt ofta därefter.

Jag putsar i alla fall bestick. Och bär fram bestick, och tallrikar, så att gästerna kan använda dem. Detta är min huvudsyssla, och om jag fixar den är det viktigaste i hamn. Jag jobbar nog i dagsläget cirka 6 h om dagen bara med detta. Totalt är arbetspasset på ungefär 13 h om dagen.

Men då är förstås pauser inräknade. I dag hade jag t ex ca 10 minuter lunch, och så kanske ett dussin småpauser på arbetsstället där jag käkade lite mat i ungefär 30-60 sekunder vardera.

Det är sjukt intensivt. Det är ett inferno. Jag är grymt sliten. Jag börjar ibland hata jobbet och frestas känna ångest för att jag måste göra detta, men inser så att jag faktiskt valt det här, att jag fajtats med hovmästarinnan för att få jobba så mkt som jag gör, och att det är en kul erfarenhet. Men fruktansvärt jobbigt.

Klart det är galet att jobba 13 h tre dagar i rad (mån-tis jobbade jag bara 16-01), och då menar jag inte sitta på kontor, knappa på dator och prata i telefon, utan då menar jag att oavbrutet göra 1-2-3 saker samtidigt. Typiskt sett ser det ut så här:

Jag kommer in på krogen vid 10 minuter i 12. Går förbi lastpallarna på gården där backar med läsk, öl och cola står, förbi några soptunnor och in i kökshallen. Där står ett par killar, de har varit där sen 09. De förbereder köttet - här finns björn, vildsvin, hjort, ren, rådjur, häst, anka osv.

Jag går rakt fram förbi personalrummet in i tvättstugan och byter om till tjusig vit skjorta och snärtigt rött nedvikt förkläde. Uniformen hör till det bästa med jobbet! Sen går jag in på kontoret och stämplar in. Sen ut i köket, till det nexus mellan disken, köket, kallskänken och svängdörrarna ut i matsalen som är min arbetsplats. Det är ett bås med arbetsbänk och en hylla.

På bänken finns en massa plastlådor som jag har bestick i. På hyllan finns koppar och glas till personalen, samt mat och godis vi snuvat undan från att slängas. Ovanför det finns servisens små lådor med personliga saker: mobil, snus, osv. Till vänster står tombackar och en påse för smutsiga servetter och dukar.

Klockan är kanske några minuter i tolv. Jag hejar på araberna i disken: Abbe, Sejf eller kanske Mohammad. Jag hinner vränga lite ordning på min arbetsplats. Rafsa om bland backarna så att de fulla står nederst och de tomma överst. Göra rent på bänkarna. Med en ren servett jag hämtat i tvätten börja putsa lite bestick. Sen minns jag att jag måste kolla läget i buffén och går ut i matsalen. På vägen hejar jag på några servitriser.

Matsalen är vacker och exklusiv, om än lite trång och kitschig kan jag tycka. Trätiljor, vita dukar, tända ljus, högt i tak - och vidunderlig utsikt rakt ut över fjärden, Stockholms inlopp. Jag går ut till vänster, ut på den inbyggda veranda där själva julbordet prunkar. Skinande vita rektangulära tallrikar med nätt upplagda rader av små portioner av oräkneliga läckerheter. Här finns skålar med sill, rader av olika laxar och andra fiskar, skurna på olika sätt, tillagade på än fler. Här finns grönsaksröror, här finns fyra sorters bröd - samtliga hembakta på märkvärdiga sätt.

Än så länge står förstås bara den kalla buffén framme, senare ska varmrätterna flyga in och fisken ut.

Men jag har bara ögon för mitt ansvarsområde - korgarna med knivar, gafflar och staplarna med tallrikar direkt till höger. Det ska vara minst sex rejäla staplar med tallrikar och fullt till bredden i korgarna, annars går allt åt helvete.

"Båten!" ropar röster borta från baren. Ute på böljan kommer den så, festligt upplyst, ångbåten (tror jag) gör stadig fart runt holmen för att lägga till på andra sidan, full med hungriga matgäster. Nu har jag exakt fyra minuter på mig till floden av gäster börjar flöda längs med fotogenlyktorna längs gångvägen.

Jag smiter tillbaka till min arbetsstation och ställer kanske i ordning litet med kaffet, vi har två stora bryggare, och sex kannor. Sen går jag ut och ställer mig vid baren, förbi alla åtta (?) långborden med kallskänkens långa öppna disk mittemot, förbi hovmästarens pulpet, förbi baren, huvudingången och fram till den öppna spisen som sprakar hemtrevligt. Detta är en av dagens få vilostunder, i någon minut eller två, medan jag spanar bort mot bryggan, efter gästerna.

Jag sneglar på klockan.. hinner jag? Jo! Jag smiter in bakom baren, in på toaletten, åbäkar mig med det tajt knutna förklädet och brorsans ännu tajtare jeans och smörjer sen in händerna med nån mjukgörande kräm. Ut igen. Jo jag hann. Inget myller borta i vägkröken än. Men där.. är det?, jo, det är en mängd vaggande påbylsade gestalter.

"Nu kommer dem!" hojtar jag till baren där krögar-Henrik står med sitt pojkaktiga hårsvall och mot hovmästarpulpeten där gruppen gängliga servitriser (mest tjejer, några killar) hänger runt. "Ropar ni på de andra nissarna!"

Jag går ut i tältet vi använder som garderob. Plockar upp kastade galgar, hänger dem rätt. Drar upp dragkedjorna och rullar upp förhänget. In kommer mina nissekollegor från matsidan, ett par unga snubbar eller snubbor i 20-årsåldern, likt mig i jeans, vita skjortor och rött förkläde. Jag går ut o ler och bockar mot gästerna, som med moln till andedräkter hurtigt stegar mot oss.

Sen blir det intensiv verksamhet när cirka 150 personer ska hänga av sig i det lilla partytältet och gå vidare in genom dörren. Snabbt river man ned en galge, hoppar fram idel leenden och hälsanden välkomna, greppar ytterkläder, berättar att här får man ingen bricka eller något nummer, så jag hänger dig här nere, nej inte dig förstås utan din jacka, ja det är bäst att komma ihåg det, tja hehe annars kan man byta upp sig förstås sen, nej jag står inte här hela kvällen, goddag, ja väskan kan du lägga under stolen där eller ta med.. ja tack eller så kan jag hänga den på galgen ja, hej och välkomna till julbordet, hurra vad gott det kan bli! tack jag tar den, oj halsduken trillade, hej, nu blir det björn och pepparkakor, vad har ni för förväntningar? osv osv.

När vi kan dra igen tältet bakom den sista gästen är vi nedkylda men det är en bra start på de fyra timmarnas hårt arbete som var och en av dagens två-tre sittningar innebär. Gästerna går in och får en fördrink (nåt slags lingonsaft blandat med champagne) och vi tränger oss förbi, in i den vackra matsalen och jag svänger in till min plats.

Nu är klockan kvart-tjugo över, och jag har ytterligare en stund på mig innan min egen huvudsyssla blir akut och det är dags att fylla på tallrikar och bestick - förutsatt att lagren var i topp. Det är inte alltid säkert eftersom många andra kategorier kollegor - nissar, fiskkockar, andra kockar, kallskänkar eller kanske storkocken Gert Klötzke själv - kan behöva bestick till olika saker och i värsta fall ta ur mina fina putsade högar (var ska de annars ta dem om de inte hittar några kan man ju iof fråga sig).

Jag börjar rensa på mina bänkar - putsa ... nej nu går jag o lägger mig. Kl är 01.39. Fortsätter sen kanske!

1-1 till böljorna blå

2010-11-24T23:36:00.004+01:00

Så till sist hände det. Efter oro, förberedelser och föreställningar. Vad händer om jag välter med kajaken mitt på fjärden?

Det blåste rejält och Leif sa åt mig att kolla ut från ångbåtsbryggan. Jag gjorde det, och visst, intill kaj är det ju nästan alltid malströmmar och monstervågor som skummar, men längre ut såg det okej ut tyckte jag. Innan jag for iväg testade jag att passa i pontonkäpparna i kajaken. Men nix - de passade inte!

Upptäckte tunn is på insidan av röret som käpparna ska kunna passas i, i nödlägen när man behöver blåsa upp pontonerna för att stabilisera. Hämtade en kniv o karvade bort. Så iväg.

Först gick det finfint och sen började det blåsa lite. Men inte farligt och jag tänkte att det här var ju lugnt. Passserade gröna bojen, mer än hälften tillryggalagt. Såg ett lastfartyg korsa Saltsjön bakom mig, det är ovanligt.

Så blev det vildare och vildare. Blev lite spänd, parerade hit och dit. Ska jag gå med vinden, vilket som vanligt betydde en för sydlig kurs, eller skulle jag hålla på rakt mot Måsholmen på Djurgården? Märkte att jag var rädd, beordrade musklerna att slappna av. Det kändes lite bättre.

Men for hit och dit på vågorna. En stor bröt in över sittbrunnen. Ibland tog inte rodret alls. Det kändes inte helt bra. Så vips - minns inte om det var en vågdal, jo antagligen var det en djup vågdal snedd bakifrån höger, eller rakt ifrån höger, och så slog på nåt sätt nästa våg in i kajaken och vred bort den under mig. Kanske kunde jag ha suttit kvar om jag parerat omedelbart med en rejäl vägning åt vänster.

Men i gick jag! Fort så fort gick det. Blubb. Innan jag knappt fattat att jag vält, att till sist det hade hänt som jag bävat så för, att det var allvar nu, hade jag gripit kajaken och vänt upp den. Sen insåg jag att det var tok. Man ska ju pilla fram pontonkäppen först och blåsa upp.

Om man välter med kajak flera hundra meter från land i kallt vatten (typ 5 grader) och inte har dräkt så dör man nog. Tur att jag hade dräkt. En tjock, 6 mm våtdräkt. Så jag kände knappt kylan. Dessutom hade jag badat naken samma morgon, så det här var ju lugnt i jämförelse. Men det var en del vågor, och händerna kan ju bli kalla, och det finns ju fartyg o så (och jag skulle på möte i stan) så det fanns bara en väg att dra, och det var upp i kajaken pronto!

Jag slet fram käppen och fipplade ett tag med pontonen, den låg inte rätt i ringen, vilket jag mindes att gurun Magnus varnat mig för. Så jag lade den rätt, och höll samtidigt i paddeln och allt, och började blåsa. Vågor hit och dit och upp till öronen. Det gick grymt långsamt att blåsa, jag hade liksom ingen kraft i lungorna. Fick verkligen koncentrera mig, där jag låg och guppade. Undrar om någon såg min (nästan) herrelösa kajak. Fäste paddeln i sittbrunnen.

Pustade och stånkade som vargen. Plötsligt insåg jag att kajaken var en bit bort. Det går sjukt långsamt att simma i hela utrustningen, så hade inte mitt stolta skepp suttit fast i pontonen och käppen med ett snöre hade det blivit major problemo. Då hade kajaken nog flutit bort (oklart om en spurtcrawl efter båten hade båtat) och jag hade fått ta en hjälptelefon och ringa El Sjöräddning (har ju en vattentät elektronikpåse).

Men snöret höll och jag kunde dra mig in till kajaken och passa i käppen och sen simma runt kajaken och blåsa upp den andra, lika mkt stånk. Sen gick det som tur var som en dans att häva sig upp, låg och hämtade andan en stund och satte mig sedan, helt i enlighet med träningen tidigare. Men oj vad mycket vatten det var i kajaken nu. Tung som en gammal drake var den. Och paddla går ju mediokert dåligt när man har två pinnar som står ut bakom en, som paddeln slår i vid varje tag.

Lyckades iallafall vända och sega in mot Djurgården av alla krafter. Det blev rejäligt kallt om fingrarna. Sen lägga till var lite bök med pontonerna, på den snöiga bryggan. Men det gick och vips så var jag i land. Sen följde 2,7 mils cykling till en okänd stuga på Ekerö, inklusive två felcyklingar ut i skogen och på äng. Utan kalsonger för de var ju blöta. Men det är en annan historia. Gott sover man i vart fall efter duster med gamle gubben Havet.

PS. Uppdaterad inköpslista: Visselpipa (yeah right när lastfartyget kommer), Öskar fastknutet i snöre, snöre som håller fast paddeln, bättre Reflextejp, reserv-Ponton om en går sönder, Simfenor - if all else fails. Lanternor fram o bak. Och yllefingervantar tror jag istället för de tunna skinnhandskar jag hade under paddelmuffarna.

PS2. Ja och så silikon till luckorna och fett till linorna då!

Frostig vattenlek i mörkret

2010-11-16T21:04:00.003+01:00

Är så glad att det gick fint att paddla i kväll att jag måste berätta. Skulle över hemifrån torpet i viken på Fjäderholmarna till Nacka strand och plocka upp lite grejor. Var lite orolig pga kylan, mörkret och att jag skulle över farleden, vilket jag aldrig brukar.

Fick lite brått. Väl ute hade liggunderlagen frusit fast i kajaken. Och luckorna hade frusit fast! Som tur var gick de lätt att öppna utan någon synlig skada. Satte i, trots vågor, och iväg. Kändes bra. Men segt, och lite svajigt, kajaken var tom och är då mer utsatt för vågor o vind. Pressade in mot stan parallellt med farleden för att inte råka ut för någon Finlandsbåt eller värre ändå Waxholmsfärja. Vid oljecisternerna ligger ett enormt rött lastfartyg och brummar olycksbådande.

Så bröt jag vänster och gick in mot land. Inga båtar i sikte. Svängde upp mot Nacka och kunde gå in mot en snedramp i trä vid någon segelklubb. Låg och tvekade en stund hur jag skulle kliva i land, för paddeln riskerade att fastna mellan plankorna. Att välta här var inget bra alternativ, eftersom det var minusgrader och jag skulle vara ute ett tag.

Klev ur och fick upp kajaken trots halka. Sen navigerade jag upp genom de exklusiva bostadskvarteren, riktigt flotta villor/flerbostadshus först, och sen fina lägenheter. Gick förbi ett SATS och plötsligt är man i civilsationen. Hittade ut genom tunneln och över bron ned till Nacka. Stod och väntade vid köpcentrets entré och tänkte att hit kanske jag kan paddla och handla lite ibland, eller till och med matdyka.

Till sist kom killen från Gladhammar och överlämnade två kassar från mamma, med våtdräkt och arkiv till mitt bokprojekt. Knatade ned igen med dessa, och fingrarna frös till i de tunna skinnhandskarna. Fick gå in på SATS o värma mig, skrev i gästboken och imponerades av deras inomhustennisbana med bergvägg, men fick ingen gratis banan.

Ned igen och sätta i. Insåg när jag paddlade ut att rodret nu frusit till. Attans, skulle jag behöva ligga och pressa bara ena sidan. Det är också farligare att bli så klumpig. Men efter en liten stund lossnade rodret, det var väl helt enkelt så att vattnet håller ungefär +4 medan luften är -2.

Paddlade över fjärden, såg inga båtar förutom det stora röda monstret som badade hela vattenspegeln i ljus och bländade mig. Fick mig att tänka på kärnvapenbasen Coulport i Skottland och det kalla dödens ljus från deras stängsel ut över vågorna. Det luktade olja.

Nådde fram till min hemö och tänkte att jag borde träna på att kapsejsa och självrädda mig, nu i realistiska förhållanden: mörker och köld, samt med mina nya stavfästa pontoner. Var rätt nervös, det kändes fel att ligga på egen hand och stjälpa sig omkull i det kalla mörka djupet. Hur var det nu Magnus Fischer visat att man skulle hålla?

Men viken är trygg och det kändes kul att vicka fram och tillbaka. Kul att testa hur långt man kan kantställa utan att välta. Till sist for jag i, åt höger. Snabbt upp, blev inte kall alls, vände på kajaken och greppade tag. Upphopp, gick bra. Låg över kajaken. Och så häva sig runt, åhej åhå, åhupp! Vips så satt jag i kajaken med benen snett ut, som i en enorm potta. Lirka i benen och YES - viktoria! Enkelt, och jag var inte ens kall, vilket jag trott att jag skulle bli när jag var tvungen att ta ur händerna ur de paddelfasta våtdräktshandskarna.

Efter en stunds mallighet vickade jag o välte åt vänster istället. Insåg när jag grabbade tag att jag hållit fel i sitsen, man ska hålla mitt fram och på sidan, inte mitt bak och på sidan. Men jag kapsejsade ändå igen när jag satt mig i "pottläget". Insåg att den stora mängden vatten i kajaken verkade mot mig. Tog i igen och när jag nu hoppade runt (från liggande på mage till sittande) såg jag till att luta mig direkt. Det gick!

Hahaha. Jag firade med att paddla iväg och försöka skryta inför de blivande kollegorna på Fjäderholmens krog. De var där inne och jobbade, men såg mig inte. Lite sjöfåglar flaxade omkring bland bryggorna bara. Jag paddlade tillbaka och insåg att jag borde öva på att använda pontonerna också. Dessa är specialdesignade av paddelproffset Magnus Fischer och vårt svenska Vituddens varv i Västervik.

Välte i igen och körde tekniken. Det gäller att först plocka fram den ena staven från kajakens ovansidan utan att vända på kajaken. In med handen under alltså, och slita fram. Då blev man blötare och det blev kallare. Blåsa upp pontonen samtidigt som man höll reda på paddeln var heller inte lätt. Men det gick.

Sen vänder man upp kajaken och blåser upp den andra. Och sen: bara att hoppa upp i den nu superstabila kajaken som ser ut som en inverterad trimaran eller nåt. Hehe. Paddlade stolt in till strand och tömde ur vattnet och kånkade upp allt på tomten.

Gött att fira med choklad och te och Lugna favoriter (?). Skönt att ha blivit ännu bättre vän med böljorna som omger boet här ute. Välkomna ut och paddla, året om!

PS. En god vän sätter upp Låt den rätte komma in i Uppsala i vår. Ballt!

Wikileaks avslöjar mer av USA:s katastrof

2010-10-23T20:59:00.003+02:00

Lördagskväll på holmen. Stearinljus och båtars brummande utanför. Men jag sitter och stirrar på en blek skärm och tänker att det här är verkligt viktiga saker. Kanske kommer Wikileaks ledare Julian Assange att skadas eller dödas de närmaste veckorna. Det står klart att organisationen seglat upp som en av USA:s och Nato:s värsta fiender. Detta med ickevåldsliga medel: genom att släppa information som avslöjar kolonialkrigens vansinniga verklighet. Information som våra medier borde jobbat långt hårdare för att själva hitta.

De nästan 400 000 dokumenten som Wikileaks släppte i går visar bl a:

* att de USA-tränade säkerhetstrupperna i Irak har terroriserat befolkningen. De har torterat och mördat motståndsmän och civila, och USA-trupperna har tvärtemot att stå upp för mänskliga rättigheter eller ens krigets lagar utfärdat en order enligt vilken irakiska övergrepp ej ska utredas. (Det var naturligtvis precis ett sånt här helvete som väst påstod sig rädda Irak ur när invaderade och ockuperade landet.)

* att USA och dess allierade ljugit om hur många civila som dödats, bland annat av dem själva. Enligt dokumenten har 109 032 människor dödats av stridshandlingar, av dem 66 081 civila. Det är 15 000 fler civila än Natoländerna hittills erkänt.

Av allt att dömda är siffrorna mångdubbelt högre, kanske tio-tjugofalt. Dokumenten räknas inga civila döda i flera stora strider och räder och inte eller i själva invasionen 2003. Själva räknesättet bortser även från alla de människor som dött PÅ GRUND AV kriget, dvs också av sjukdomar, svält, självmord, umbäranden osv osv - vilket enligt en studie 2006 redan då uppskattades till över 650 000 människor.

* konkreta bevis på krigsbrott från USA-trupperna, såsom när en helikopter fick order att döda två stridande irakier trots att de kapitulerat. Långt fler och mer omfattande är de rutinmässiga förmodade krigsbrotten som att skjuta artillerield och bomba bostadsområden.

--

Naturligtvis har också de irakiska säkerhetstrupperna och motståndsmännen inklusive extremister utfört omåttligt våld och ohyggliga brott mot civila. Fokus ovan är på väst för att de är Sveriges nära allierade, det är vår kultursfär, det var väst som anföll, och för att väst har förutsättningar till och anspråk på en högstående moral och etik.

De personer som läckt informationen har gjort mänskligheten en stor tjänst. Julian Assange och Wikileaks har tagit det ansvar medier och andra inte gjort.

Talibanalt

2010-10-18T18:51:00.003+02:00

Krönika till FRIA.

Om och om igen matar våra medier oss med förenklade verkligheter och tillrättalagda bilder. Läsarna sneglar på chilenska gruvarbetare och rynkar på ögonbrynen åt döden i Afghanistan. Tittarna blinkar mot minkarnas lidande och lyfter SMS-bidragstelefonen när Haiti tränger sig på.
Det är rutinmässigt och friktionsfritt för journalisterna och vi content consumers göds på en mättande och psykiatriskt avvägd kostcirkel med lika delar underhållning och indignation, kanske med en gnutta chock. Med trinda bukar av nyheter och insjunkna ögon av höstmörker är vi sen mogna för julhelgernas läckra vila.

Ta Chile. Löpsedlar och flimrande rutor har vältrat fram sagan om de trettiotre gruvarbetarna. Jag tror de allra flesta svenskar anat att något saknas. Men redaktionerna rapporterar ju mangrant exakt samma sak, och de har ju snorkoll på skeendet, så det är väl såhär det är då.
Men det som saknas är naturligtvis kontexten - varför inträffade raset som stängde in gruvarbetarna? I vilken grad beror det på att en vinstdrivande industri negligerat säkerheten? Hur utkrävs ansvaret?
SR-korren Lars Palmgren nämnde detta tidigt, den 8 augusti: "San José är en utarmad gruva som borde ha stängts för länge sen," sa äldre gruvarbetare till honom, "men de extremt höga kopparpriserna gör att ägarna vill suga ut varje gram ur den."
Snart drunknade det perspektivet i rubriker som "President tänder gruvinstängdas hopp", grafik över räddningsborren och förstås klimax med SVT-samsänd direktbevakning av frälsningen minut för minut den 13 oktober.
Man får gå till murvelveteranen John Pilger för att läsa att den så hyllade presidenten Piñera är en miljardär från Pinochet-tiden med intressen i gruvnäringen, att säkerheten i gruvan dömts ut och om det förtryckta ursprungsfolket Mapuche. Men om ickevåldsaktivisten Luis Marileo ser jag inga tårdrypande bildreportage eller dramatiska tidslinjer i höstruskiga Sverige.

Ta Afghanistan. Fullständigt kaos i debatten. En grundläggande förståelse för vad i hela friden som pågår i landet undergrävs när även de främsta svenska reportrarna envisas med att kalla alla som skjuter på Natotrupperna (jepp, där sorterar svenskarna) för "talibaner."
Fänrik Fredriksson brukade hota oss med talibaner när jag gjorde lumpen 1997. Dessa mytiska väsen skulle klättra in genom fönstren och sno våra kläder om vi inte städade. I svenska medier anno 2010 fyller de delvis samma funktion.
Läser vi kännare som Ahmed Rashid framgår det att talibanerna är en begränsad grupp extremister. De som slåss på deras sida, däremot, är en brokig skara krigsherrar, gangsters och vanligt folk - av skäl lika komplicerade som livet självt. Det kan vara pengar, klanlojaliteter, sorg över dödade anhöriga - och legitim kritik mot den korrupta regering USA med Sveriges goda minne installerat kan spela in. Lyfter dessa en bössa för att kasta ut ockupanterna kallas de raskt talibaner - och är därmed vidriga mörkermän som till varje pris ska bekämpas och aldrig talas med. Lite som sverigedemokrater faktiskt.

Ta de storslagna mediedramerna om BP:s oljekatastrof och jordbävningen på Haiti. Samma förolämpande frånvaro av historisk kontext och seriöst ansvarsutkrävande. Återigen nöjde sig redaktörerna med idrottsliknande referat av makthavarnas insatser och uttalanden. Föga fick vi veta av svartvita fakta: hur BP och myndigheterna pumpade ut giftiga lösningsmedel istället för att samla in oljan. Hur USA och Frankrike enligt starka uppgifter förtryckt Haiti bland annat genom att störta presidenten Aristide 2004.

Därmed inte sagt att det är lätt att ta med lagom mycket kontext. I augusti fick SVT Rapport förhandsbilder på vanvårdade minkar. De iscensatte slående de små djurens lidande, men missade att ifrågasätta Djurrättsalliansens godtyckliga statistik. Jag vet, för det var jag som gjorde inslaget.

En saga bara för oss

2010-09-29T19:12:00.004+02:00

Får jag berätta en saga? Det var en gång en guide. Vi kan kalla honom Naim. Han kom från Samarkand tror jag, var duktig och framåt, jobbade gärna i bergen, tog fram nya rutter för turister och friluftsintresserade. Han var rätt storväxt, tror jag.
En gång tog Naim emot en ensam fransman, säg att han hette Pierre. Naim skulle visa honom runt. De lånade bil och stack iväg, upp i skogarna ned mot Tadzjikistan och Afghanistan. Låt oss säga att sagan utspelar sig omkring år 2000.
Det gick några dagar. Sen kallades folk i Naims närhet till förhör. Frun. Barnen. Killen som lånat ut bilen. En kusin han pratat med på telefon om möjligheterna till forspaddling och att sikta örnar.
Förhören var först hos militären, sen hos polisen, sen hos säkerhetspolisen SNB. Förmodligen hade Naim och Pierre rört sig utanför sin fastlagda rutt, de ville ju utforska nya och bättre turer. Och någonstans ute i terrängen hade Naim och Pierre kidnappats. Av något slags terrorister. De hade stoppats, tvingats ur bilen, fått sin utrustning beslagtagen, förts bort till okänd ort. Mat fick de dock, och blev hyfsat väl omhändertagna.
I närheten höll militären, ja den inhemska uzbekiska, på med en militärövning. En dag flög helikoptrar lågt över dalgångarna. Upprorsmännen, eller vad de nu var, blev skärrade. Släppte Naim och Pierre.
De båda tog sig med andan i halsen ned till militärerna. Räddade, tänkte de kanske. Men de greps. Som misstänkta terrorister.
Fransmannen släpptes ganska snart, efter att själve presidenten blandat sig i. Det kunde ju bli pinsamt gentemot vännerna i Frankrike och EU. Naim fick sitta lite längre. Fördes till SNB i Tasjkent, till källaren. Och hans närstående förhördes alltså också, och nån förlorade kanske jobbet. Sen släpptes Naim. Och kort därefter var det slut med honom, han dog. Efterlämnade fru och barn.
Vadå dog, hade han torterats? Ja han hade torterats i källaren i Tasjkent.
Men innan Naim gav upp andan berättade han för några personer vad som hänt. Polisen kom med mat till terroristerna, sa han. Hjälpte dem. Samtidigt som just polisen, eller säkerhetstjänsten, hade rapporterat att de oskadliggjort alla terrorister. Det här såg inte bra ut för ordningsmakten, och för att dölja det gjorde de Naim till syndabock.

Av detta kan man lära att man ska hålla sig till sin fastlagda färdrutt och akta sig för att bryta mot någon av överhetens instruktioner, säger nån.
Nej, säger nån annan, av detta kan man lära sig att de verkliga terroristerna står att hitta i staten och säkerhetstjänsten, säger nån annan.
Ett litet gräl. Utifrån en saga. Med hälsning från Naim som tyckte så mycket om bergen, och att visa folk runt där.

Bom i Buchara

2010-09-12T19:24:00.003+02:00

Hoj.

Jag gick förbi två tjejer på en stenmur i Buchara härom kvällen. Den ena var blond, den andra mörk. Jag hade mössa. Frågade om jag fick slå mig ned. Lång blick - jodå. Luften är fri, sa den blondas blick. Skrev lite på min laptop. Luften var ljummen, den urgamla staden gäspade tankspritt vid bassängen där folk suttit o skvallrat i minst 500 år.
Här är fint, sa jag, och tänkte lägga till nåt intelligent om att det är tack vare mixen av turister och lokalbefolkning. Men jag avbröts av den mörkhåriga.
Känner du till den här platsens historia, frågade hon.
Här bodde en gammal kvinna. En tjänsteman ville riva hennes hus, för att ge plats åt torget, men hon vägrade. Då ledde han in en aryk under hennes hus.
Vadå, den här aryken (kanalen) som vi sitter vid nu? Ja visst.
Då började hela huset bågna nedåt. Och den gamla judinnan sa du får mitt hus, om du bygger en synagoga här. Och det gjorde tjänstemannen, och den ligger alldeles här intill.

Hon var persisk judinna som berättade. Hennes väninna föräldralös rysk-uzbekiska. Skönt att prata med lite avslappnade unga. Judinnan skulle snart emigrera, göra aliyah till Israel. Detta som hon drömt om hela livet, varit aktiv i barngrupper och internationella läger, kändes nu när det skulle bli allvar plötsligt olustigt. Och väninnan skulle bli utan sin bästa vän. (Men att dra till Israel är ett enormt levnadsstandard- och möjlighetslyft för en människa i Uzbekistan, så klart hon skulle prova.)

Vi pratade om ditt o datt. De tyckte Tasjkent var bättre, där fanns mer att göra på fritiden, här fanns bara två klubbar som är nåt att ha, och går man dit tror alla att man är ute efter en pojkvän och tar sig friheter. En kille kom förbi och strök judinnan över håret. Hon ignorerade honom och han drog.

Det är tufft att leva här, vi är som i ett vakuum, på nyheterna berättar de ingenting, sa de. Den 10 juni 2008 exploderade någon ammunition på en militärförläggning i Kagan i närheten, chockvågorna kändes ända in i staden, skakade fönstren, sa de. Men ingenting i media fast många dödsoffer ska ha krävts.

Jag köpte nötter och aprikosjuice men vi hade inga glas. En pojke sprang och hämtade två och jag gav honom 200 pengar. Vi torkade ur ölspillet däri med våtsavetter.

Tjejerna berättade att presidentens dotter Gulnara tagit över stora delar av media-, nöjes- och konstbranschen och slängt designers i fängelse när de trotsat henne. Jetsetterskan (eller helgonet?) har också tagit kontroll över hotell, t ex tre av dem just min turistgrupp bor på. Det känns inte optimalt ur CSR-synpunkt.

Jag frågade vad de visste om Andizjanmassakern. De hade hört olika rykten. Den blonda trodde att Andizjan gränsade till Afghanistan och kanske Chorezm sa hon, vilket är ungefär som att säga att Luleå nog gränsar till Norge och Småland. I skolan har vi bara fått titta på historiska kartor, sa hon. Och för några år sen försvann alla utländska kanaler från marknätet, hävdade de (men det motsägs av guiden vår).

Resan med 18 turister går fint. Vi ser sevärdheter, berättar historier, grunnar på tänkvärdheter och har tid att reflektera över livet. Jag brukar stryka lite minnesmärken och ta med gruppen till nåt college och sjukhus, men det har vi förbjudits göra denna gång. Regionala myndigheter ska ha beordrat turistbyrån att begränsa kontakterna med lokalbefolkningen till noll.

Tjahopp.

Krönika i Fria: Kom in på kaffe och ett gräl

2010-09-02T12:21:00.002+02:00

Missnöjespartiet Sverigedemokraterna går mot ett fint val tack vare sina värsta fiender. Politiskt korrekta unga inflytelserika journalister som jag själv.
Vi har i åratal blottlagt Sverigedemokraters rasism och ristat in den på deras dörrar. Vi har dribblat bort dem med insinuationer och kartläggningar om inkonsekvens och inkompetens. Vi dragit ned brallorna på dem med avslöjanden om brott. Och vi har tigit deras frustration djupt in i skamvrån.
Tillsammans har vi lämnat de misshagliga och deras sympatisörer inte bara utan röster utan också utan tankar.
Istället har känslorna grott.
Jag vet inte om Sverige tar emot ett rimligt antal flyktingar och anhöriga. Det tycker jag riksdagen ska bestämma.
Men även om mycket fin blandning av människor sker känns det som att populisterna har helt rätt i att integrationen går för långsamt och vi får etnisk segregation i landet.
Den lär ju i sin tur bero mest på vanliga alldagliga socioekonomiska faktorer som att de nyanlända är fattigare, har färre kontakter, mindre utbildning och så vidare än de som bott här länge. Det beror säkerligen också på diskriminering.
Inget av det här hör till missnöjespartiet SD:s favoritsamtalsämnen.
De vill istället introducera en tredje orsak till segregationen - att invandrarna är kulturellt dumma-i-huvudet. Något som alltså hundratusentals håller med om den 19 september.
Och se på fan: Jag håller också med, såtillvida att många immigranters politiska kultur är uttjänt jämfört med vår.
Många immigranter kommer från odemokratiska samhällen, dysfunktionella system och kulturer med patriarkala drag. Saker där Sverige generellt sett kommit längre, där vi långsamt lärt varandra (ofta med överjävligt lidande under tiden, särskilt för aktivisterna) att lika rättigheter, en tolerant kyrka och meritokrati istället för nepotism är normen.
Växer man upp på en ort där privilegiet ger alla jobb till sina kompisar, polisen torterar, religionen är ortodox och samhällsfunktionerna - vård, skola, väg & vatten, etc - används som kassakor och slavpool, ja då präglas man av det.
När jag levt i u-länder har jag mött en brist på transparens, jämlikhet och struktur, såväl hos byråkrater som nära vänner. Men de bristerna har jag tagit del av eftersom man har bjudit in mig och skämt bort mig bortom alla skandinaviska mått av gästfrihet, generositet och omtänksamhet. Tusentals främlingar har gjort detsamma, till vilken dysfunktionell stat jag än kommit.
I Avesta fick jag inte en lift på över fyra timmar i måndags.
När en afghansk familj kommer till en anonym ort - ja jag talar om er Hällefors - får typ alla materiella behov tillgodosedda, men på ett år inte blir hembjudna av någon i villaområdet de hamnar i, kanske inte möter någon människa bakom myndigheterna, då blir det tragiskt. Tragiken befästs när få heller vågar ryta och i och gräla på dem när de gör något knasigt.
Här kommer segregationens fjärde ben: Sverige har blivit så modernt att vi har stympat oss själva socialt. Vår kyliga anonymitet sabbar uppblandningen mellan gamla och nya svenskar.
Snart får Sverigedemokraterna, vad ska vi säga, sju procent? Men att några luftar sin xenofobi kan vara första steget till att de och andra börjar prata och engagera sig.
Det är dags att bryta ihop och gå vidare. Släpp fram rasismen i media. Släpp också fram frustrationen från nysvenskar som inte välkomnas. Det är ju liknande känslor säkert hos gamla assyriska och jämtländska tanter, mellan etiopiska och skånska farbröder!
När de som kallas främlingfientliga och framstegsfientliga grälar, när de som röstar på SD pratar uppfostran med ortodoxa patriarker (huga?) står integrationen för dörren. Vissa får innebörden av jämställdheten och demokratin visad för sig och kanske lär sig lärarna mer än eleverna. Andra påminns om innebörden av närvaro och generositet, det värde vi glömt att livet hade när det stod i kontrast till fattigdom och död.

---

Skrev just ovanstående som krönika till Fria Tidningar där jag jobbade förut. Livet är väldigt gott just nu. Röstade i går - så himla fint att man kunde, i vallokal på Kulturhuset i Sthlm, visa leg och sen få sin röstsedel utskriven och rösta direkt. Jag har flyttat och ska resa så mkt (far till Långtbortistan på söndag) att jag var orolig för att missa valet annars faktiskt.
Har också varit och sett En Midsommarnattsdröm med Västanå teater i Sunne. En föreställning på deras normalnivå tycker jag, alltså rejält bra, om än med några konstiga detaljer, som en extremt apart Puck som tycktes spela i en egen pjäs. Skådespelarföljet clownerna var fantastiska: befriande och naket hjärtliga, vann publikens hjärtan. På slutet gick regissören ifrån Shakespeares manus och lät Kyrkan slå ihjäl dem en efter en. Helt genialiskt och bland det bästa jag nånsin sett på en scen.
Sen for jag upp till Lillhärjåbygget, för en veckas frid och handarbete, det var fint mitt i all koskit i den mörka 1800-talsladugården på fäboden. Kalvarna tycktes inte känna igen mig men hade krumsprångat ovanligt vilt när de släpptes ut på första sommarbetet i försomras, sa gårdsfolket (en frukt av våra språngmarscher i mars vill jag tro). En "bärnalle" går runt gården och hade slitit sönder en fågelholk på förstubron till ett bostadshus.
En forskare från SLU var förbi gården, skriver om hållbara jordbrukssystem. Jag undrade hur hon ser på att gården i dag är tungt bidragsberoende och hon svarade att det är med dagens skruvade ekonomi, där fossila bränslen är ofattbart men dolt subventionerade, med infrastruktur, kanske krig och diktaturer också, och snart tar de ju slut. Om vi får energikris på riktigt blir det fördel Lillhärjåbygget, så att säga.

Tjo!

Vi lyfte fram minklarmet

2010-08-11T13:20:00.003+02:00

Sedan i onsdags har jag jobbat heltid, och en massa övertid, med publiceringen utifrån den ideella organisationen Djurrättsalliansens underjordiska undersökning från en femtedel av Sveriges minkfarmer.

Vi gjorde inslag i Rapport och inslag i Aktuellt. Det har också blivit debatter och webgrejs förstås.

Det har varit en jättekul resa, återigen involverades alla möjliga redaktioner och funktioner i SVT-maskineriet, från web, mediehantering, Europaavdelningen, till en rad höga chefer och planerare, jurister och publicistikavdelning och förstås flera olika fotografer och redigerare, främst Stefan Jansson, en härlig SVT-trotjänare som jag tillbringade hela torsdag natt med.

Vad är då så intressant med detta?

I första hand tycker jag det faktum att vi har en långtgående lag som stiftades redan 1988, men som en rad myndigheter (!) och forskare, utredare osv - vi pratar om försiktiga och noggranna bedömare - har sagt inte följs. Och det har pågått i 22 år, delvis tack vare annan forskning som säger att det är okej. Detta limbo som branschen lever i är jobbigt för både minkarna och farmarna och inte så jäkla bra för rättsmedvetandet heller tror jag. Varför ska vi ha lagar om de inte följs?

Sen visar bilderna att åtminstone vissa uppfödare har låtit djur ligga döda länge bland levande djur. Det är förstås kriminellt och man undrar hur vanligt sånt är i svensk djurproduktion. Det ska i och för sig sägas att minkuppfödning är ganska lågskalig och kräver handpåläggning jämfört med det höggradigt automatiserade slakten av kyckling och gris till exempel.

Vi pratade med tillsynsmyndigheterna länsstyrelser i går och det visar sig att de flesta gårdar aldrig inspekteras.

Sen är det en massa intressanta sidofrågor. Aktivisternas utveckling från att bränna köttransporter och släppa ut minkar - för 10 år sen ungefär en gång i veckan, tror jag Linton skrev i en bok! - till att nu i 1,5 år bida sin tid med en tålmodig undersökning och lita till opinionen och det politiska systemet..

Jaja. Nu är jag ledig. Grymt skönt. Ska fara runt i landet lite. Sen guida i Långtbortistan igen. Till hösten åter Sthlm inshallah.

Bästa,
Andreas

Gräddfilen på Gotland intorkad

2010-08-04T22:50:00.004+02:00

Hej hopp!

I förra veckan fick jag äran att åka till den vackraste ön Gotland och följa upp förra sommarens historia om Marianne Samuelsson, landshövdingen som tyckte att en av öns största företagare skulle få fördelar för att han är just storföretagare, och sen godkände hans megabyggen i naturreservat på strand med påståenden om att det var jordbruk och gammal tomt.

Det blev skojigt, mest för att Gotland är... just det, sällsamt innerligt och själafint. Men också för att vi filmade fina bilder och intressanta uttalanden från olika människor.

Här är inslag numero ett. Ansvarigt länsråd ursäktar tokigheterna med... ingenting. Han tar fullt ansvar för det gamla beslutet att inte agera mot byggena, säger han, men kan inte svara på frågor om exakt hur ett lusthus i ett naturreservat skulle kunna vara ett oumbärligt kontor i ett jordbruk, som måste ligga just där.

Bra nog lade SVT ut hela råintervjun också, så att alla kan se att vi inte klippt utan vara med om hela intervjun från början tills att länsrådet avbröt intervjun(!).

Sen gjorde vi en uppföljning, där myndighetens passivitet dömdes ut som tok och förmodligen "JO-mässig" av en miljöskyddsexpert - och där den nya landshövdingen kom med en helt ny förklaring. Nog stödde länsstyrelsen beslutet, men det var inte relevant för enligt förvaltningslagen har inte myndigheten rätt att ändra ett gynnande beslut, det vore rättsosäkert för fastighetsägaren.

Logiskt nog, om "beslutet" hade varit ett beslut. Inget tyder på att så är fallet. Det rör sig om kommentarer lämnade i ett beslut om ett annat ärende. I de kommentarerna skrev förra landshövdingen att hon inte agerar mot byggena för att de är för jordbruk och troligen tomtmark. Detta kunde inte överklagas, och är sålunda näppeligen ett lagakraftvunnet beslut som förhindrar länsstyrelsen att ingripa mot folk som tar lagen i egna händer.

Dimridåer från myndighetsledningen för att inte stöta sig mer med öns mäktige man? Till priset av rättssäkerheten. Kanske. Detta får JO titta på, tycker iaf miljörättsdocenten jag intervjuade. Nåja. Den som lever får se.

Jag har bestämt mig för att troligen stanna i Sthlm över tid. Känns ytterst bra att ha beslutat. Söker boende i innerskärgården. I dag ringde jag till Lillhärjåbygget också. Ack vad fint - och alla kalvarna lever! Den 20 augusti går vandringen upp till Hackåsen för fäbodtiden. Häpp!

Much ado about... ett nyhetsinslag

2010-07-18T23:52:00.004+02:00

Hemma, trött och så speedad att jag inte går och lägger mig fast klockan är 23.57.

Heldagsjobb i dag söndag. Från 10 till 20. Det var riktigt skoj och blev finfint, ordentligt bra tyckte jag. Fascinerande hur många människor som gör inpass och fyller någon roll för att det ska bli ett inslag i Rapport. Och märkligt hur blixtsnabbt det susar förbi i etern, en enda gång, som om det aldrig hade funnits. (Tur då att man har en blogg...)

Jag ringde en kirgisisk flykting och bekant på vägen till redaktionen, han sa nåt om att OSSE skulle skicka poliser som kanske var spioner till Kirgi. Jag bollade sen olika idéer med redaktören, kanske nåt på filmklippet där en palestinsk bunden man skjuts på nära håll i nåt slags skenavrättning av israelisk militär? Nja...

Sen hittade redaktören ett byråtelegram om Kirgi, och så blev det bestämt att vi satsar på det. Jag började genast läaa och ringa. Det stor klart att byrågrejen var sedvanligt officiell och fjärran från verkligheten på marken.

Jag ringde Dinara, en god vän i MR-rörelsen i Kirgi. Prat prat, hon hade superkoll på OSSE-missionen, hade fått ta massa kritik från folk i syd som trodde OSSE skulle ockupera landet mer eller mindre. Så de hade bett OSSE om ett möte i tisdags o nu kände hon sig tryggare.

Samtidigt ringde jag UD och OSSE själva, och fick tag på diverse assistenter, tur att folk sköter sitt jobb även när det är helg.

Och slutligen och turligt så chattade jag med Daniil, chefredaktör på ferghana.ru, regionens förmodligen bästa nyhets- och analyssajt. Han hade redan i början av juli hört att poliserna skulle anlända den 25:e, dvs om en vecka.

Jaja, jag ringde och läste och tittade - hittade en slående videosnutt på ferghana:s hemsida på en fängslad påstådd legosoldat, förmodligen torterad, det var en ung uzbekisk pojke, som erkände att han tagit emot pengar från borgmästaren (!!!) och bl a fått 5 000 som (ca 900 kr) för varje flicka han våldtog.

Riktigt hemska saker. Och viktigt att berätta, även om mannens identitet är obekräftad.

Hursomhelst, på nån vänster, och via en skrivbordslunch, hittade jag två kvinnliga experter och svängde jag av två telefonintervjuer. Satte oss i redigeringen, klippte hit och dit, läste in prator. Sprang till grafiken och bad om en karta. Sprang till en annan avdelning och bad dem spela in legoknektvjun från youtube. Sprang till översättaren och bad dem vara beredda.

Det blir mkt spring. Men det är väldigt kul när alla bitar faller på plats sen. Stort tack till erfarne fotografen och redigeraren Peter. Det är så många kuggar involverade - redaktör, reporter, redigerare, sex källor, nyhetsgrafik, inspelare, översättare. Och sen sändningsproducent och programledare förstås. Och såklart webben. Och Text-TV...

Och jag glömde den viktigaste... tittaren!

=)

(Vad är det jag är så stolt över? Det är att vi hade bra källor, bra fakta kring situationen, bra balans mot OSSE-insatsen (som inte får ta för stor plats jfrt med kaoset i allmänhet, samtidigt som det ju är nyheten). Och mest att vi djärvt hade med videon med den fångne legosoldaten.)

En annan superkul grej. Såg ett rejält bra inslag om Mellanöstern som gick också i kvällens sändning. Lena Pettersson reporter - urstrongt. Jag har så ofta retat mig på att journalister, och särskilt stora mediers journalister, inte vågar tala klarspråk och säga ockupation och visa på perspektiven att trots mycket snack i korridorerna så pågår ett systematiskt förtryck på marken, av staten Israel mot statslösa palestinier.

I kvällens inslag kallades detta för "kolonialism" vilket jag tycker är en utmärkt benämning. Utan reella proportioner blir all skärpa och stil i världen verkanslös.

Vuxet. Labyrintiskt. Vänligt. SVT Rapport!

2010-07-01T18:17:00.003+02:00

Ohoj,

stormande glad och sådär hungrig-i-magen som man är när jobbet är så absorberande att man glömmer att äta och jobbar över...

Efter en vecka på SVT Rapport kan jag rapportera att det är... finfint! Oerhört vänliga och omtänksamma kollegor. Stort och labyrintiskt, både korridorerna och rutinerna - och en hel del handgrepp och dataprogram är uppenbart snåriga och icke optimala, men ju mer tekniktungt, desto mer så blir det nog.

Alla är specialiserade. Här finns en rad olika sorters chefer, en massa olika sorters reportrar, sen fotografer, redigerare, nyhetsgrafiker, bokare, och en hel massa andra befattningar som är mer obskyra. Och alla har en "blipp" - några bokstäver som man kan skriva in i en nästan osynlig rad i ett program för att kommunicera. Och det gäller att hålla reda på och respektera att alla har olika arbetstider, arbetsuppgifter, luncher och raster förstås som alla andra människor osv..

Men som sagt - huvudintrycket är mkt trevligt ohc tillmötesgående från alla faktiskt.

Det är ett gigantiskt ställe. Här finns veteraner som jobbat hurlängesomhelst och är fulla av historier från firmafester som spårat ur och av att ha sprungit för livet undan Hells Angels och en massa ond bråd död utomlands. Och här finns en massa vikarier, vilket gör att man får hälsa flitigt om man inte vill vara anonym.

Det är superhäftigt att jobba med bild. Som tur var kom en driven planerare (se där, ännu en titel!) och sa till mig att nu är det nog lika bra att börja med något, annars är risken att du blir sittande här. (Jag skulle ha en vecka utbildning först var det sagt.)

Så jag fick ett "utlägg", ett valutspel från Vänsterpartiet. Och rekade i går och det gick fint och for omkring i dag med en störtskön fotograf och så vips hoppas jag att det går i morgon bitti, fredag morgon, i Rapport. Sändningarna börjar 06.30 tror jag och det kan nog ses på SVT Play efteråt. (HÄR är inslaget.)

Det är också utomordentligt skönt att vara åter i Stockholm. Har noterat Parkteaterns tider, softar runt i kvällssolen längs kajerna, sms:ar och ringer vilt till alla gamla vänner jag kommer på (synd att jag inte kan ladda min mobil så jag inte har några nummer knappt.... =) och dricker öl och sånt.

På SVT Rapport är potentialen enorm, vi har väl en miljon tittare tror jag. Och samtidigt - bäst av allt för mig - finns en liknande nyhetstorka och hunger efter inslag som på alla andra redaktioner: Kom på en bra idé så går den i en sändning snart. Det är bar å åk. Är det nån gång man inte har en ursäkt för att inte säga det man vill (dvs följa upp det man tror är relevant) så är det nu!

Hit med alla tips!

Häpp!

Det mörka arvet från blodbadet

2010-06-25T01:23:00.002+02:00

Kirgisiska säkerhetstjänsten SNB anklagade i dag bland annat al-Qaeda för att ligga bakom blodbadet i landets södra delar 10-15 juni. För mig verkar det snarare som att korrupta maktpolitiker i Kirgi nu försöker kasta skulden på en svag och tacksam måltavla - spöken och fattiga uzbeker - för att själva klara sig undan ansvaret.

översätt gärna med google translate.

Kirgisiska säkerhetstjänsten SNB säger att två islamistiska terrorgrupper, finansierade av Bakievklanen, iscensatte massakrerna. SNB bjuder på ganska mkt detaljer om möten i pakistan, tadzjikistan etc (som jag antar att de fått från t ex CIA). de säger också att (uzbekiska) lokala ledare bidrog till händelserna och delvis tog emot pengar. nu ska vi utreda och gripa många inblandade, säger SNB.

min kommentar: förmodligen stämmer det att de legosoldater som den psykopatiskt hänsynslösa bakijevklanen hyrt in inte minst är kopplade till grupperingar som använder islamistisk retorik. men mer korrekt än att beskriva dem som islamistiska är nog att säga kriminella, knarkhandlande terrorgrupper osv. men mkt väl kan det vara så att Bakijevs eller deras hantlangare gett såna terrorgrupper enorma summor pengar för att sätta igång blodbadet i Osj och Jalalabad.

Det är en sak - sen faller ett blytungt ansvar över de korrupta kirgisiska maktpolitiker, mer eller mindre sympatiska eller nonchalanta inför Bakijevklanens och annan auktoritär maktutövning, som inte förhindrade blodbadet, och nu fullt ut utnyttjar det för sina syften. Dylika politiker sitter inte minst i Interimsregeringen. Bara att konstatera att "demokratin" i Kirgi monteras ned allt mer, mörkret tätnar, jag befarar att kritiska röster kan våldsamt tystas snart.

Här är en sammanfattning av lite kommentarer Fergana samlat in:

den ledande ryske bedömaren arkadij dubnov är skeptisk.
SNB:s påstående om ett "krig mot otrogna" är lite förvirrat, säger Dubnov, eftersom alla offer var muslimer (och mest uzbeker) och inga vittnen, inga journalister, inga MR-aktivister hört talas om några islamistiska slagord. i en intressant bisats anmärker dubnov att den uzbekiska säkerhetstjänsten verkar ha varit misstänkt välinformerad om pogromerna (och mellan raderna alltså att Karimov kanske godkänt massakrerna). tyst tiger SNB om de samstämmiga uppgifterna om att kirgisiska militär deltagit (och deltar) i den etniska rensningen.

den hyfsat respekterade kirgisiske politikern Felix Kulov stödjer däremot SNB:s rapport. analysen stämmer, säger han. kulov ber om mer stöd från utländska säkerhetstjänster och utländsk trupp för att förhindra mer terror, som han tror kan vara på gång.

den välrenommerade bisjkekjournalisten Ulugbek Babakulov säger att SNB nu kommer att lansera en våg av förföljelser och trakasserier mot etniska uzbeker och troende muslimer. redan har uzbeker som hjälpte till att organisera hjälpsändningar, media och flyktingvågen gripits, säger han. Interimsregeringen och SNB misslyckades med att hindra våldet och deras sympatier för "storkirgisisk chauvinism" är farliga, antyder babakulov.

den sverigekopplade kirgisiske politikern Edil Bajsalov klandrar också mycket hårt SNB för att de fullständigt misslyckades (eller inte allvarligt försökte) stoppa massmorden. Bajsalov kräver att landets polisledning och Osj borgmästare (som anklagats för att ha medverkat i kaoset) sparkas.

kram från gladhammar
a

"Mitt söder är slaktat, uppbränt och nedtrampat"

2010-06-19T15:27:00.004+02:00

Jag greps av denna betraktelse över fasorna i södra Kirgisistan, skriven av min gode vän i landet, en av regionens främsta journalister, Sultan Kanazarov, som också är en utpräglad sydlänning, med rötterna i Jalalabad. Insåg när jag läste att de oumbärliga lokala rösterna ofta saknats i beskrivningen av vad som hänt. Publicerad på ferghana.ru och i en rysk tidning, jag har skickat till div svenska medier, hoppas någon vill trycka. Jag har översatt från ryska (med lite hjälp av Google) så ursäkta för alla klumpigheter.

-----

Mitt söder är slaktat, uppbränt och söndertrampat
Ett krig utan vinnare: hur kan vi förlåta och gå vidare?
Sultan Kanazarov
18 juni 2010
http://www.ferghana.ru/article.php?id=6618

Jag vill inte tala om politik eller geopolitiska spel. Inte om sannolikheten för att fredsbevarande trupper ska sändas eller om det humanitära biståndet som inte räcker. Jag vill inte skriva om möjligheterna att de som planerade och iscensatte tragedin fångas in, eller om den kommande folkomröstningen...

På en natt försvann mitt södra Kirgizistan. Det gästfria, öppna och lite buttra på samma gång, det heta och grälla i färgerna, plovens hemland och den röda paprikans. Det med mörkhyade bergsbor med hundratals färgade pärlor, och omålade uzbekiska flickor med blygsamt nedslagna ögon inför männens ögon. Det med grånade äldste i kirgiziska hattar och uzbekiska hättor, som dricker te i skuggan av pilträden, och talar med varandra, var och en på sitt språk, men alla förstår perfekt.

Den försvann, denna vackra oas, där alla var snara att bjuda dig en kopp te och prata om varje ämne med en glimt av ironi. De försvann, de livliga basarerna med kryddor och världens godaste smördegspiroger.

När folkmassorna dödade varandra dödade de grannar, som alltid generöst delat färskt bröd med ännu smältande smör.

Hus, marknader och vägar kan byggas upp, repareras. Men vad ska man göra med döda människor? Vad dog de för? Hur ska människor kunna fortsätta att leva efter allt det som hänt..?

Hur ska de kunna se varandra i ögonen, hur sova på verandan utan att tänka att någon återigen ska komma och hugga kniven i dem? Hur ska de kunna njuta av gräshoppornas gnidande och nätternas stjärnklarhet?

Hur ska jag nu kunna bjuda hem vänner till mina hemtrakter, så att deras ögon spärras upp i förvåning över det oväntade: landets söder, som på avstånd verkade så efterblivet, visar sig vara så ljust och doftande. Så läckert som bara ploven i byn Min-Terek. Så milt som endast ett samtal på verandasoffan efter ploven, och efter de saftiga vattenmelonerna, som du köpt direkt vid odlingarna av den garvade bonden. Så rikt som bara doften av te från en gammal kanna med bruten näsa.

Jag gråter och kan inte titta på bilderna från mitt söder...

Med sorg måste jag erkänna att först på natten den 10 juni, när blodbadet började, började jag be på riktigt. Fram till nu var bön för mig ett slags omedveten ritual vid minnesstunder, eller när man besökt sin mors, farfars gravar... Nu blev bönen min enda väg att inte passera den gräns, efter vilken jag skulle ha svårt att säga att jag fortfarande är en människa.

Jag började att be för att försöka förstå mina kirgiziska bröder och be när jag ville förstå mina uzbekiska bröder. Jag började be, eftersom det inte finns någon större frestelse än att försöka rättfärdiga det som hände eller skylla allt på några provokatörer, även om ingen längre tvivlar på att sådana funnits.

Å ena sidan tänker jag, att hur omfattande provokationerna aldrig varit från (ex-presidenten) Bakijev, legosoldater, gamla tjänstemän inom regimen eller från andra länder eller grupper, så borde VANLIGA UZBEKER och KIRGIZER ändå inte på några villkor ha börjat hugga ihjäl varandra och tända eld på hus så att de som varit deras grannar brinner inne.

Provokatörerna började bara. Fortsatte, det gjorde vanliga människor.

Men å andra sidan är det förmodligen herkulesiskt svårt att förbli tolerant för dem som fått sin mamma, dotter, son och bror mördade. För när det skedde visste ju inte dessa människor att dräparna var helt andra - brutala och professionella legosoldater, att mordbrännarna var människor som struntar blankt i folket, och gör vad som helst för en ynklig summa pengar.

Så oavsett omständigheterna är det inte de enkla människorna som bär skulden.

Jag ringde mina vänner samtidigt som de såg eldens sken, och jag försökte att inte avslöja att jag grät. Jag bönföll dem att hejda de unga männen, som gick för att bränna och döda, men vid det laget fanns det ingen chans att de kunde stoppa allt det som skedde.

Min egen lillebror var tvungen att medge att han inte kunde stoppa de personer som han inte kände. Han sa bara att bredvid honom stod vår granne, en uzbek, och iakttog också tyst härjandet runt om.

Jag har alltid trott att jag utmärkt väl kände till mentaliteten i södra Kirgizistan, och att den är lite speciell har alltid både jag och andra sydlänningar vetat om.

I byn där jag växte upp, började den etniska rensningen två dagar efter de i Osj. Varför kunde inte åldermännen i förväg samla alla bybor och förklara att om, Gud förbjude, det kommer hit, så är vi alla förlorare? Varför drog sig kirgizerna och uzbekerna undan i olika delar av byn när de visste att människor redan dött i Osj och Jalalabad?

Jag kan svara mig själv: hela den etniska kortleken spelades ut så professionellt att kirgizer och uzbeker inte hade en chans att påverka.

Vilken chans kunde man ha haft, när en avlönad krypskytt sköt en efter en, och sen provokatörerna intygade att det där gjorde uzbeker, och vittnade till uzbekerna att det var kirgizer som sköt. Varken kirgizer eller uzbeker gavs en möjlighet att tänka efter: hur kan en arbetares valkiga händer hitta ett prickskyttegevär, ett granatgevär?

Men nu måste kirgizer och uzbeker lämna sig själva åtminstone någon chans till en framtid, en chans att leva, en chans för trädgården att blomma igen...

Mitt söder är uppskuret, bränt och krossat, mitt söder är förödmjukat, mitt söder andas väsande och blöder, mitt söder hungrar och är febrigt, mitt söder är skrämt och gripet av panik. Men jag hoppas att mitt söder inte tänker att ta hämnd på sig självt.

De här dagarna har batteriet på min mobiltelefon laddats ur på bara en halv dag, efter ändlösa samtal med familj, vänner och kollegor. När jag talar med några, och även fast folk fortsatte att dö, började jag hoppas: efter allt detta är över, finns fortfarande en chans att leva fredligt tillsammans.

Vänner berättade för mig att en multietnisk folkmassa i min by vräkte en plundrares bil i floden tillsammans med föraren. Han körde en stulen bil lastad med en teve och ett kylskåp.

Min faster berättade för mig att i deras by, där det lever bara en 15-20 uzbekiska familjer, beslutade sig de lokala invånarna för att besöka dem och skrev i förtvivlan när det visade sig att husen var tomma. Det visade sig att uzbekerna flytt ut på fälten, och sovit i det fria. En delegation av kirgisiska åldermän eskorterade dem tillbaka till deras hem, upprörda över att grannara trott att kirgisiserna skulle släppa in vem som helst - sådana som skulle kunna ordna pogromer - i byn.

Mitt hopp för framtiden stärks ytterligare lite av att en vän till mig slogs med dem som ville bränna ner hans grannars hus. Han - en kirgiz - bor i en klassisk "mahalla", ett uzbekiskt kvarter. När jag ringde honom sa han att han var rädd att han inte skulle kunna stoppa folkmassan. Då hade han gömda uzbekiska kvinnor och barn i källaren.

En grupp åldermän i Osj delade en torr brödkaka, symbolen för försoning, och vuxna män kramade om varandra, och deras ögon fylldes med tårar. De lämnade sina hem för en försoningsmanifestation, utan fruktan för att de skulle kunna fällas av en krypskytt som är emot just den försoningen.

Och jag tror att det finns en chans till fred, då en enkel kille, en frivillig, står vid sidan av en 17-årig soldat och delar ut humanitärt bistånd, och fortsätter trots att de beskjuts av sådana som vill slita sönder allt hopp.

Allt är ännu inte förlorat, tror jag, om en uzbekisk grannfru delar bröd med en ung kirgizisk grabb, som vaktar gatan från våldsmän, och när grannar med en röst sörjer på begravningen, utan att se till de stympade kropparnas nationalitet.

Vi - kirgizer och uzbeker - blir inte av med varandra vad som än händer. Våra fäder och förfäder ligger i samma jord, vi dricker samma vatten och äter samma bröd, vi ska uppfostra våra barn och barnbarn på samma välsignade mark.

Du, bror kirgiz, och du, bror uzbek, man har ändrat ditt öde. Din familjs, ditt hems och ditt kvarters öde blev bestämt över ett glas konjak, över en sträng kokain, över en lägeskarta över södra Kirgizistan när legosoldaterna förberedde sig. Så du hade aldrig en chans att förändra något av det som hände.

Men vi kan önska själaro för dem som är döda. Och fred för alla dem som har överlevt.

Sultan Kanazarov (här med penna i hand vid ett oppositionellt landsmöte i april 2008, då oppositionen bara drömde om makten och etniska blodbad var avlägsna) är kirgizisk redaktör för den centralasiatiska nyhetssajten Ferghana.ru. Artikeln är också publicerad i tidningen Moskovskij Komsomolets, den 18 juni, 2010.

En katastrof

2010-06-14T21:30:00.002+02:00

Många hundra döda, 75 000 flyktingar.

Etnisk rensning.

Och bilderna hos världens tevebolag är från i förrgår. Informationsbristen är enorm. Ferghana citerar ett ögonvittne som säger att bara en tiondel av situationens allvar framkommer i media.

Berättelser kommer om döende åldring som bränns ihjäl på gatan. Kvinnor och barn som trycker i källare. Folk som dödar med knivar.

Civila har barrikaderat sig i sina bostadskvarter och på gatorna rör sig beväpnade gäng. Mat, vatten, el, kommunikationer håller på att ta slut.

Uzbekistan stänger i dag gränsen så att resterande tiotusentals flyktingar riskerar att klämmas mellan gränsvakter och banditer. Spänningen mellan länderna är oerhörd, diktatorn Karimov känd för sin likgiltighet inför människoliv.

Jag var med i Ekot i går och Studio Ett i dag. Har tjatat på svenska tevebolag att skicka ut mig för att bevaka katastrofen och dess följder, men inget napp än så länge.

Här är några tankar jag mejlade till UD och andra i dag:

- Detta är en mänsklig och social katastrof som kommer att svårt ärra området i många år. Kirgiser, uzbeker och andra minoriteter får svårare att leva samman. Tusentals familjer har sett sina besparingar gå upp i rök. Det är en kollaps för polis och militär, och förtroendet för desamma, vilkas moral var usel men nu helt utraderats, de har stått hjälplösa, fått vapen och pansarfordon stulna, frivilligt överlämnat eller till och med deltagit i etnisk rensning.

- Detta är ett dråpslag mot den nya regeringen och dess demokratiska agenda. Även om den var intransparent, lätt nepotistisk och splittrad införde Rozas regering pressfrihet, släppte politiska fångar, lät skriva en bra konstitution och bildade en oberoende valkommission. De var på väg att skapa en maktdelad parlamentarism, vilket vore det tyngsta hotet hittills mot de auktoritära grannländerna och på sikt även Rysslands dominans.

Dagens katastrof blir ett förkrossande argument för de reaktionära pessimister och intressen som hävdar att bara en stark man kan hålla ordning i Centralasien.

- Det förefaller utom tvivel att situationen iscensatts av något särintresse som planerat, beväpnat och betalat våldsmän. Dessa kan sedan vara kriminella, tadzjiker, legosoldater, klanmedlemmar, KGB/säkerhetsanställda eller troligast nåt slags mix. Beställaren, hur det gick till och varför är mer oklart, men "kompromatkriget" i maj pekar på en trolig agent.

- Varför tackade Ryssland nej till att gå in? Det söker jag ett klockrent svar på. Mig synes det att det vore en god PR-affär att skicka in några regementen ljusblå baskrar och röja upp. Ganska enkelt gjort rent tekniskt (särskilt om de kan ringa Bakijev och säga åt honom att kalla tillbaka vargarna), stor PR-vinst i hela Ferganadalens befolkning och Kirgisistan, Tasjkent hamnar i tacksamhetsskuld för att Moskva löser flyktingproblemet och de finge enorm kontroll över Bisjkek (och den amerikanska basens framtid).

Till motargumenten hör att det helt enkelt kanske är för svårt, ett afghanskt träsk-syndrom, eller att Uzbekistan, Kazakstan och/eller Kina helt enkelt förbjudit Ryssland att gå in. Eller att Moskva cyniskt vill pressa Roza till större eftergifter innan de går in.

Intresant också att Roza inte bad om hjälp från ODKB eller FN, utan direkt från Kreml.

- Om EU/Sverige som ordförande agerat mot regimernas MR-brott under de gångna åren kanske de rättsvårdande organen hade varit i bättre skick nu att förekomma/stoppa kaoset.

Strandade somalier på Moskvaflygplatsen

2010-06-11T14:29:00.011+02:00

Natten efter att jag landade i Sverige exploderade södra Kirgisistan i interetniska upplopp. Det är oklart om detta var planerat och iscensatt eller ganska spontant, men ett första ungdomsbråk spred sig snabbt, uzbekerna hämtade sina släktingar och kirgisiserna gjorde likadant. Nu är nästan 30 döda och över 300 skadade, regeringen har kallat in militär i två städer och två kommuner, evakuerat folk och risken är att den viktiga folkomröstningen som skulle legitimera regeringen och presidenten den 27 juni kullkastas. Spöket är den etniska rensningen i juni 1990 när uppåt 1 000 människor kan ha slagits ihjäl, våldtagits och så vidare.

Men först om nåt annat: När jag flög hem och stannade på flygplatsen Sjeremetjevo-2 i Moskva i åtta timmar började några unga afrikaner tala med mig. Det visar sig att 19 somalier är strandade på terminalen sen fler månader tillbaka. De lever där i misär mitt ibland lyxiga taxfreebutiker och en strid ström världsresenärer.

De berättade att de övergetts på terminalen under våren av sina människosmugglare, som de betalat cirka 5 000 dollar för att få hjälp att åka till Kanada och andra västländer. "Min mamma sålde vårt hus och land för att försöka ge mig ett bättre liv," berättade den smale 20-årige Ismail på bra engelska där vi satt oss och ett tiotal andra somalier omringat oss med stora ögon och frågor och skratt.

De har formellt möjlighet att åka hem, verkar det som, det flyget skulle de ryska eller andra myndigheter bjuda på. Men de vill inte, berättar om "al-shabaab", den islamiska milisen i Mogadishu. Man får tre varningar, sen dödas eller stympas man om man inte låter sig rekryteras säger de.

Därför är det bättre att leva i ett kafakaeskt limbo som måste vara helt mardrömslikt, på den kala flygplatsen, än att åka hem.

De tigger pengar och saker av resenärer, och betalar flygplatspersonal för att handla bröd och mjölk åt dem utanför. De dricker vatten på de offentliga toaletterna, och flera verkar sjuka, de glittrande vita tänderna står i kontrast mot gula ögonvitor. En somalisk regeringssajt säger att en av kvinnorna fått en njurinfektion.

De har en dator och en mobiltelefon. De är 15 killar och 4 tjejer, i tonår upp till kanske 25. Från början sov de på kartonger, nu har de madrasser.

Ute i glaskorridorerna som man går genom när man kommer av flygplanet bor två andra somalier. De är avskilda från de andra. Kom hit först och har varit här i uppåt nio månader nu. Vi pratar genom en springa i en glasdörr.

"Från början hade vi ingenting. Nu kommer FN, en kvinna som heter Medina, och ger oss mat. Från början hade vi inga rättigheter alls, men nu får vi åka hem om vi vill. Men det vill vi inte, vi har sökt asyl och hoppas att i slutet av juni att få tillfälligt bo i Moskva ett år," säger en, innan en polis kommer och kör bort honom ned i källaren igen.

Polisen och personalen behandlar oss väl, säger killarna jag talar med, men på sajten med berättelser står att några misshandlats på toan av polisen. Klart är att de är försiktiga att inte bli ett störningsmoment för resenärerna.

"En man har bott här i nio år" ropar killarna. Men han vill nog inte prata med dig. Vi går dit, längs balkongen på plan två. I en nisch ligger madrasser och plastkassar, och en kortväxt medelålders man ligger och ber. Vi talar en kort stund. Alla har varit här, tidningar och filmteam, säger han, men ingen hjläper. Jag är redo att åka till vilket europeiskt land som helst. Men du bor hellre här än återvänder till Indien, säger jag. Ja, säger han, jag dör hellre här.

Vi brukar tvätta hans kläder på toan, säger killarna. När vi går säger de till honom att be åt andra hållet istället, för det är ju riktningen mot Mecka, Have a nice day, säger de och vi går.

En svensk resenär larmade Läkare utan gränser, och en kille osm heter Williams kom och gav oss mat och saker. Sista gången kom han med förnödenheter för tio dagar, men de har flygplatspersonalen låst in i ett rum och nu får han inte komma längre, säger killarna.

Nån visar ett papper med svar på asylansökan. Jag kan översätta och snart sträcker alla fram papper. Ryska flyktingmyndigheten har avslagit alla, ömsom för att ansökan är ofullständig, ömsom för att sökanden inte kan räknas som flykting. De måste lämna landet inom en månad efter beslutet, står det, men vissa papper är från februari.

"Skriv upp orsaken till att vi inte får asyl i Ryssland! Det är för att somaliska pirater anfallit ryska båtar och tagit gisslan!" utropar en.

Jag pratar med några ryska kvinnor som packar upp spritflaskor i en taxfreebutik intill glasväggen där vi träffar källarborna.

De är kluvna, dels skeptiska och tycker att afrikanerna är kriminella och får skylla sig själva, de har ju "ätit upp sina pass" säger de i en lätt rasistisk gliring. Dels är de medlidsamma, en har jobbat här i ett tiotal år och sett indiern sen 2003. Polisen eller myndigheterna borde lösa det här, säger de. "Det är ju ohygiensiskt."

Korkat av TT om Gaza

2010-06-07T14:16:00.002+02:00

Har varit uppe i bergen och vandrat igen, steg upp kl 03 i går i ett vindskydd på en glaciär och spände på sovjetiska gamla krokar på kängorna, band ihop mig med Tim och knatade iväg uppför glaciären. Skriver mer om det när bild o filmer kommer.

I dag återvände jag till datorn och kollade Aftonbladet för det senaste om Gazakalabaliken. Det skulle jag inte ha gjort. Där drabbades jag av en av de dummare faktarutor jag sett i svenska medier. Här är det brev jag halva dan i dag suttit o plitat ihop till TT, Aftonbladet och vem som helst som vill läsa.

Nu ska jag gå och äta gratis snittar och paraplydrinkar på lyxhotellet Hyatt - britterna firar drottningens födelsedag och min älskarinna har gått med på att ta med mig.

På torsdag åker jag hem. I dag har jag delat ut renkött på statsradion.

Här är brevet:

Hej,

jag finner stora brister i den TT-faktaruta jag tar del av på Aftonbladets hemsida från i lördags. Det är delvis förvillande och utelämnande och ett svek mot läsarna.

Jag är ingen expert men prisbelönt frilansjournalist som arbetat i Mellanöstern.

Här är några exempel:

1) "Gazaremsan ingick i det brittiska mandatet...", "styrdes av Egypten...sedan av Israel". Menar TT/Aftonbladet att remsan inte var militärt ockuperad av Israel från 1967? Är inte det värt att nämna?

2) Hamas vann 2006 ett val i de palestinska territorierna inklusive Gazaremsan. Det är på grundval av det som de styr där. Hur kommer det sig att ni utelämnar den nyckelinformationen?

Istället skriver ni att "Gazaremsan styrs sedan sommaren 2007 av Hamasrörelsen." Därmed använder ni samma verb som för Egypten och Israel? Tycker TT/Aftonbladet att en militär ockupation är lika legitim som ett val som av oberoende observatörer beskrevs som ett av de mest öppna och rättvisa någonsin i arabvärlden? (Till stor del pga en ekonomisk blockad har den Palestinska Myndigheten på Västbanken sedan övertagits av en västvänlig regering utan Hamas.)

3) Ni skriver att Gazaborna trängs på en liten yta, men inget om karaktären eller effekterna av den israeliska blockaden. Hade det inte varit värt att ägna en mening åt exempelvis att (enligt en rad hjälp- och MR-organisationer samt FN) blockaden orsakat humanitär kris, den formella ekonomin har kollapsat och brist uppstått på bland annat rent vatten, mat och bränsle till el och matlagning. (http://www.ochaopt.org/documents/gaza_agriculture_25_05_2010_press_release_english.pdf och
http://www.ochaopt.org/documents/Ocha_opt_Gaza_impact_of_two_years_of_blockade_August_2009_english.pdf)

4) Ni skriver att den israeliska blockaden sker "(p)å grund av ihållande raketbeskjutning från Gaza mot civila israeliska mål". Den informationen förefaller komma direkt från det israeliska utrikesdepartementet. Hur kommer det sig att ni bara ger den israeliska förklaringen till blockaden?

En förklaring som stämmer bättre med opartiska bedömningar är att blockaden också/huvudsakligen är en fortsättning på det internationella samfundets ekonomiska sanktioner, vilka infördes efter Hamas makttillträde för att pressa rörelsen till politiska eftergifter.

John Holmes, FN:s chef för humanitära frågor, har beskrivit blockaden som en form av olaglig kollektiv bestraffning mot palestinierna, vilken undergräver Israels säkerhet.

Det är sant att de palestinska raketerna skjuts mot civila mål. Men det israeliska direkta och indirekta våldet mot civila Gazabor är otaliga gånger mer omfattande, enligt rapporter från oberoende källor (se ochaopt.org, Amnesty, Röda korset, HRW osv). Mot den bakgrunden förefaller mig TT/Aftonbladets beslut att markera att de palestinska raketerna skjuts mot "civila" israeliska mål, men att inte med ett ord nämna den humanitära krisen bland civila Gazabor, som omdömeslöst missvisande.

5) Lika märklig är er markering att Israels attack förra vintern utlöstes av palestinska raketer. Varför invasioner inleds är bland det mest omstridda i all politik, och era skribenter torde veta bättre än att tvärsäkert uttala sig såhär - återigen fullständigt i linje med den israeliska officiella positionen.

Mer rimligt än att kommentera invasionsorsaken vore att berätta om dess konsekvenser - kriget orsakade omkring 1 400 palestinska döda och 13 israeliska, och dess konsekvenser på infrastrukturen, med t ex över 3 000 förstörda byggnader, förvärrades av blockaden.

Om ni mot förmodan vill kommentera invasionsorsaken så är det journalistiskt fel att säga att den utlöstes av palestinska raketer. Det får det att låta som att angreppet var en logisk följd av raketerna, viket knappast är TT/Aftonbladets uppgift eller kompetens och normativt strider mot FN- och IGO-kretsars fördömanden.

Tvärtom är det så att tunga källor hävdar att Israel kunde stoppa raketbeskjutningen - genom att själva respektera ett tidigare eld-upphöravtal. FN:s flyktingkommissionär för palestinierna, Karen AbuZayd, har sagt att raketerna minskade kraftigt under ett sådant (informellt och muntligt) avtal, men att inte minst Israel bröt mot det, vilket föranledde sämre relationer och det israeliska anfallet åtta dagar efter att avtalet löpte ut den 19 dec 2008.

Jag vet att många västerländska mittfåremedier också hävdar att milisgruppers attacker är en huvudfråga för blockaden och vinterinvasionen - men om det inte motsvarar verkligheten och folkrätten, utan framför allt är en proisraelisk politisk åsikt, bör inte TT/Aftonbladet rapportera på det viset.

6) Er sista paragraf utelämnar den övervägande folkrättskritiken mot blockaden i sig - att remsan pga den fortfarande är ockuperad och att blockaden är en olaglig kollektiv bestraffning.

Ovanstående brister föranleder mig att undra - i hur stor grad är den aktuella faktarutan en översättning ni gjort av material från en internationell nyhetsbyrå eller media?

OSA gärna. Jag diskuterar gärna faktarutan och min kritik, jag kan helt eller delvis ha missuppfattat förhållanden.

Vänligen,
Andreas Hedfors
frilansjournalist, Bisjkek

Röster om Israels överfall

2010-06-02T14:45:00.005+02:00

Israels dödliga anfall i måndags morse på en ideell humanitär konvoj har nedkallat en rad olika och intressanta synpunkter.

Först angående den omedelbara händelseutvecklingen. Två ytterligare fartyg, varav ett irländsk-flaggade Rachel Corrie, är på väg till Gazaremsan, och om Israel försöker stoppa dem också kan saker och ting spåra ur.

* "Ankara warned that further supply vessels will be sent to Gaza, escorted by the Turkish Navy..." skrev en turkisk tidning redan i måndags.

Turkiet skulle formellt sett kunna få hjälp av världens mäktigaste militärallians att försvara sig mot Israels de-facto krigsförklaring, enligt Craig Murray, fd brittisk ambassadör och UD-chefstjänsteman: "To attack a foreign flagged vessel in international waters is illegal. It is not piracy, as the Israeli vessels carried a military commission. It is rather an act of illegal warfare."

och vidare:

"The Law of the Sea is quite plain that, when an incident takes place
on a ship on the high seas (outside anybody's territorial waters) the applicable law is that of the flag state of the ship on which the incident occurred. In legal terms, the Turkish ship was Turkish territory."

av vilket följer att:

"an attack by Israel on a NATO member flagged ship in international waters is an event to which NATO is obliged - legally obliged, as a matter of treaty - to react.
/...That is why Turkey was extremely shrewd in reacting immediately to the Israeli attack by calling an emergency NATO meeting."

en aspekt som ju är lite av en nyhet i sig.

Mer akut - diverse mediauppgifter stämmer inte. Alla fångar har inte släppts. Västerlänningarna får åka hem, men minst fyra arabiska/israeliska solidaritetsaktivister kvarhålls, skriver Frihetsflottan.

* Ett Mellanösternland har dödat ett tiotal européer. Israel har inte förstått det än, och våra politiker tiger, men allt är inte som vanligt längre, skriver Robert Fisk.

Mer om det oumbärliga folkrättsperspektivet:

* Richard Falk, UN special rapporteur for human rights in the Palestinian territories, professor emeritus i internationell lag vid Princeton:

"a complete disregard of international law, in several respects. It was an act of naked aggression. It was done on the high seas. It was done in defiance of elementary humanitarian standards... It was not a security issue by the remotest stretch of the imagination. If there was a right of self-defense, it belonged to the people onboard these ships...
/...So I feel that we’ve almost never seen such a direct confrontation with the most elementary principles of international law..."

Och om kontexten, blockaden av Gaza:
"...underneath this has been the almost three years of criminal blockade of the people of Gaza. The blockade is a direct violation of Article 33 of the Fourth Geneva Convention that prohibits collective punishment. And this is one of the first examples where a civilian population has been locked inside a zone that has been subjected to this kind of mental and physical threat to subsistence and survival."

* Said Mahmoudi, folkrättsprofessor SU
"Hur man än vrider och vänder på frågan så har Israel brutit mot alla former av internationell rätt i och med bordningen av Gazakonvojen och efterföljande händelser, säger Said Mahmoudi."
Mahmoudi säger att Israel anser sig vara i krig med flera kringliggande arabländer, men att även om det skulle vara så - vilket han säger att inget annat land erkänner - så skulle de ha behövt inspektera fartygen och sedan släppa förbi dem eftersom de inte hade vapen eller militär ombord.

* Synd att ingen ännu intervjuat Hans Corell, före detta rättschef på FN som varit med och startat alla krigsbrottstribunaler. Jag tillfrågade honom förra vintern om att kommentera Ship to Gazas juridiska plattform, men han hade inte tid.

* Amerikanska FAIR kartlade hur mittfåremedier som New York Times och Washington Post konsekvent förbiser folkrätten och utgår från israeliska källors uppgifter. Och fokuserar på konsekvenserna för bilden av Israel och USA, istället för på huruvida Israel ställs till svars för sitt angrepp och på den humanitära krisen offren försökte uppmärksamma.

* FN släppte nyligen en rapport med detaljer om den humanitära katastrof som pågår på Gazaremsan på grund av Israels olagliga blockad.

"98 percent of industrial operations have been shut down since 2007 and there are acute shortages of fuel, cash, cooking gas and other basic supplies."

* "It hardly seemed possible for Israel -- after its brutal devastation of Gaza and its ongoing blockade -- to engage in more heinous and repugnant crimes" skrev Glenn Greenwald.

Historisk massaker på solidaritetsaktivister

2010-05-31T10:24:00.004+02:00

Det tycks mig som en skräckinjagande milstolpe i den israeliska koloniala historien när vi nås av morgonens hemska nyheter om 16 döda och ett 60-tal skadade efter att israelisk militär bordat nödflottan på väg till Gazaremsan.

Såvitt jag förstår befann sig flottan, med en delvis svensk båt, på internationellt vatten och den israeliska militärens angrepp var således först och främst ett omotiverat folkrättsbrott i sig. Uppgifterna går isär om hur mycket våld som båtarnas passagerare använde för att försvara sig, vilket är mindre relevant.

Hjälpflottan uppger att soldaterna öppnade eld omedelbart och sköt mot sovande civila, och att detta syns på en video, som jag inte lyckats se. Israel hävdar att folk angrep dem med skjutvapen, hugg och slag. På en videosnutt syns hur en passagerare angriper en israelisk soldat med en påk. Jag antar att självförsvar formellt sett är juridiskt legitimt mot piratangrepp, även om jag själv skulle försökt använda ickevåld om jag varit ombord. I vilket fall framstår den israeliska militären, och därmed den israeliska regeringen, som ansvarig för såväl det olagliga angreppet som dödligt övervåld.

Jag har inte hört något om att någon av de europeiska parlamentarikerna ombord, nobelpristagaren Mairead Maguire eller någon av de 11 svenskarna, som Henning Mankell, skulle vara skadad.

Det här är ett nytt lågvattenmärke i Israels minst 43-åriga kriminella förtryck av palestinierna - att döda så här många utlänningar, solidaritetsaktivister, från tredje part. Såvitt jag förstår är det överhuvudtaget något mer eller mindre unikt i modern världshistoria.

Det här kommer att dominera nyhetsflödet i flera dagar. Vi får se vad som framkommer. Toppen att Sveriges Radio var alerta, och att TV4 hade ett filmteam ombord på den svensk-grekiska båten.

För övrigt är jag tillbaka på statsradion här i Bisjkek och gör ett nytt försök dessa sista två veckor i landet, trots att jag inte får någon lön, skriftligt mandat osv. Det är svårt, för kommunikationen är dålig med cheferna och redaktörerna, men samtidigt finns en stor generell öppenhet till mig. Så jag fokuserar på konkret arbete och mindre principiellt -- jag satt med på nyhetsmötet i morse och spånade idéer och kommenterade, åkte med en reporter ut på en konferens om etniska spänningar och hjälpte till med infoinsamling, intervju, fokus osv. Det kändes mkt bra, han var lyhörd för mina perspektiv och verkade lära sig en hel del.

I landet är det lite instabilt i dag, just vad gäller det hemska hotet av interetniskt våld. I söder har internationella skärmytsling ägt rum med Uzbekistan, i den bisarra zick-zack-gränsområdet i Batkens län. Uzbekerna ska ha sänt ett kompani soldater in i en enklav där nere, och nån kirgisisk by har fått el och vatten avstängd.

Nån eller några ur det medborgargarde som vaktar radiohuset här i Bisjkek ska också ha blivit misshandlad av lastbilschaufförer som kräver att straffavgifter för tunga lass avskaffas.

Antiklimax och semester

2010-05-28T15:06:00.004+02:00

Jag har tyvärr tappat entusiasmen. Var katten har jag lagt den?

I torsdags förra veckan fick jag klart för mig - under nyhetsarbetet med de sensationella buggningsbanden från både regeringsmedlemmar och den förra regimen - att mina insatser inte var så välkomna hos redaktionsledningen.

Visst, försäkrade man, jag är jättevälkommen med strategiska råd och programförslag, tips, tablåidéer, gäster, administration osv. Fast inte direkt i nyhetsarbetet.

Men jag tappade lusten. Det kunde vara okej att jag inte fick något formellt mandat, att jag inte fick några pengar för mödan - om åtminstone jag fick en bra reell möjlighet att påverka.

Bara att konstatera att den politiska viljan inte räckte till att sätta in en västerlänning i mitten av nyhetsmaskinen, att löftena inte förverkligades.

Det är skillnad på att vara nyhetschef och direkt involverad i nyhetsflödet och sändningarna, och på att gå vid sidan av och försöka hålla koll och ge råd som det är upp till redaktörer och reportrar att anamma eller inte. Och när de är kraftfullt underbetalda, överarbetade, stressade, rädda osv är så sällan fallet.

Jag är ganska låg just nu. Dels självkritisk, borde kunnat göra något bättre av detta tror jag. Men också i allmänhet besviken antar jag. Det är inte jättestora ändringar jag skulle tillföra - i stort sett är mycket på radion nu oberoende och fritt från censur. Men det är lite systematik, uppföljningar, bredd, nåt slags kontinuitet och klarhet, pregnans i bevakningen jag skulle ha velat tillföra tror jag.

Men icke. Så nu har jag dragit ned på min tid på KTR, ska briefa radioledningen med Ekots "jourbok" på söndag, och berätta om hur SR lagt upp tablå för P1-morgon och Ekot, och personalscheman för desamma, så lite frön för tankar. Hjälper också till med lite biståndsansökningar.

Politiken fortsätter intensivt som ett ånglok. Och MR-sektorn fortsätter att arbeta och lobba för maximalt demokratisk konstitution, omröstning om densamma samt förtroendeomröstning kring presidenten Roza Otunbajeva, valkommissionen, ett råd som ska utnämna styrelsen för public service osv osv.

Jag har tatt lite semester och bestigit berg. I helgen var vi uppe på Учитель - "Läraren" - en topp på nätta 4 540 meter (här är en film som gode vännen Tom gjort om äventyret. Jag är han som knatar omkring i svart jacka och diverse olika ryggsäckar). Det var lite regn, hagel och snö, och väldigt väldigt mycket sten att knata över, och så en del hisnande utsikter här och där. Positivt var också att ingen vrickade foten eller fick lungödem under natten. Nästnästa helg kanske vi provar granntoppen Корона - "Kronan"!

Bisarrt och farligt buggningskrig

2010-05-20T07:23:00.002+02:00

I dag torsdag 20 maj omkring kl 10.30 blir vi varse att någon publicerat flera buggningar av telefonsamtal som påstås vara Beknazarov och Sariev, medlemmar i interimsregeringen. De diskuterar tillsättningar av tjänster på ett cyniskt sätt på kirgisiska, prydligt textat på ryska, ännu oklart om det är något kriminellt som sägs. Materialet publicerades onsdag kväll omkring klockan 21.

* http://www.youtube.com/watch?v=zGKUrgGkyzg
* http://www.youtube.com/watch?v=2BeErawpxZI

Samtidigt blir vi varse att någon lagt ut ett påstått telefonsamtal mellan Maxim och Djanysj Bakijev, där de diskuterar en kontrarevolution, hur många väpnade män som krävs, vem de sen ska driva fram som president. Samtalet sker på ryska, textat till god engelska.

* http://www.youtube.com/watch?v=6KB8GAnNM78

Vi på radion sitter nu och funderar på hur vi ska göra. Ingen media har lagt ut något av det än, teven kände inte till det när jag visade dem. Vi kan vänta oss att tidningarna publicerar i morgon fredag.

Vi lär om inte annat i kväll sända referat av det viktigaste ur samtalen, några korta snuttar ur materialen, kommentarer från regeringen (är det ni som talar? varför pratar ni om att i hemlighet smussla undan en miljon dollar från den ryska krediten?), säkerhetstjänsten (var kommer banden ifrån?), åklageriet (vilka brott har ägt rum här?), politiska kommentatorer.

Jag tycker vi borde börja berätta om det som hänt redan under dagen i nyhetssändningarna, ska se om jag får igenom det. Motargumenten är att läget i landet är explosivt och att detta kanske kan öka risken för våld. Argumenten för är att bra journalistik oftast lugnar ned läget. (?) =)

Oro på nytt i Syd

2010-05-19T16:13:00.005+02:00

Efter den uppsluppna bilden på några turkiska kickboxare jag träffade på hajk i bergen (och varma källor) härom helgen blir jag strax allvarlig: Återigen är det tyvärr rejäla oroligheter i södra delen av landet.

Det hemska nu senast är att inte bara interimsregeringens aktivister och Bakievregimens sammansvurna slåss utan nu också etniska uzbeker mot etniska kirgiser.

Faran för etnisk rensning har legat och grott sedan juni 1990 då minst 300 människor (inofficiella siffror är långt högre) dödades i pogromer mellan uzbeker och kirgiser i södra Kirgisistan under Sovjets sammanfall.

Nu onsdag kväll strax före kl åtta lokal tid inför interimsregeringen 11 dagars undantagstillstånd nattetid i Djalalabad.

I vågskålen är självklart risken för inbördeskrig, som skulle kunna sprida sig i hela regionen, men även om det inte sker äventyras interimsregeringens position och de demokratiska steg den tagit. Närmast i form av en ny konstitution vars slutliga ordalydelse skulle bestämts i dag och upp till folkomröstning 27 juni.

Mer i detalj:

I centrum för våldsamheterna står den uzbekiske affärsmannen och politikern Kadyrdjan Batyrov som under det misslyckades försöket till kontrarevolution i slutet av förra veckan slogs våldsamt och högljutt för interimsregeringen.

På hans order ska bland annat ex-presidenten Bakijevs föräldrahem ha plundrats och bränts, och han har gjort uttalanden om självständighet för uzbekerna i södra Kirgisistan, vilket retat upp känslorna hos många kirgiser.

Läget förvärras kraftigt av att ordningsmaktens moral är på en absolut bottennivå efter att polismaktens fullständiga sammanbrott under folkupproret som ledde till maktskifte i landet den 7 april. På många håll i söder har poliser hållt sig undan medan aktivister, hyrda legoknektar och andra slagits om kontrollen över regionadministrationer. Även ekonomin är i botten också pga en ekonomisk blockad från
grannländerna sedan maktskiftet.

I bakgrunden finns klanen Bakijev, dvs den avsatte presidentens bröder, söner, och regimens sammansvurna, som med stora finansiella medel antas stödja alla former av oroligheter i söder. Även starka kriminella nätverk är aktiva.

Andra städer tycks lugna, men den "etniska faktorn" finns även i länen Batken och Osj.

Själv mår jag finfint, har kommit igång mer här nu på radion och teven efter att ha varit lite apatisk förra veckan. Har haft ett snack med chefen, min personlige vän Sultan, och vi har kommit fram till att lite kulturella faktorer gjort att det inte funkat så bra. (Jag har lite väntat på att han ska erbjuda mig arbetsuppgifter och ansvarsområden, han har suttit och varit frustrerad över att jag inte tagit för mig själv mer, i grov förenkling.) Dessutom har jag också stretat med en grötig mastodontartikel jag skrivit om energisektorn.

Det där var en bild på Sultan, Ulugbek (se nedan) och jag. Nu har jag kommit igång mer och i går kväll körde Sultan och jag en timmes direktsändning där vi intervjuade en nattlig gäst, den kontroversielle chefredaktören Ulugbek. Jag coachar också de direktsända programmen, är med på nyhetsmötena och pitchar idéer. I förrgår åkte jag ut och var med när 32 fängslade bybor från Nookat utanför Djalalabad släpptes efter 1,5 års fängelse och tortyr efter sammanstötningar hösten 2008. Det var väldigt känsligt och jag kunde göra en intervju på kirgisiska/uzbekiska med två kvinnor, en som fött en dotter i fängelset, och en som förlorat en. Det sänder vi i en specialsändning i morgon och på fredag.

TV-chefen Ulan har också bett mig hjälpa till på teven, där finns det inte någon som med Sultans färdigheter kunnat styra upp nyheterna. De sände rätt illa från dagens svåra läge i Djalalabad, och bland annat gick det ut ett påbud från högsta ledningen att ta bort namnet Kadyrdjan Batyrov från alla inslag för att inte provocera några känslor. Det känns ju lite klumpigt och det var påtagligt hur alla medarbetare accepterade det utan att lyfta på ögonbrynen. Ordern kom efter att teve sänt en ocensurerad vju med Batyrov där han sagt saker som gjort folk förbannade och gjort att de hotat en tevereporter. På radion nämner vi honom hela tiden, stora delar av bråket handlar ju om hans person.

Att hålla balans i inslagen och inte späda på rashat eller på annat sätt bidra till våld är ju förstås viktigt - - eller att inte göra det I ONÖDAN ska jag väl säga, för det där är ju en oändligt svår principfråga i journalistiken. Var går gränsen mellan måttfullhet och censur? Mellan att berätta sanningen och ljuga? Vilka rykten och obekräftade uppgifter ska vi berätta, vilka ska vi undanhålla?

Om vi är för försiktiga tappar vi förtroende och förråder människors hopp om demokrati och fria medier, förutom att vi förstås ger folk sämre information om verkligheten. Om vi är för vilda riskerar vi att sända osanningar, och att spä på våldsamheter i onödan.

Jag antar att grundinställningen ska vara "broadcast and be damned", sen får man diskutera självcensur i varje enskilt fall. I ett sånt här land, djupt sargat och förvirrat, med mycket skör social fred, behövs särskilt starka och publicistiskt mogna journalister. Det behövs folk som kan intervjua de mest kontroversiella och farliga gubbarna (för de är nästan alltid gubbar, och reportrarna lika ofta kvinnor), och låta dem tala men framför allt ställa riktigt tuffa frågor om makthavarnas positioner och beslut. Endast då ger man tittarna både info och känslan av rättvisa som gör att deras söner kanske INTE går ut och misshandlar varandra och dör.

Jag fick i förmiddags syn på en tv-sänd match av nationalsporten Kök-Buru, dvs hästpolo med ett halshugget får. Nu har jag och sportproducent klippt ihop en promo-video som jag ska försöka erbjuda västerländska sportkanaler att köpa in! Detta måste ses!

Jag har också träffat Edil ett par gånger, politikern som bjöd hit mig. Jag har förlikat mig med att jag inte får nåt bättre mandat än så här. Han har lovat ersätta mina kostnader, sen ska han lämna regeringen säger han och satsa på en valrörelse inför parlamentsval i höst. Här sitter vi och äter lunch i lördags, strax innan bastun. När bilden tas har jag ovetandes glömt mina nycklar på ett internetkafé, jag hittade dem först dagen efter.

Turbulens!

2010-05-13T19:29:00.002+02:00

Kontrarevolutionärer har i dag intagit två länsstyrelser i söder. Hundratals demonstranter övermannade vakterna, körde bort Interimsregeringens guvernörer och återinstallerade de gamla, lojala med den före dette presidenten Bakijev.

Vi har i klartext berättat hur allvarligt läget är, på kirgisiska och ryska. Vi har kört en extrasändning. Och nu vid 23.15 kom finansministern Sariev till TV-huset och både de och sen vi bröt sändningarna ohc körde en direktsänt intervju där bolagschefen Kubat intervjuade Sariev om läget.

Bra agerat av både oss och regeringen, tycker jag.

Det är Bakijevlojala krafter som protesterar i söder, men här i huvudstaden har också andra krafter höjt röster och samlats, dels såna som stödjer den gamle borgmästaren Nariman Tulejev, dels supporters för tre namnkunniga generaler - Kulov, Nijazov (från säkerhetstjänsten) och Suvanaliev - som i princip kritiserar regeringen för att vara för svag och velig, de talar om att en stark hand behövs. Lite obehagliga tongångar, iaf från Nijazov, tycker jag.

I söder har det rapporterats att polisen stått med armarna i kors och låter de olika politiska grupperna själva göra upp. Inga ska ha skadats, tack o lov. Det är tydligt att polisen tröttnat på att användas som politiskt redskap (och ibland lynchas som straff), vilket ju i och för sig är bra. Men det blir ju samtidigt tokigt om de inte upprätthåller ordningen och kör bort folk som tränger sig in och tar över administrativa byggnader. Men vad är "ordning" och "lag" i detta postrevolutionära landskap, där presidenten, parlamentet och konstitutionsdomstolen alla försvunnit? Väldigt spännande läge rent teoretiskt.

Många tror att oppositionen i Osj och Jalalabad (de sydliga städer vars länsstyrelser intagits) satsar på att skaffa sig förhandlingsmandat, de har knappast någon chans att ta över hela landet. De vill sannolikt tvinga regeringen till en maktdelning, vilket skulle kunna omintetgöra stora delar av den enorma demokratireform som nu är i görningen. Om de får hållas finns risken att de förstör konstitutionsomröstningen som ska hållas 27 juni.

Illa! Tänk vad hemskt om detta spirande, stapplande, frihetliga samhällsprojekt krossas i sin vagga.

Får se hur regeringen hanterar detta. Försvarsministern Isakov har flugit ned. I Batken misslyckades ett övertagningsförsök, enligt rapporter.

På TV och radio har vi nu återgått till att sända oredigerat från dagens rundabordsdiskussion om konstitutionen, näst sista dagen som 75-mannakommissionen som diskuterar den nya grundlagen sammanträder. Det är vild diskussion i munnen på varandra på kirgisiska, nu om ordalydelser kring att staten ska vara "sekulär". Vissa hävdar att begreppet светское государство som nu används, betyder att staten tar direkt avstånd från religion, är "ateistisk" eller "ogudaktig". Vissa föreslår något slags översättning av engelskans "secular" istället.

Tjolahopp

2010-05-07T13:24:00.003+02:00

Hej hjollop!

Grattis på Radions Dag här i Kirgi.

Nu är det snart helg och diverse desperation från dagens första halva är bortglömd. Jag försökte dra igång visumprocessen och det var som att öppna en avgrund av ångest och förtvivlan... (Se tidigare inlägg från dylika processer...) Mitt nuvarande visum går ut på onsdag, dit är det två arbetsdagar, eftersom måndag är dag efter 65-årsjubileet för Segern i det Stora Fosterländska Kriget.

Konsulatet är öppet från 09-11, jag har där spillt mkt blod och svett. Kl 09 (1) var ingen här på plats. Sen (2) skrev jag ett brev till kirgisiska konsultatet och bad Sultan skriva under. Visst, sa han, men eftersom jag inte har nåt avtal här än tyckte han att högsta chefen Kubat måste godkänna först. Kubat (3) var i möte. Under tiden (4) rättade Sultan mitt brev men då funkade inte hans skrivare. Operativa sekreteraren Dilja (5) ryckte in, men hon hade fel version av ordbehandlingsprogrammet och dessutom var hennes dator var full av virus. Under tiden (6) gick jag till ett kontor med en kopiator, för att kopiera passet i tre ex vis av tidigare erfarenheter, men ombads återvända med egna A4-papper. Vid cirka 10.30 var utskriften klar och jag gick till Kubat. Han (7) vägrade skriva på eftersom jag bett om ett årsvisum för att spara pengar och tid. Kanske kan vi skriva september föreslog han. Dilja skrev (8) en ny version på en månad, som vi kopierade och jag stack. Ute på gatan upptäckte jag att jag bara hade sju som och tre hundra dollar på fickan, minibussen kostar åtta som. Jag (9) stannade en ändå och frågade om sju var okej, nej sa han. Jag var nära förtvivlan men stannade en till, som sa visst. Men tio minuter till godo kom jag (10) fram, men luckan på konsulatet var tom. Med tre minuter till godo kom en visumtjänsteman jag tidigare bråkat med till luckan...

Han kollade på dokumenten och (11) lämnade tillbaka. Det saknades både stämplar och diarienummer på brevet.

Men nu var det slut med negativ energi. Jag hade vid det här laget kommit in i en skön laissez-faire-stämning, och softade till ett växlingskontor, som erbjöd mig en lägre kurs för att det var lite klotter på sedeln. Jag vägrade och hittade en annan ren sedel. Sen åkte jag tillbaka till jobbet i grodan ro och träffade Sultan, som skulle till Utrikesministeriet för att få grattis på Radiodagen. Jag åkte med - för nu hade en diabolisk plan tagit form i huvudet, jag tänkte att jag kan ta fram ett svenskt rekommendationsbrev, fixa en pressackreditering och själv fixa ett årsvisum på tisdag.

Vi kom dit och tas emot av Dinara Zarygulova, pressekreterare. Sultan gick på mottagning och hon mindes mig glasklart - klart vi ska förlänga ackrediteringen. Hur har du det med visum, frågar hon? Jo förresten, det behöver förlängas, säger jag. Jamen det fixar vi, säger hon! Hon hjälpte mig att skriva ett kort personligt brev till ministern - svensk rekommendation behövdes inte.

Internet funkade inte, men nu var det flow så det spelade ingen roll. Jag gick till Amerikanska universitetet i närheten där den trevlige ekonomistudenten Ilimbek lät mig mejla från hans trådlösa internet. Sen åt jag trevlig lunch med två duktiga tolkar jag känner, som tjänar ungefär en genomsnittlig månadslön i landet om dagen, och sen släntrade jag mot UD igen. Och mötte Dinara på vägen, på väg till lunch, och kunde ge henne passkopiorna och mina fotografier, för blixtsnabb hantering av ackreditering och visum.

HURRA!

Sen gick jag till rundabordsdiskussionen om public service på ett hotell två kvarter bort. Bekanta i MR-sektorn stod utanför och var besvikna. Tillfälliga regeringen hade kuppat, menade de, och tänkte inte längre låta civila samhället tillsätta de 15 styrelseledamöterna för Offentliga TV:n och Radion, utan själv göra det. Jag lyssnade på mötet ett tag, och det visade sig att regeringen skapat ett Info-Koordinerings-Centrum (IKC), som inte tänker acceptera NGO:ernas lista på 15+15 kandidater, eftersom de inte representerar hela civila samhället. NGO:erna var förbaskade och sa att det då i praktiken blir oändligt många förslag och i slutändan kan regeringen välja helt fritt. IKC:s oklanderlige representant erbjöd sig då att skapa nåt slags samarbetsmekanism tillsammans med NGO:erna för att nomineringsprocessen ska bli både legitim och ändå reell.

Sen skyndade jag med två radioreportrar tillbaka för studiosamtalet om just detta. Det var skoj och ruschigt, men lite virrigt är jag rädd. Det var jag, NGO-kvinnan Elvira Sarieva som jobbat intensivt med reformen (och som jag bråkat lite med på epost kring öppenheten i processen), Elnura en filmregissör, och den "enkle TV-tittaren" Marat.

Vi pratade hit och dit, jag hann säga att jag tycker just nu är det ingen censur eller propaganda på KTR, som det var förut, kallade Bakijev för diktator, pratade om att "objektivitet" inte finns men att public service ska göra opartisk och saklig journalistik. Det kom tre samtal från tittare, varav två grattade oss på Radions Dag. Programledaren Gulmira var rätt bra och ruffig men började gräla med regissören. Jag kallades för Heduofrisch och Anders.

Och så notiserna:

* "Ingen är glömd och inget är glömt" står det på en gigantisk banderoll över Tjuj prospekt. Det är 65-årsjubileum för Segerdagen i det Stora Fosterländska Kriget på söndag. Parader och tal, gratulationer och minnesprogram, högtidligheter osv överallt i forna Sovjet. I Moskva deltar för första gången också representanter för "Anti-Hitler-koalitionen" - dvs Storbritannien, Frankrike osv i de (tidigare ökända) militära paraderna på Röda Torget, där jag tror fortfarande atomvapen som SS-300 visas upp.

* Två påminnelser om hur vidrigt demokratier fortsätter att stödja den medeltida diktaturen i grannlandet Uzbekistan:
- Asian Development Bank ger 1 miljard 150 miljoner USD till utecklingsprojekt i landet, en fördubbling av biståndet. Utvecklingsbanken ignorerade i att MR-rörelsen bojkottade mötet i Tasjkent.
- “We finally got an up-close look at your government. You’re a bunch of hypocrites, no less corrupt than our own government–just a lot bigger.” ska en Bisjkekadvokat ha sagt apropos hur USA medvetet betalat uppblåsta hyror och avgifter för militärbasen i Kirgisistan till Akajev- och Bakjevregimerna.

Tillbaka på KTR (avsnitt 2)

2010-05-06T07:06:00.003+02:00

Återigen har jag återvänt till KTR. Jag intensifierade mina tjatsamtal till regeringen och sa till slut till dem direkt att se till att jag ska sitta i radio- och tevehuset, även om inga papper är klara. Okej då. Så sen i går onsdag lunch är jag tillbaka.

Det har varit ganska bra med en paus. Jag har hunnit sortera tankarna. Jag tror jag ska hålla lite distans till bygget, vara en konsult som utvärderar nyheter och aktualiteter, coachar redaktörer, råder ledningen, arrangerar workshops och seminarier, hjälper till med internationella kontakter.

Första steget är rimligen att ta fram dokument som beskriver nyhets- och aktualitetsfunktionerna. Vad sänder vi, ungefär när, vilka resurser har vi. (Sådan information är ökänd i Postsovjet för att dels vara strategiskt hemlig, dels helt enkelt inte existera, ens för den högsta ledningen.)

Jag har dock parallellt återigen kastat mig in i att coacha nyhetsreportrar, försöka få hemsidans nyhetstjänst att funka och hjälpa till med biståndskontakter.

I morgon ska jag vara med i vårt direktsända program på ryska kl 16-17 "Dagsaktuellt" och diskutera reformen att göra om statsmedierna till public service.

Public service-processen är en av många spännande och smärtsamma reformprocesser just nu. Ett fåtal NGO:s har varit mkt aktiva och försökt att snabbt säkra liberala reformer, i detta fall en oberoende styrelse för bolaget. Några andra NGO:s började misstänka att de första NGO:erna inte är helt osjälviska i denna process. En stor diskussion hölls i dag, där regeringen gick in och utlyste ett nytt "informations-koordinationscentrum" som ska fixa detta. Men då tar det också flera månader och risken är att regeringen sätter dit lojala personer. Dock hoppas jag att regeringen kommer att vara ärlig - och rädd för väljarna - och tillsätta 15 hyfsat principstarka och ärliga människor.

Dessutom har jag upptäckt att själva lagen om Public Service, som skrevs 2007 men aldrig blev verklighet, och som nu återigen väckts till liv, innehåller lite auktoritära element.

(Här är några exempel, ur en analys jag skrev i förrgår:

In the 17-page Regulation, I note that in Article 4, point 1, it says OTRK is a "state TV and radio broadcasting organisation that has the status of a public TV and radio broadcasting org".

Article 6, point 2 counts as key tasks:
- executing informational policy that aids security, including informational, as well as state wholeness
- help maintaining and strengthening state unity of the country, and civil peace
- enacting active marketing, informational and advertorial policy, aimed at forming and supporting a positive image of Kyrgyzstan as a democratic state
- disseminating information of the Kyrgyz Republic, her internal and external policy, processes in the country and abroad, and disseminating official messages
- operatively informing clients of the actions of organs of state power, socio-political and other events in the Kyrgyz Republic and abroad

Article 7, point 1 says the corporation is obliged to:
- disseminate official messages from organs of the state power of the Kyrgyz Republic and cover their activities

Att det står att företaget ska "bedriva aktiv marknads-, informations- och reklampolitik, inriktad på att forma och stödja Kirgisistans positiva image som en demokratisk stat" är självklart helt underkänt för att det lätt kan användas av maktintressen som vill styra oss för att motivera censur eller propaganda. Dessutom är det en intellektuell och etisk förolämpning mot medarbetare och publik.

I morgon ska ett större forum från civila samhället nominera 15 kandidater till den oberoende styrelse som ska styra bolaget, som en buffert mot regeringen. Vi får se vad som händer i morgon på forumet, och i "Dagsaktuellt," dit vi åker direkt efteråt! Lyssna gärna här www.radio.kg (Kabarlar) från klockan 12.05 svensk tid i morgon fredag.

Nu blev jag just inbjuden till nåt samtal kl 14 i dag också om journalistik i krissituationer. Hå hå.

Vad mer?
* Regeringen har utfäst belöningar på fantasisummor upp till 100 000 USD till den som hjälper till att gripa skurkar från den gamla regimen. Presidentens förra stabschef Oksana Malyvanova, som kallades okrönt drottning över kirgisiska tevekanaler, har gripits och sitter i häktet mittemot min lägenhet tror jag.
* Landockupanterna utanför Bisjkek har åtminstone delvis drivits bort.
* 75-mannakommissionen som ska analysera konstitutionen började jobba i onsdags. Håll tummarna. Men de gör säkert ett bra jobb. Frågan är om regeringen tar in deras rekommendationer.
* Det har varit en del oroligheter i söder. Etniska spänningar tycks överbryggas av en allmän misstänksamhet mot (oss i) norr. Meddelandet till regeringen här i Bisjkek sägs vara: Visa oss vilken nytta vi kan ha av er, annars drar vi våra egna slutsatser...

Jaja. Jag fortsätter att äta god mat på kvällarna. Vår sekreterare ger oss gott kaffe med kondenserad mjölk i mitt. Hon har fortfarande ont i huvudet efter bilkraschen när hon åkte med förra radiochefen i hög fart undan revolutionen. Äsch där kom jag in på politik igen. Jag planerar att försöka engagera mig i gatuteater el dyl för att inte bara jobba med samhällsfrågor!

Frustration i maj

2010-05-03T07:44:00.003+02:00

(Här först på begäran en bild från stadslivet, en cykeltävling i går söndag i Bisjkek centrum, kul att se ungdomskultur som är sällsynt överhuvudtaget, detta mest rysk medelklass tror jag.)

Har inte varit tillbaka på statsmedierna sen jag lämnade förra måndagen. Har haft att göra med diverse texter till svenska medier, och har nu börjat luska i sanslöst spännande grejer om landets energisektor. Det har varit oroligheter i Osj och en rysk MR-profil har uttalat sig rejält optimistiskt om situationen i Kirgi.

(Energigrejen: Det visar sig att Uzbekistan sen i höstas byggt egna högspänningsledningar och när som helst kan bryta den sovjetiska cirkelledningen från de kirgisiska vattenkraftverken ned till en matarstation i den uzbekiska Ferganadalen. Därifrån går 220-voltsledningar vidare till två kirgisiska län, Batken och Osj. Om uzbekiske diktatorn Islam Karimov vill kan han alltså när som helst slå av strömmen - helt - i två kirgisiska län. Dessutom skulle en avstängning betyda rejäla problem för resten av Kirgi, eftersom de då skulle behöva stänga av en rad vattenkraftverk, och norra landsdelen skulle få elbrist. Kazakstan har redan gjort samma sak i norr, vilket sänkt eltillförseln till nordöstra Kirgisistan. Orsaken är att grannarna vill vara oberoende och undvika att tadzjikerna stjäl ström.)

Men det är väldigt frustrerande att jag inte kunnat fortsätta jobba på KTR. Högste chefen vågade/ville inte själv ta ansvar för att anställa mig, inte ens gratis, och regeringen har inte fått tummen ur trots upprepade löften om att "i dag eller i morgon" ska det bli av, frågor om CV som jag skickat, och att jag gett dem färdiga avtal att skriva under. I går fick jag epostsvar från regeringschefen Roza Otunbajeva att hon vet att jag vill hjälpa till och hon hänvisar till bolagscheferna.

(Det här tomma kontoret hos regeringen var det närmaste jag kom direkta överläggningar om mitt jobb.)

Det är särskilt trist eftersom regeringen nu skyndar igenom reformen till public service. Just nu tycks styrkommittén för hela bolaget utses, det organ som alltså ska vara den viktiga bufferten mellan regeringen och bolagsledningen. Det är helt avgörande att få dit oberoende människor med integritet, och enda sättet att trygga det är att ha en öppen och väl reglerad utnämningsprocess.

Precis nyss avslutades en liknande utnämningsrunda (läs: -cirkus) till den tillfälliga Valkommission som ska administrera konstitutionsomröstning i slutet av juni och parlaments- och kanske presidentval 10 oktober. Ett grymt demokratiskt och välorganiserat och dygnet runt jobbande nätverk av ickestatliga organisationer lyckades pressa regeringen att acceptera en majoritet oberoende kandidater, däribland ordföranden.

Nu skulle den civila samhället vad gäller mediafrågor behöva göra exakt samma sak för att maximera legitimiteten hos Styrkommittén för OTRK, som det Offentliga TV- och Radiobolaget ska heta. Men vad jag vet händer inte det. Media-NGO:erna tycks inte demokratiska och inte operativa och kanske inte heller särskilt moraliska - de har inte märkt ut sig för att under förtrycket ta samma risker och principiella ställningstaganden som MR-folket. En mäktig kvinna anklagas för att ha slussat biståndspengar till eget företag och är dessutom gift med en affärsman som ska vara nära vän med både Ajdar och Maxim - de två störtade presidenternas ökända söner vars oligarkfasoner ledde till revolutioner.

Vi får se. Som sagt uttryckte den ryske människorättsprofilen Vitalij Ponomarjov sig i fredags rejält positivt om situationen. En frisk fläkt från norr. Han sa att läget påminner om det efter oktoberrevolutionen 1917 och perestrojkans löftesrika 1988-1989! Hehe. (Inte överallt skulle "1917" ger samma positiva vibbar, men han menar givetvis innan Lenin- och Stalinterrorn kom igång...) Han talar om att interimsregeringen presterat efter omständigheterna bra, att dess maktdelning mellan oppositionsledare i själva verket visar på politisk mognad, och han berömmer särskilt dess öppenhet just mot det civila samhället och utseendet av trovärdiga ledamöter till Valkommissionen, som jag redovisat ovan.

Jaja, vi jobbar på. Jag ska ringa upp div gamla energetiki, energiproffs, och träffa en oppositionell bankgubbe sen. Och så ringa regeringen och kräva att de återinstallerar mig. Problemet är att jag inte har så mkt att hota med. Jag är ju redan i landet, åkte ju hit på god vilja (/godtrogenhet).

Leaving the building

2010-04-26T14:12:00.003+02:00

I dag måndag lämnar jag NTRK-byggnaden efter ett samtal med generaldirektören Kubat. Det är inte så dramatiskt som det låter. Jag kom in för att prata om lite andra saker jag donat med - websidan, en enad front mot biståndsvärlden, och så min status.

Han sa att innan du har en tydlig roll här vill jag helst inte att du tar ansvar för något. Visst, sa jag. Lite mer diplomatiskt uttryckt var vi överens om att det är frustrerande att jag knallar runt här utan tydliga arbetsuppgifter och lön. Kubat känner inte att han vill ge mig ett jobb, som jag föreslagit, utan vill avvakta besked från regeringen.

Jag ringde just en kontakt i regeringen och han lovade lösa frågan - komma med ett erbjudande - i kväll eller i morgon. Under tiden tar jag paus från NTRK, samlar ihop mitt pick och pack och går ut genom dörren. Får se om jag kommer tillbaka!

I dag har jag annars varit ganska produktiv. I dag publicerade regeringen sitt utkast till en ny konstitution för landet. Naturligtvis sjukt viktigt. Jag har försökt jaga på vår nyhetsredaktion för att bevaka detta ordentligt, med bra referat av texten, kommentarer och analys. Det gick rätt illa, dålig bevakning... =)

Har researchat en del ett eget inslag också om energisektorn. Ska på torsdag träffa en amerikansk kvinna som för USAID:s räkning jobbar inuti energiministeriet. Potentiellt grymt intressant. Häftigt med dessa inbäddade byråkrater (lite som jag själv fram till nu, man kan liksom påverka mkt mer).

Ska försöka prata med Världsbanken också. Beklämmande är att de nu gått ut och tagit avstånd från förra regimens chockhöjning av energitarifferna, medan jag själv gjorde inslag med dem i november när de berömde prishöjningen. Trist skenheligt? Svar ja. Möjligen kan det nyanseras med att det var olika personer som sa saker, men bara marginellt - i höstas talade jag med landchefen och hans närmaste kvinna, de bär självklart ansvar för vad som sägs då och nu.

Allt gott, tjohopp!

"Det är svårt att gå vänster"

2010-04-22T16:54:00.005+02:00

Torsdag kväll, 20.54. Ska försöka gå tidigt från kontoret i dag.

Har varit mkt svensk media nu, intervjuades i Sydsvenskan och Radio Gotland i går, i P1-morgon i dag och TT ska publicera nåt porträtt i helgen. Prisbelönte frilansen Urban Hamid med fotograf har också ringt (precis när jag klämde foten, som jag redan stukat på fotbollen i söndags, i en bussdörr) och är på väg över i nästa vecka.

Läget lugnar sig successivt. Bakiev har iof från Vitryssland hojtat att han inte alls avgått utan att hans signatur på ett brev var falsk. Men få bryr sig. Polisen verkar vara på väg tillbaka ut på gatorna, men den spruckna rättsmedvetandet kommer såklart att bestå länge.

Jag har åstadkommit en del vad gäller tablå, hemsida, biståndsansökningar osv, men känner mig grymt sliten och frustrerad på detta. Ska försöka begränsa chefsjobbet till någon dag i veckan och ägna resten av tiden åt redaktörs- och reporterjobb!

Har skrivit en lista på teman jag vill lyfta, i vanliga nyheter eller i nåt analysprogram, kanske på teve:

- Energisektorn, vad händer nu när förra regimens tariffhöjningar uteblir? что будет с энергосектором? тарифы же подняли чтобы покрыть ремонты? почему Всемирный банк теперь говорит не поддержал повышения - при Бакиеве поддержал же? (ко мне лично поступили утечки что сам банк требовал повышения!)
- Hur jobbar egentligen nya regeringen? Hur skriver den konstitutionen och hur utser den valkommissionen? как работает временное правительство? голосует перед указами? как разработается конституция и ее совещание? как назначают 19 членов ЦИКа? (в частности членов из "гражданского общества"?
- Vad ska ske med säkerhetstjänsten? что случается с ГКНБ, чьи сотрудники якобы убили Павлюка, Садуркулова, напали на многих инакомыслящих? какие методы употребляли чекисты? что будет с доссье которые они собирали? чем должны спецслужбы вообще заниматься?
- Vilka är statens inkomster, utgifter? какие вообще доходы, расходы государства? как работала Бакиевская финансовая преступность? какая доля экономики теневая? как справится с контрабандством?
(репортаж: в больницах, школах не хватает буджетных средств)
- Kartlägga alla skumma personaltillsättningar. сколько нелегитимных назначений совершаются сейчас? насколько борятся АтаМекен и СДПК и назначают непрофессионалов лишь для контроля? сколько чиновников сняты другими силами, напр коллективами или мафией?
(репортаж: встреча с одним убранным "бакиевским" средним чиновником!)
- Hur mkt bistånd får landet? сколько донорских средств поступает в страну ежегодно? какие были результаты напр Евросоюз-проектов, IWPR, всемирного банка? какие зарплаты у нпо-шников?
- земля. отдали или не отдали самозахватчикам? почему? кто организовал митинги? реагировала милиция поздно?
- какава бесопасность стратобъектов страны? как идет токтогулька?

Jag talade med en MR-kvinna som redan är igång för fullt och kritiserar den nya regeringen. Imponerande hur hon som i åratal förtryckts av regimen nu är ute och slåss mot de olagliga avskedanden av dess tjänstemän! Det var hon som sa det där med "Det är svårt att gå vänster" i grov översättning, det är tydligen ett Lenincitat med betydelsen att det är obehagligt att gå emot strömmen, vara radikal, oliktänkande. Så sant sannerligen. (Kul också att Lenin sa det...)

Nix, nu går vi hem.

Knepar framåt, men kaos runtom

2010-04-21T09:42:00.003+02:00

Onsdag lunch. Här på radion och teven jobbar vi på för fullt med i stort sett helt fria händer. Regeringen har nog varken tid eller kraft att störa oss, även om den skulle vilja, vilket det faktiskt inte finns några bevis för. Så vi kör glatt på med rapporteringen samtidigt som jag knepar med den herkuleanska uppgiften att reformera bygget. Var ska man börja? Vad har någon organisation redan jobbat med i fem år? Vad tänkte den gamla ledningen ändra innan de flydde byggnaden för snart två veckor sen?

I dag rapporterar vi om oroligheterna runt Bisjkek (fem döda i måndags när markockupanter löpte amok och brände ned turkiska hem i en förort, polisen som är demoraliserad och desorganiserad höll sig borta och borgmästaren blev nästan tagen gisslan och tvingades skriva på att ge bort en odefinierad stycke land i en by utanför stan till folkmassan), spänningarna i söder (i två dagar nu har en grupp lojala med den gamle tyrannen Bakiev ockuperat länsstyrelsen i Jalalabad, i dag var det skottlossning på torget), osv.

Jag har känt mig lite apatisk här, vi har jobbat ca 15 timmar om dagen och jag har ju till skillnad från Sultan, som är radiochef, inte någon portfölj. Jag har parallellt gjort allting: varit med på nyhetsmöten, försökt inventera organisationen och ekonomin på radion, börjat skriva ny tablå, börjat söka internationella bidrag.. I dag var jag på tevens morgonmöte också, där behövs exakt samma reformer och träningar som på radion.

Men nyss lossnade det lite, bestämde att vi kör en lätt ansiktslyftning av P1-tablån nu genast, och så får en mer genomgripande omstuvning vänta. Så nu ska vi införa ett morgonprogram som liknar vårt svenska P1-morgon. Skissen ser ut så här:

06.30 korta nyheter, blåljus från natten, uppdateringar från pågående händelser
06.35 väderprognos
06.40 agendan för dagen: vilka nyheter kan väntas under dagen, vad pågår
06.45 tidningskrönika
06.50... märker nu att det inte hinns med på en halvtimme. Jag TYCKER ju också att detta kvali.. (haha nu såg vi på lunchnyheterna på teven att vi slagit dem, deras korre berättade på telefon vad guvernören i Jalalabad sagt, men vi hade en telefonare direkt med honom!) iaf jag tycker nog att vårt morgonprogram ska vara längre än en halvtimme, det svenska håller ju på i totalt 2,5 timmar eller nåt.

Okej såhär istället kanske:

06.30 nyheter
06.35 väder
06.40 dagens agenda INKL direktsända kommentarer från bedömare, deltagare etc på telefon eller lajv i studion
06.50 tidningskrönika
RESERV: repriser av gårdagens 2-3 bästa aktualitetsreportage och klipp från gårdagens samtalsprogram

Sen klockan 07.00 börjar Radio Free Europe / Radio Liberty på kirgisiska och vi lämnar helt över etern till dem och BBC (på ryska) fram till klockan 08.30!

Vi kan väl börja sådär och går det bra tycker jag såklart vi sen ska utöka till iaf 06.00-07.00. Morgonprogrammet blir helt på kirgisiska. I nuläget har vi musik där.

På sikt undrar jag om vi inte kan flytta på de amerikanska (RFE/RL) och brittiska sändningarna till förmiddagen. Håller också på att försöka utröna hur mkt pengar vi får från dem för att ge dem, och kinesisk radio på kirgisiska, totalt sex av våra arton sändningstimmar i P1 egentligen!! =)

Solen skiner ute och man kan knappt tro att samtidigt vissa grupper föreslår att nya regeringen ska införa undantagstillstånd.

Det slog mig i går kväll när vi sprang genom de kafkaeska korridorerna till tevehuset för att vi trodde att regeringschefen hade beställt direktsändning (hon kom aldrig) att vi jobbar på den kanske mest inbitet totalitära och inhumana institutionen i detta traditionellt auktoritära samhälle: statsteven och -radion. Den var inte bara en kanal för tillrättalagd politisk information och propaganda, den var också kulturbärare ideologiskt för hela det centralstyrda samhällsbygget.

Klart att ett sådant hus, som i decennier pumpat ut hjärntvätt, självt blir helt impregnerat av sådana värderingar och funktioner. Man rapporterade inte nyheter baserat på verkligheten, man producerade information baserat på beställningar från makten. Därför är det så långsamt och byråkratiskt, redaktionerna så reaktiva, egna initiativ och ansvarstagande är svårt, egna analyser och följdfrågor knepigt osv.

Nu låter det kanske som om jag bara klagar, det menar jag inte. Flera av redaktörerna är igång och gör snabba intervjuer och skriver bra referat av vad som händer. USA-finansierade Radio Liberty (Azattyk på kirgisiska) har självklart gjort en ovärderligt megainsats med att alla år sända kritisk journalistik och i praktiken utbilda de inhemska proffs som jag nu samarbetar med för att förändra resten.

Nu har vi fått tillbaka den gamla chefens sekreterare Dilja och jag har bett henne ta fram listor på personal, löner och radions inkomster. Ska bli intressant att se vad amerikanarna, britterna och kineserna pröjsar för att få tala till det kirgisiska folket.

Fritt fram!

2010-04-19T16:48:00.000+02:00

Nu har läget ändrats fullständigt. Igen. I går kväll kom ett SMS från regeringen att Sultan och jag kunde gå in på KTR i de positioner vi ville ha. Dvs Sultan som tevechef och jag på radion.

Helt otroligt, tänkte jag skriva, men så inser jag att det har jag haft anledning att skriva nästan varje dag här, även i höstas. Så man borde väl börja lära sig, så att sånt här inte är otroligt längre. Vi uppenbarade oss i morse på statsradion och Sultan gick in på ledningsmöte med teve- och radiopresidenten och jag stannade utanför på dennes begäran.

Jag väntade länge och till slut kom min gamle gode vän Ulan Karypov, oppositionell tevejournalist som jag jobbat lite med när jag först kom till landet, gående förbi. Häng med här, sa han. Vi gick iväg, och in på ett fint kontor. Vad gör du här, sa jag? Jag har blivit tevechef, berättade han!!

Haha, vad bra. Jag gick tillbaka till Sultan som på mötet utnämnts till radiochef. Jag går i väntan på bättre besked in som hans medhjälpare.

I dag har vi träffat kanalcheferna och börjat kartlägga organisationen, börjat fundera på var vi ska börja jobba. Sultan har konstaterat att allt är kaos och kunskaperna och viljan i botten. Vi funderar på att återinsätta två chefer som de anställda tvingat bort sedan revolutionen.

Jag känner mig lite överflödig, Sultan är ju oerhört duktig och kan allt och delar av samtalen blir på kirgisiska.

Just nu är det också ett rätt obehagligt kaos i landet. Poliser i merparten av länen strejkar i protest mot att mannen som de anser ansvarade för att deras inrikesminister misshandlades nära till döds själv blev inrikesminister. I detta vakuum har beväpnade män intagit byggnader i söder och här i huvudstaden tågade tusentals rasande människor i protest mot bostadspolitiken och det såg ut som att de skulle löpa amok på gatorna - där ingen polis sågs till. Borgmästaren gick ut och omringades och tvingades skriva på papper om att de ska få mark.

Regeringen känns lite paralyserad, har inte tagit några starka initiativ.

Men i stort sett: Detta är otroligt bra mediepolitik - den har tillsatt två av landets allra bästa och dessutom benhårt oberoende och karaktärsstarka journalister som teve- respektive radiochef på det medium som når flest. Otroligt modigt och lovvärt. Nu är det upp till oss att jobba på.

En bal på slottet

2010-04-18T20:15:00.003+02:00

fre

Haft sen kväll med danska mediekonsulten från IMS Suzanne och Sultan o IMS medarbetare på dunganska restaurangen på Dostuk. Talade om hur vi ska kunna göra public service av KTR, men också om ferghana.ru och om möjligheterna att delfinansiera dem. (IMS är en cool mediasupportorganisation som är mellanhand mellan biståndsgivare i media och MR och utvecklingsländer. De hittar behoven och rekommenderar vilka som ska få pengar. De har också specialbidrag och coachning med medier i utvecklingsländer som vill göra undersökande journalistik.)

Talade med en journlalist från Osj som sa att han hört att Tekebajev tagit över tevekanalen ElTR och att Atambajev tagit över Femman, för att säkra upp eget stöd inför valet i höst. Det lät ju helt fruktansvärt. Besökte ElTR som berättade om hur de dramatiskt stod emot ett kapningsförsök från Bakievtrogna vandaler dagen innan i Osj.

lör, natt till sön, 01.48

Hemma efter lång dag, uppfylld av spänning och glädje. en nära vän och landets i mitt tycke bästa journalist kan bli tevechef, och jag kan komma att fixa med radion!

I dag höll civila samhället stort forum i historiska museets aula. Salen var full av dessa organisationer som gör så mkt för landet. Jag satte mig längst fram på en av några tomma stolar. Sen kom Tekebajev och Sariev och jag insåg att platserna var ämnade åt regeringen… Edil Baisalov kom också, senast vi träffades picknickade vi bredvid statsbiblioteket i Stockholm. Han fick sitta på sidan på första bänk.

MR-kvinnan Dinara Osjurachunova började med bra allmänt framträdande, temana var legalisering av situationen samt konstitutionen tror jag. Sen talade diverse andra, minister Tekebajev var uppe länge o svarade på frågor, han sa bl a att "visst är vi illegitima, vi är diktator och ursurpator" (rätt ovanligt för en regeringsledamot va?), men vi har fått makten av folket och kommer inte att gå till den gamla illegitima parlamentet för att få nåt slags formellt godkännande, vi satsar fullt på att hålla hederliga val om sex månader.

Valkommissionen ska väljas av 1/3 civila samhället, 1/3 FN och 1/3 politiska partier, sa han. "Ni som alltid kritiserar valen och rekommenderar hur de borde genomföras, nu får ni hålla i dem själva!" Han talade också om ett tak på max 40 procent av rösterna per parti (har ni hört talas om nåt liknande?). Det var tal om att många tjänstemän och t o m domare byts ut över hela landet på olagligt vis, det ska stoppas sa Tekebajev och erkände att regeringen inte alltid åtlyds överallt än.

Baisalov talade tjusigt om att de ju känner många här personligen och har stått i främsta raden av demonstrationer tillsammans med dem, men ändå liksom fått ett hugg i ryggen av de egna nu som regering, "inte kan det väl vara så att vi inte ska kunna tala med varandra och samarbeta!" ropade han. Jag fick faktiskt en tår i ögat. Men det var lite retoriskt också, och folk började ropa "då ska ni känna hur det är när vi verkligen hugger till" och "kom till saken".

Jag sökte upp Begaim, ung späd tuff tjej som jobbar för Institute for Media Policy eller nåt sånt, som sedan tidigare tagit fram klar plan för att göra om KTR till public service. De ska trycka på för detta nu i dagarna.

Folk stod på kö och ställde frågor, och det var stundtals vild debatt på alla språk och om de mest skilda frågor. Sprudlande demokratiskt kände jag verkligen!

Vi bjöds på lunch och till slut kom jag till tals med Edil. Han sa att allt är bra, min kompis S har utsetts till vice KTR-chef, va? joho, för radion! nä? jo - Roza skrev under i natt! Jag ringde S, som nekade ilsket. Jag sa det till Edil, som blev ledsen och - nu hade seminariet börjat o vi satt på första raden o viskade - fick S nummer o ringde, talade kirgisiska och sen sa att han hotat med att själv återvända till Bagarmossen om inte S tar det här.

Jag sa till Edil att situationen är ju underkänd som det är nu. Han sa också att Femman och Piramida nationaliserats, och att nye chefen Sjairbek på den mindre tevekanalen ElTR är tillsatt av regeringen. (Det förefaller som om säkerhetstjänstens mystiska tillslag nyligen mot Femman och nyhetsbyrån 24.kg var initierade av nya regeringen för att slå mot Bakievanstrukna medier.) Jag sa "okej, men för övrigt - vad pysslar ni med, låt mig börja jobba på KTR, ni förlorar tid! Ni har inget att vara rädda för! Släpp dit mig så ska jag rapportera ansvarsfullt," fräste jag, och fick undrande blickar från bänkgrannar, som väl också undrade hur mkt jag nu skulle lova bort av yttrandefriheten…

Jag fick ett njakande svar. Vet att många i regeringen är rädda för att om de släpper medierna fria tar nån annan över dem, de rapporterar en massa osanna rykten, destabiliserar sitautionen. (Situationen är verkligen habil fortfarande, i går lynchades nästan nya inrikesministern Sjernijazov av en rasande mobb poliser på ett torg i Jalalabad. De krävde respekt, löner, bättre villkor och vissa dessutom att gamla inrikesministern skulle släppas för att han bara gjort sitt jobb.)

Jag tänkte över detta - hur f-n kan de avsiktligt köra denna pisscensur (jag har ju hört talas om att kritiska nyheter filtreras bort) som ju börjar förgifta den nya revolutionen. Samtidigt insåg jag att regeringens rädsla för ryktesspridning, överdrivet negativ och alarmerande rapportering faktiskt är befogad. Nån sa att media-NGO:s faktiskt själva de första dagarna rekommenderat censur!

Så jag skrev jag en lapp till Dinara/Edil som de kunde ha med sig till möte med Roza med improviserade råd: 1) tillåt/släpp fram yttrandefriheten, 2) tillsätt kompetenta chefredaktörer så behöver ni inte oroa er för nidrapportering, 3) jag är redo att sköta radion och rekommenderar S till teve, 4) kör igång omdaningen till public service.

Sen åkte S och jag och bastade, ända från ca 14 till 23. S höll med om att han inte vill bli radiochef men gärna tevechef. Härligt hett o renande som vanligt. Melis var där, vår affärsmanskompis o vi hade mkt trevligt, pratade om allt, sov i två omgångar och bastade i fyra tror jag, tog ett par pass med lövruskning och naturligtvis flera omgångar i baren med mejeriblandningen aralasj, färskaste citronsaft (på vatten, citron o honung, inget annat), kokta ägg, te och annat.

Sent berättade S att tevechefsmöjligheten är på gång även från andra håll -- andra högst uppsatta personer har tydligen båda sagt till honom att tacka nej till radion och ta teve istället. Sjukt spännande! Det här kan ju bli precis hur bra som helst! (Lönen för honom kan hamna på kanske 20-25 000 som trodde han (4-5 tkr), min på kanske 60 000. Det är lite för lite för folk som har ett någorlunda modernt liv, så han skulle kanske bli tvungen att knäcka lite extra vid sidan av, för att slippa ta mutor som de allra allra flesta gör.)

Sen skjutsade S mig till lyxhotellet Ak-keme där Suzanne (se nedan) gav mig tio hundradollarsedlar för att vara IMS ögon och öron i Kirgisistan under en månad. Finfint, nu har jag täckt mina kostnader för flyg och bostad iaf och hon är en superhärlig kvinna. Häftigt med så operativa biståndsarbetare!

sön kväll

Detta är verkligen en känslomässig berg-o-dalbana. Vi har inte hört något från regeringen sedan i går och jag hörde att frivilligorganisationerna träffade regeringen i går kväll och att det inte blev nåt värst av det heller. Just nu känns det mkt negativt alltihop. Talat med en biståndsjurist som varit här sen 2003 och säger att det var exakt samma hoppfulla tongångar vid "revolutionen" 2005.

Varför tvekar de???

Om vi fick gå in skulle vi ju kunna börja driva bra journalistik,
vi skulle ge röst åt alla frustrerade, rota i alla olovliga omstuvningar i myndigheter och borgmästerier som skett, skildra lidandet, berätta om den nya regeringens ansträngningar osv.
Vi skulle köra enkäter med vanligt folk där de fick berätta om glädjeämnen och sorger.
Vi skulle satsa på positiva nyheter, INTE mest negativt.
Vi skulle ta in tränare och pengar till ny utrustning från väst.
Vi skulle lägga upp allt på nätet så det blev ett skitbra nyhetsarkiv på ryska och kirgisiska.

Vi skulle bli det tydligaste beviset på att den nya regeringen är nåt annat än det gamla, står för ett systemskifte, för change you can believe in.

Men men. Vad är väl en bal på slottet. Det är kanske så att den nya regeringen inte står för detta.

Window of opportunity

2010-04-16T16:39:00.000+02:00

I dag talade jag i telefon med UD:s ambassadör Hans Olsson och medarbetare som jobbar med Centralasien. Jag sammanställde följande anteckningar innan samtalet:

Avgörande dagar och veckor och månader. Window of opportunity.

* Säkerhetsläget stabiliserat när Bakiev avgått o lämnat, folk fått viss rättvisa när fd försvarsminister gripen, brodern fri. Undviker risk nord-sydkonflikt, islam-kristendom, landet-staden, uzbeker-kirgiser, osv. Nu kan allt fokuseras på internt:
* Paralyserande maktkamp. Splittrad interimsregerign, motsägelsefulla uttalanden. Huggsexa efter makt och positioner inför val. Roza liberal, andra mer pragmatiska-auktoritära.
* Sargad infrastruktur. Plundring både fysiskt och ekonomiskt. Laglöshet alla möjliga särintressen drar fördel av. Alla landets stora företag energi, telekom, bank, pensionsfond kontrollerade av maffiariskkapitalist Maks o Gurevitj.
* Tunt skikt chefer avgått/utbytta överallt, i övrigt intakta myndigheter.
* Samhället demoraliserat, tvingat på knä efter tilltagande diktatur, enormt ambitiös, global skala på koncentration av politisk och ekonomisk makt till familjen Bakiev.
Samtidigt självförtroende, hopp o nationell samling efter att folk kastat av sig förtryckaren.
* Medierna formellt fria, men fortsätter kraftig självcensur, över natt svängt från antingen blind lojalitet eller acceptans av Bakiev till detsamma för nya regeringen. Flera uppgifter om att regeringen kontrollerar tillsättningar och filtrerar innehållet på tevekanaler. Säkerhetstjänsten mystiska tillslag mot två Bakievlojala media.
* Civila samhället febrilt aktivt, kritiserar nya regeringen, analyserar skador, föreslår strategier legalisering och skriva konstitution.

- Oppositionen planerade åtm delvis upploppen. Rysk hjälp.
- Dramatik i går när Bakiev försökte inta ElTR i Osj.
-Fortf alla affärer ej öppna, men skolor etc öppnat

Jag vet inte under vilka former jouranlister brukar samarbeta med UD, men tycker samtalet i dag kändes bra, det är trevligt att hjälpa UD gratis om jag kan.

Vi konstaterade att EU inte varit särskilt aktiva men kändes överens om att EU och Sverige har en unik chans just nu att hjälpa Kirgi om man skickar experter osv nu som försöker inte bara jobba nedifrån och upp som vanligt i auktoritära stater osv (även om man ska ha formellt godkännande uppifrån) utan nu också mer uppifrån och ned, dvs att vara med och utveckla och genomdriva hela reformer. Jaja, det är ju optimistiskt att tro att det går, det är beroende av de ovanstående faktorerna, och dessutom är det så att Sverige fasat ut SIDA och EU och bistånd är nog lite som en Titanic som inte reagerar så snabbt. Men men, bara att försöka!

Nu ska jag äta middag med ett dansk-lettiskt team som är här akut för att se om de kan stödja medierna. Helt rätt att göra så, vi får se vad det leder till. De verkar operativa och tuffa.

Tjokram
a

Turbulens i landet

2010-04-16T08:59:00.002+02:00

I går besökte jag Erkin Bulekbajev, miljöpartiets ledare som natten efter revolutionsonsdagen släpptes ut efter ett års politiskt motiverat fängelsestraff och dagen efter av den nya regeringen utnämndes till chef för Finanspolisen. Vi kom dit vid tiotiden på kvällen och släpptes in av beväpnade civilklädda män när Bulekbajevs högra hand, handplockad från miljöpartiet, hämtade oss. Erkin, som jag känner sen tidigare, var härjad och blek i ansiktet. Han verkar ha bott på myndigheten sen i torsdags, säger att han låser in medarbetarna och tvingar dem att gräva fram en rad grova finansiella stölder den gamla regimen genomfört. Han var inte så märkt av fängelsetiden som jag trott, trots att han misshandlats och utpressats av kriminella under tiden. Ett underligt möte. Jag tänkte på hans familj som knappt sett honom på ett år och nu är han inte heller hemma. "Jag får ingen ro" sa han. Vi rådde honom att samla världsmedia och presentera bevisen mot den gamla regimen, det är ju också ett av de tydligaste dragen regeringen kan göra för att vinna folkets förtroende.

Nyss kom ett samtal om ett överfall mot landets största nyhetsbyrå 24.kg. Vi hoppade in i bilen och åkte dit. I korridorerna var fullt av män i läderjackor och alla sprang om varandra, jag hade fått kameran för jag är utlänning, så jag fotade lite hit och dit på måfå. Vid några dörrar stod män och släppte inte in någon, eller bara några, och sen gick de. Det verkar på vittnesmålen från medarbetarna som att det var SNB, säkerhetstjänsten, som trängde sig in, knappt visade id, slog till en av journalisterna i huvudet, slog sönder en kamera som de fotograferades med, stängde av alla datorer, körde ut alla (men de gick ut själva också och tog ingenting med sig) och förseglade dörren med tejp. Någon ringde konstitutionsminister Tekebajev från den nya regeringen, som tydligen kommit dit och hållit ett kort förhör med chefredaktören och sen gått igen(!). Men en timme senare gick de alltså och nu är 24.kg igång igen.

Obehagligt och underligt självklart att den nya regeringen tillåter sånt här. 24.kg var förstås lojala med den gamla regimen, men har nu svängt kappan efter vinden likt samtliga myndigheter och företag, och är lojala med den nya regeringen. I vilket fall ska den nya regeringen och säkerhetstjänstminister Dysjebajev ifrågasättas för att de genomför en sån här auktoritärt tillslag. I förrgår gjordes ett liknande mot den privata tevekanalen femman. Edil Baisalov, svensktalande stabschef för regeringschefen, åkte dit och skriver på twitter att överfallet är oacceptabelt och "атака на свободу слова - это атака на временное прав-во!" alltså "ett angrepp på yttrandefriheten är ett angrepp på den nya regeringen!".

Helt inkonsekvent uppträder alltså den nya regeringen och de behöver såklart stämma av internt vad de gör.

Jag har hittat en lägenhet som en berusad kvinna hyrde ut till mig i går för $250/mån, ligger med utsikt över häkte nummer ett där miljöpartiledaren satt. Köpt fina kläder för att se respektabel ut om jag får något viktigt jobb. Men ännu så länge inte hunnit mer än kort telefonsamtala med den nya regeringens företrädare. Nu ska jag äta middag med en mellanchef från statsradion som tänker sluta på jobbet, skriver att allt detta hårt drabbat dem psykologiskt. Han var en liberalt sinnad reformist men samtidigt när jag pressade dem en gång tog han ställning för regimen.

I går träffade jag också den nya chefen för statsradio och -teve. Han var tyngd av omständigheterna och ansvaret men verkade uppriktigt positiv till förändring och min hjälp. Inget är dock klart.

Framåt för Kirgisistans barn! =)

Onda aningar i Bisjkek

2010-04-15T12:29:00.002+02:00

På revolutionens åttonde dag susar det i öronen av dramatik i Bisjkek. Det är vackert, lugnt på gatorn och en frisk ljum vår är i luften. Men politiskt är läget värre än jag trodde - för mig desillusionerande. Sitter på en ledande MR-organisations kontor, där också en bekant journalist lånar internet, och stämningen är spänd.

Det är tydligt att den nya regeringen är svag och splittrad. Den består huvudsakligen av Roza Otunbajeva, Omur Tekebajev och herrarna Beknazarov, Atambajev, Sariev och Isakov. De flesta tror att Roza strävar efter att skapa en rättsstat och demokratiska institutioner, men männen kan man inte förvänta sig kommer göra mycket annat än dra åt sina egna håll, ta revansch för vad de förlorat ekonomiskt och statusmässigt under den utkastade presidenten och i stort fortsätta den kräftgång landet haltat på de senaste 20 åren. (Förhoppningen är dock att det dryga 80-talet dödsoffer i onsdags kommer att moraliskt skärpa den nya regeringen till att åtminstone försöka normalisera situationen och kompromissa tillsammans.)

Det är fascinerande och mycket dystert samtidigt. Givet misären socialt, arbetslösheten, hopplösheten, stagnationen och ohälsan i landet, och hoten från gangstersyndikat, har ledarna minst av allt tid att käbbla och slösa med tid, resurser och omvärldens förtroende.

De översta ledarskikten i samtliga myndigheter har flytt landet, totalt kanske ett 50-tal personer med familjer. Många lär befinna sig i Gulfländerna, dit de tidigare skickat stora pengar de stulit från landet. I övrigt är myndigheternas personal ofta intakt, och de medier - statsradio, -teve och privata tevekanaler som nu i fem år oavbrutet och allt råare har ignorerat oppositionen, förtigit försvinnanden, tortyr och politiska mord, glättigt sänt propaganda från presidentadministrationen, tagit emot mutor och beröm från makten, har nu tydligen tvärvänt och är nu precis lika lojal med den nya regeringen.

Bisarrt och en källa till bitterhet och misströstan från MR-aktivisterna och oberoende journalister, som upplever att de kämpat och offrat sig för friheten, och vips så är det nästan business as usual och de står kvar utanför och får strax nya auktoritära tendenser att klaga på. Nog är dessa åsikter dock också produkter av den enorma stressen och starkt känslosvall så här nära inpå maktskiftet. Så sent som i tisdags tycktes ju den gamla förtryckarregimen på höjden av sin makt och brutalitet och en nära vän var säker på att bli gripen, bytte kontor, gömde hårddisken osv.

Tyrannpresidenten Bakiev är fortfarande inte ur leken utan tycks samla kraft där han förskansat sig kring uppväxtstaden Jalalabad. Han gör kaxigare och kaxigare uttalanden om att garantera Rozas säkerhet om hon kommer och besöker honom för att förhandla, och de utländska journalisterna flockas runt honom. Nu har han lovat att avgå som president om Roza uppfyller vissa, ej specificerade krav. Samtidigt tycks hans anhängare upprätta skyttegravar och stridsvagnshinder runt byn Teiit där han och de ökända bröderna befinner sig. Det verkar som att Bakievlojala gangsters kontrollerar borgmästeriet i Jalalabad.

Den nya regeringen gör helt motsägelsefulla uttalanden om allt möjligt och särskilt om deras största huvudvärk den förre presidenten - i går sa Beknazarov (som i dag ska besöka Bakiev) att Bakievs immunitet dragits in, men senare förkunnade Rozas kontor att så inte var fallet. Nu var precis två av landets modiga MR-kvinnor hos Bakiev på besök och talade om att han måste skyddas från extrajudiciära angrepp. Värsta tänkbara scenario vore nog våld, i vågskålen ligger mardrömsscenariot där de etniska uzbekerna och medeltidsdiktaturen Uzbekistan skulle dras in/blanda sig i.

Värst av allt är dock alltså regeringens svaghet och låga moral i allmänhet. De sitter i ett juridiskt vakuum efter att ha gripit makten, upplöst parlamentet och konstitutionsdomstolen. De företräder inga organiserade intressen eftersom partiväsendet är närmast fiktivt, och MR-aktivisterna klagar bittert över att de oppositionella ledarna inte i förväg förberett en rollfördelning, en strategi och en konstitution som de kunde sätta i verket när det här tillfället skulle komma. "Det har vi ju tjatat på dem i så många år".

Det är tydligt att Ryssland politiskt stött oppositionen. På minst två sätt jag känner till. Dels angrep ryssländska medier hårt regimen i Kirgi redan i mars. De avslöjade korruptionen mellan presidentsonen Maksym och gangsters, och de besökte landet och tecknade entydiga bilder av misär och övergrepp. För det andra höjde de tullarna på oljeprodukter hårt, vilket försvårade vanligt folks situation och intensifierade missnöjet på gatorna. Nu har tullarna sänkts igen.

Jag hoppas kunna hjälpa till. På landets tevekanaler har den nya regeringen placerat censorer som tar bort ämnen som inte passar den nya regeringen, vilket självklart är suspekt och oroande. Samtidigt har statsradion KTR fått två nya chefer från Radio Liberty, vilket verkar mkt positivt. En av dem tillsattes faktiskt av den gamla despotiska regimen - han tycks ha ersatt mig.

Vägen till landet var full av möten. Jag åt påskgodis med SVT-korren Bert Sundström på Sjeremetjevoflygplatsen i Moskva och han uttryckte oro men värme för kirgiserna. Sen satt jag bredvid Arkadij Dubnov, Rysslands kanske främste Centralasienkännare, på flyget ned. Han var rejält pessimistisk, menade att nya regeringschefen Roza Otunbajeva är utmärkt med omgiven av makthungriga oduglingar och att landet och folket förmodligen hålls kvar i desorganisation, "trajbalism"(=klanstyre) och utblottelse.

I övrigt är allt som vanligt. Passkontrollen försöker fixa taxi, toaletterna rinner och jag glömmer slänga papperet i papperskorgen istället för klosetten, servitrisen missuppfattar beställningar både på kirgisiska och ryska och barnen ser på sovjetiska tecknade filmer av Bröderna Grimm och strosar sen lyckligt till dagis.

Jag försöker ta ett steg i taget. Planen nu är att fixa lägenhet, etablera kontakt med regeringen och KTR.

Plåga i repris - jag återvänder till statsmedia

2010-04-08T19:41:00.006+02:00

Det är ett helt unikt historiskt läge. Ett lands förtryckarregim har störtats och det är oklart vad som ska följa. Jag får då förfrågan från kretsar nära den nya regeringen i Bisjkek om att "få fria händer att införa skandinavisk standard" i statsteve och -radio.

Läget är fortfarande instabilt och, skulle jag säga, explosivt, i Kirgisistan. Jag har dock bokat en flygbiljett ned på tisdag, för egna pengar.

Klart att förutsättningarna är sunkiga - jag talar ryska med brytning, ingen kirgisiska (som vi också sänder på), har bristande chefserfarenhet och har naturligtvis begränsad koll på landet, kontakter, traditioner osv. Men jag tror att jag ändå kan göra nytta. Huvudsakligen på grund av den låga nivå journalistiken befinner sig på i landet, jämfört med Sverige. Kollegorna saknar rutin, kunskaper och utrustning, och både källor och reportrar har i åratal jobbat i osunda förhållanden till fakta, opartiskhet, saklighet osv. Ja läs mina bloggar från i höstas så får ni ert lystmäte av dysfunktionalism.

Om man i det läget kommer in som opartisk tredje part, med okej erfarenhet av landet, stort engagemang och rutin från ett system som verkligen fungerar, då tror jag man kan göra nytta.

Jag har ingen aning om vad som kommer att hända på onsdag, när jag kommer fram. Alla råd är välkomna.

Jag söker också duktiga kollegor, journalister som gärna kan ryska eller något turkspråk, som vill komma över och hjälpa till. Visionen vore att skapa ett public service-system liknande vårt svenska eller BBC, inklusive nyheter, aktualiteter och idog regional bevakning. Kanske kan man driva på för öppen och irreverent bevakning och offentlighetsprincip.

Tyvärr rapporteras nu på eftermiddagen att gamle presidenten Bakiev förskansat sig i söder. Det destabiliserar ordentligt den nya regimen, och det finns en risk att det blir stridigheter. Skräckscenariot är att den nattsvarta granndiktaturen Uzbekistan skakar på sig och skickar in trupp, kanske med motiveringar om den uzbekiska minoriteten i södra Kirgi.

Men vänta - är jag nu alltså partisk mot Bakiev, till förmån för den nya regimen?
Jag skulle vilja hävda att uppenbara förtryckare, som dessutom starkt angriper yttrandefriheten, måste man som journalist få vara negativ till. Därmed hoppas jag att alla andra, typ den nya regimen, relativt honom får mer makt. Men därmed INTE sagt att jag stödjer den nya regimen i några andra aspekter, att jag försvarar dess agerande i allmänhet.

En förutsättning för att jag kommer att satsa, rätt motvilligt, på kirgisisk journalistik är att jag verkligen kan arbeta fritt. Iallafall någorlunda, klart att jag också löper en risk att bli moraliskt korrupt, att acceptera grumliga medel för att nå vackra mål. Så får det inte bli!

Nu har jag burit in ved och pappa har ringt och beordrat mig att stänga av alla elektroniska apparater och krypa till kojs. Rätt har han, har varit magsjuk och känner Per Gessles "sönderstressad av stan" applicerbart. Tjokram.

Kirgi: Grava varningar från MR-håll

2010-04-08T13:16:00.002+02:00

Optimismen hos den nya regeringen och media nu i dag (även hos mig själv) skuggas lite av följande perspektiv jag fick nu av en ledande människorättskvinna i Kirgisistan. Detta är saker som jag inte sett rapporteras någon annanstans, ska ses som rykten o farhågor, men från en initierad källa.

Hon skriver att
* våldet hade kunnat undvikas om det internationella samfundet ingripit tidigare mot Bakiev. Hans säkerhetstrupper genomförde massgripanden den 6 april och MR-kretsarna skickade ut vädjanden till utlandet om fördömanden, men förgäves.
* våldet är Bakievs ansvar och våldet från demonstranternas sida kom inte minst från utklädda säkerhetstrupper som infiltrerat folkmassan för att provocera våld
* nu befinner sig den gamle presidenten i Djalalabad och förbereder väpnat motstånd

Som sagt, helt obekräftat, men ett rykte och bittra anklagelser från en mångårigt MR-engagerad kvinna i Kirgisistan.

Jag flyger ned på tisdag. Är med i Rapport och Studio Ett i dag och kommenterar utvecklingen, som jag i stort sett ser som i mycket positiv - ett folk har gjort sig av med en förtryckarregim. Hur ofta händer det? Cirka hundra döda är hemskt men det hade också kunnat vara fullt inbördeskrig nu.

Landet möter oerhörda faror. Interna stridigheter - samma personer har trots allt misslyckats med en nästan identisk revolution för fem år sen. De är oerfarna och landet är helt opräglat för det de talar om att införa - en demokrati med rättvisa och frihet. Grannländernas hårdföra ledare är djupt fientliga mot den nya regeringen om den står för demokrati, eftersom det är det största hotet mot dem själva.

Nu gäller det att de håller sams och låter visdom och osjälviskhet styra, att de och folket lyckas rensa ut de gamla myndigheterna o sätta in nya chefsgarnityrer, att de lyckas handskas juridiskt korrekt med den gamla regimen.

Lyckad revolution i Kirgisistan

2010-04-07T21:49:00.005+02:00

Det folkliga missnöjet med förtryckarregimen i Kirgisistan har lett till maktskifte i dag. Det har skett under våldsamma sammandrabbningar runt om i landet men också samtal mellan oppositionsledare och maktföreträdare. Hela södra landsdelen är dock intakt med gamla makthavare, och enligt vissa rapporter har president Bakiev flytt dit.

Oppositionen hade jobbat intensivt den senaste tiden och i dag, 7 april, skulle det hållas "folkriksdagar" runt om i landet. När oppositionspolitikern Bolot Sjernijazov, som jag träffat o som besökte Stockholm i höstas, i går kom till bergsstaden Talas för att delta i detta greps han, och det ska ha utlöst våldsamma demonstrationer där. Då stormades myndighetsbyggnader.

I dag onsdag spred sig upproret till andra regioner och huvudstaden Bisjkek. Ett tag rasade strider på gatorna och rapporter kom om krypskyttar på taken. Minst 47 döda och hundratals skadade rapporteras, framför allt bland demonstranterna. Men en efter en intogs olika myndighetsbyggnader och nu bekräftas uppgifterna att den hatade president Kurman Bakiev flugit från huvudstaden (men eventuellt bara till den sydliga staden Osj).

Den erfarna oppositionspolitikern Roza Otunbajeva, som jag träffat och som känner flera svenskar, ska ha utsetts till ny regeringschef. Omur Tekebajev, som besökte sossarnas kongress i Älvsjö med Sjernijazov, är säkert också med. Och nu flyger exilkirgiser från hela världen hem till Kirgisistan, bland dem flyktingen och politikern Edil Baisalov, som levt två år i Enskede.

Många medier rapporterar i dag om händelserna som oroligheter med många döda, som något som underförstått är farligt och oönskat - negativt. Det är en tradition av förenkling och feghet som leder till att dessa redaktioner - omedvetet får man hoppas - stödjer makten överallt, oavsett om den är illegitim eller folkvald.

Verkligheten är att Bakievs regim under fem år infört ett långt grövre vanstyre än föregångaren Askar Akajev gjorde på sina 15 vid makten. Bakiev har satt sitt eget folk i alla myndigheter och rapporter om hejdlös korruption och kleptokrati har haglat. Nonchalansen och stölderna har lett till månadslånga elavbrott i stora delar av landet. Arbetslöshet och ohälsa är skyhöga.

Värst har Bakiev klampat ned på de som satt sig upp. Demonstranter i Balyktji, Petrovka och Nookat har fängslats och torterats, journalister och politiker har mördats, medier har stängts. Nu 10 mars blockerades flera nyckelsajter för oberoende information i ett fåfängt försök från regimen att behålla kontrollen.

Revolutionen eller statskuppen i dag, jag tror kanske att revolution är ett bättre ord, har skett med våld och det har lett till svåra skador på människor, materiella värden och säkert på den sociala freden i allmänhet. Plundrare har levt rövare, men det verkar ha skett i mindre utsträckning än den förra statskuppen 2005.

Nu kommer dock det allra svåraste arbetet. Mycket talar emot Roza Otunbajevas nya regering, om den ens hinner vakna till liv. "Oppositionen" är gravt splittrad och svag, sedan under åratal dess medlemmar hoppat fram och tillbaka mellan regering och opposition. Orsaken är delvis svåra förhållanden, men delvis tror jag helt enkelt bristande erfarenhet av politiskt arbete. De flesta som nu tar makten känner den störtade president Bakiev väl och har länge arbetat med honom.

Utmaningen blir att stabilisera läget och sen försöka samla den nya ledningen under en vision, som måste vara demokratisk, rättvis, frihetlig. Nya chefer och mellanchefer som vinner personalens förtroende måste sättas in i alla myndigheter, nya guvernörer etc, och det är inte lätt. Lokal konkurrens kommer att uppstå, kohandeln har säkert redan börjat. Korruptionen är sed och tradition och omöjlig att bryta över en natt.

Men det går, det är jag övertygad om! Det handlar om att lägga manken till. Därför är jag inne på att flyga dit på måndag. Jag har fått trevare om att återvända till statsradion och -teven, och försöka införa skandinavisk standard, vad det nu betyder. Klart det vore galet svårt, men med duktiga kollegor lokalt tror jag att det är bra med opartiska utlänningar med erfarenhet av ett system som helt enkelt fungerar.

Jag vill uppmana alla arbetsfria svenskar (som gärna talar ryska eller kirgisiska, eventuellt turkiska och engelska) att ta ett flyg. Det verkar bara kosta 3 500 kronor med Aeroflot, tur och retur.

Jag vill avsluta med att citera en av ferghana.ru:s sammanfattningar i dag:
"Сможет ли кыргызский народ воспользоваться своим вторым историческим шансом? Сможет ли общество осознать, что, убив дракона, самое главное - самому не стать драконом? Смогут ли вчерашние оппозиционеры, а ныне члены временного правительства понять, что власть, как песок, может вытечь как сквозь пальцы за считанные минуты?.."

"Kommer det kirgisiska folket att kunna använda sig av sin andra historiska chans? Kommer samhället att kunna inse att när man dödat draken är det viktigaste av allt att inte själv bli en drake? Kommer gårdagens oppositionella, som nu bildat tillfällig regering, att kunna förstå att makten, liksom sand, kan rinna dem mellan fingrarna på några minuter?"

Revolution i Kirgisistan?

2010-04-07T14:35:00.003+02:00

Mina vänner befinner sig mitt i händelsernas centrum när nu Kirgisistan brinner och president Bakievs kriminella regim kan ha rämnat. Jag har hört rykten om att presidentpalatset intagits bland andra av min vän publicisten Turat Akimov. Ett antal människor har dödats i huvudstaden Bisjkek. Runt om i landet har oppositionella krafter stormat myndigheter och guvernörspalats, tagit gisslan. Regeringen har svarat brutalt med att skicka dit stormtrupper som öppnat eld, men tveklöst är de kommandosoldaternas engagemang bräckligt när runt omkring dem deras egna landsmän, släktingar osv skriker ut sitt förakt mot regimen och utblottelsen de tvingats leva i i många år.

Jag hoppas innerligt att mina vänner och bekanta klarar sig, samtidigt som jag vet att många av dem brinner för att stå upp för sitt land och just nu behövs i beslutsfattande kretsar. Mycket mycket avgörs dessa timmar och dygn. Jag önskar jag vore där, istället för att kommentera i TT.

Jag vet inte hur det blir - om oppositionen tar makten och presidenten flyr eller om Bakiev lyckas kväsa upproret. Om det blir maktskifte finns chanser att mycket av det onda, korrupta, kriminella (gangsters har ingått i maktkretsarna, finansiella storskurkar har tagit över ekonomin genom konstitutionella statskupper, hänsynslösa apparattjiks har sänt propaganda i statsmedia, lönnmördare och förtrycksutrustning ska ha importerats för stora summor) rotas ut och ersätts av folkets människor, av välutbildade - lite av de kadrer som sedan 90-talet pluggat men inte haft någonstans att använda sina kunskaper, av personer som vill landet Kirgisistan väl.

Uppdat: Läget nu tycks alltså vara så att oppositionen har överhanden. De ska ha tagit presidentpalatset, tvingat regeringen att utlysa eld upphör, fått kontroll över statsteve och installerat "folkguvernörer" i regionala säten. De oppositionsledare som fängslades i går har släppts.

Men vad ska komma nu? Det som talar emot en demokratiskt nytt statsskick nu är landets politiska omognad o stora fattigdom, bristen på duktiga oppositionella personer som kan ta över. Det är nu det gäller.

Sista månaden på gården

2010-03-28T19:09:00.007+02:00

Tillbaka på Lillhärjåbygget genom en femtontimmarsresa genom Sverige i torsdags. På en vecka hade både mycket och inget hänt. Värmen har tyngt ned landskapet, snöborgen är på dekis. Och vår sjuka kalv, bloggens vän Killen som fick lunginflammation,
han är död.
Killen låg stilla i sin trälåda på fredagsmorgonen när Ann och Per-Axel kom på morgonen. Kvällen innan hade han knappt kunnat hålla sig på benen när de tvingade i honom en skvätt mjölk och lite potatismjöl, bakpulver och salt som jag hämtat i skafferiet. Men han låg skyddat och mysigt i lådan och på en bädd fint hö, det är bra. De körde ut honom fler kilometer söderut med skotern och grävde ned honom i snön.
Killen blev fem veckor liten. Här skrev jag om hur han oväntat kom till världen. Han var så full av liv de första veckorna, men sen när vi var ute o sprang märkte jag att han blev fruktansvärt andfådd. Snart kunde han inte var ute alls. Tänk om jag med mina utepromenader förvärrade eller orsakade sjukdomen! Men gårdsfolket säger att det värsta var att vi inte visste att Stjärna var så dräktig, för nu mjölkade de henne fram till bara två veckor (?) innan kalvningen.
Jaja, ni märker kanske att jag är lite skakad.
Istället för den gode Killen har vi fått vårens sista kalv, och äntligen en flicka: Men nu har jag glömt vad hon heter.

Jag må vara vindögd, men jag är leader of the pack!
I dag var jag ute o kutade med Vide och Micke, de två andra kill-kalvarna. Det är fruktansvärt kul. De tar sina ystra krumsprång först inne i ladugårn o törnar in i allting, sen ute väntar de på mig medan jag kör bort hunden Boss, och sen springer vi iväg. Vide var så till sig att han skuttade rätt upp i luften och slog ut med bakbenen, tyvärr var Micke precis bakom och fick ett par smällar på nosen. Men det gick bra. Sen joggade vi en bit utåt myren i norr. Jag har kommit på att jag kanske ska tränga mig först och blockera vägen, så att jag alltid är längst fram även fast Vide springer snabbare, bara för att jag är människa och bör (? hehe) visa mig på styva linan.

Vi är klara med vedklyvningen och virkeskörning har vidtagit innan vi han säga "vila på soffan". Sega plusgrader har gjort spåret förrädiskt, så med hjärtat i halsgropen har jag kört tre-fyra gånger med tunga lass plank på en timmerkälke bakom skotern. Kommer man bara några decimeter utanför spåret kan meden sjunka ned och hela ekipaget välta. Motmedlet är att svänga ut i lössnön och dra på för fullt, men med 600 kg virke och blötsnö är det omöjligt. Det är heller inte så kul att välta på myren och tvingas lasta av..
I dag lastade jag själv ett lass, sedan Per-Axel avslutat sitt arbetspass o åkt hem med lastbilen, och spände själv fast med spännband, fick ditt en massa björkris också som en snäll granne skurit till våra kor. Och körde hem. Det gick fint, tack o lov.

Nu mjölkar alla fem korna, det blir kanske 40 liter skummande fet mjölk om dagen. Därmed behöver vi göra smör och ost och sånt för att inte mjölken ska gå till spillo. Jag har hittills missat alla ystningar och kärningar men hoppas vara med nu innan påsk.

Jag har i min lilla serie "Andreas djupa reflektioner över livet på landet" kommit fram till del trehundrafyrtiosex: Så här har i stort sett hela landet levt i tusen år. Eller hur? Småskaligt jordbruk med några kor o andra djur, några åkerlappar, slåtter om sommaren. Det måste ju vara det som Sverige vilat på minst sedan vikingatiden och fram till 1900-talet. Det känns jäkligt bra att få lära sig lite om detta (även om vår version nu, t o m på Lillhärjåbygget, bara är en blek kopia), och samtidigt blir jag förstås irriterad över att denna rimligen helt centrala historie- och kulturarv är så totalt frånvarande i skolan och i övriga samhället.

I sommar ska jag jobba i Stockholm, för första gången på sex år. Skoj! Och bostadstips välkomna!

PS. I dag börjar tuffe drängen Ragnar sina tre veckor. Istället för att göra kväll som jag drog han nu ut och skulle sladda spåret till i morgon, så att det fryser på och vi kan köra massor av grovt timmer hit. "Kör försiktigt" sa jag. "Nej jag ska köra utav helvete" sa han. Grymt!

Kollegor ger mig pris

2010-03-21T16:34:00.004+01:00

I går lördag kväll var mitt jobb på SR P4 Gotland om Marianne Samuelsson ett av nio att belönas med Guldspaden för bästa undersökande journalistik 2009! Vi satt vid fina bord på en gala, tjusiga konferencierer tjoade, strålkastarljuset blänkte och vin, vita dukar och hurrarop snurrade runt. (Foto här: Sofia Johansson)

Radions grand old lady Kerstin Brunnberg talade om att grävande journalistik är en oumbärlig vakthund i demokratin och att Föreningen Grävande Journalister, som höll i galan o delar ut priserna, är Sveriges viktigaste organisation. När jag senare frågade om inte detta var att ta i litet gav hon mig en rak vänster på axeln.

I dagarna tre hade ideellt arbetande journalister och studenter fyllt Radiohusets i Stockholm entré med ashäftiga och sjukt intressanta seminarier, föreläsningar, presentationer och debatter. Jag valde en som drillade oss i att använda RSS-flöden i research och satt trollbunden när de enastående fotograferna Paul Hansen och Pieter ten Hoopen visade bilder.

Mest av allt blev jag ödmjukad och uppmuntrad och inspirerad av alla skickliga och engagerade kollegor som lägger manken till för att gräva upp missförhållanden som andra vill dölja. Mäktiga särintressen eller bara nonchalanta tjänstemän. Men inte bara journalister utan alla kan vara med och ta ansvar för världen förstås - leve engagemanget och civilkuraget!

Slutligen eloge inte bara till källan i Samuelssonreportagen - som riskerat mycket till ingen egen behållning, till nyhetschef Karin Persson på Radio Gotland som gav en vikarie massa tid, och till övriga kollegor, och extra seriöst beröm till Guldspadejuryn inte för att jag fick priset utan för att de - till skillnad från majoriteten av Mediesverige - fattat hela sakfrågan och inte tolkat domar fel.

Tö, kalvar och lunk

2010-03-12T20:08:00.003+01:00

Tidlöst är vad det är, tror jag. Ibland får jag ju frågan hur det är här, och jag har märkt efteråt att jag inte riktigt kunnat sätta ord på det. (Bara en sån sak är ju svår att sätta ord på..) Men ett av adjektiven bör nog vara tidlöst. Man glömmer bort tiden. Den finns inte. Här är bara förfrukost, stök, huvudfrukost, jobb, slöa, middag, stök, kvällsmys. Ibland kommer gäster, ibland föds kalvar, ibland är snön hård, ibland mjuk. Ibland gör man nåt skoj med hästarna, ibland åker man skoter. Framtiden och det förflutna är helt diffusa o rätt irrelevanta.

Ibland är vi utan rinnande vatten i en vecka. Man blir lite lortig. Och det är jobbigt att diska! Vi har knackat hål i isen till ån, så dit ilar man i långkallingarna o lägger sig på knä o sänker hinken djupt o försöker sen undvika att spilla i stövlarna på vägen tillbaka.

Jag har fått värk i händerna. De har blivit svaga o krumma tycker jag av allt hårt arbete. Har varit orolig att tappa safttillbringaren vid middagsbordet, ni vet. Men nu började det göra ont också. Vedhuggning, mockning, ryktning, bära hinkar, diska, osv osv. Men mest handmjölkningen förmodligen. Så i dag tog jag paus från mjölkningen, och nu på kvällen känns fingrarna i princip som vanligt igen! Ska kanske mjölka bara en gång om dan ett tag framöver. Och stretcha mycket!

Brorsonen J har varit här i flera dagar. Han är en pigg grabb som stiger upp vid fem med oss o mockar o donar alldeles själv i fjöset (lagårn). Han är nio år och är duktig på att imitera en skoter och göra 360 ut i snön (alltså ett hopp med skruv ett varv). Han ska bli bonde när han blir stor, men det är tydligen först vid 30 år. Innan dess ska han vara skoterproffs. I dag byggde han och jag ett formidabelt snöfort med flera gångar, skottgluggar osv.

Sen var det middag. Inträffar alltså vid 14.30 och är dagens höjdpunkt tycker jag. Ständigt är det läcker husmanskost här, med kött eller fisk, potatis eller ris eller pasta, lite sallad och diverse såser. Det är lådor, grytor, soppor, stuvningar. Gammaldags. Och gammaldags är också könsrollerna, det är liksom självklart att kvinnorna inte bara lagar maten utan också går och serverar och sen står o donar med efterrätten när vi börjar äta. Och dukar av. Och diskar. Efterrätt är det nästan jämt, syndigt läckra och lika gammaldags sagogryn, blåbärspaj, grillad banan, pannkakor. Och ständigt med rinnande eller vispad egen grädde.

Sen slumrar man på kökssoffan innan det är dags att byta om för lagårn igen. Roligt är att ta med de nya kalvarna (nu har vi tre - Killen, Vide och Micke) i band utomhus. Micke har inte varit ute än. Då går de omkring o blinkar och sen skuttar de iväg med själva definitionen av begreppet ystra krumsprång. Kalvar skuttar som harar ungefär, med båda bakbenen samtidigt.

Vi har haft ett par vårvinterdagar med +5 grader men i dag var det -10 igen. Till nästa helg åker jag ned till Stockholm för att vara med på Grävande Journalisters gala, där jag ju blivit nominerad till ett pris för avslöjandet om Marianne Samuelsson. Västerviks-tidningen har skrivit en artikel om det. Ja och så har Radio Gotland till sist rättat till sin vilseledande och felaktiga artikel om Samuelssonaffären, härligt!

Gillt gångar livet

2010-02-28T16:02:00.003+01:00

Söndag och nu har jag varit här i två veckor. Börjar kännas tungt i leder o muskler att stiga upp innan gryningen, men jag börjar hitta in i en lunk också. Nu har jag lärt mig så mycket - hur man umgås med djuren, små knep när man mockar. Toppen är att jag nu känner till så många sysslor att jag aldrig står handfallen och sysslolös i fjöset (lagårn) längre, hela tiden kan man vara igång.

Bäst är nog handmjölkandet. Nu har jag mjölkat 17-åriga snälla kon Droppa i flera dagar, morgon o kväll. Först värmer man hinken i kitteln, sen ställer man in den karaktäristiska pallen vid kon, som snällt makar på sig där hon mumsar på sitt hö. Så kavlar man opp ärmarna, tar hett vatten med såpa och torkar rent juvret och smörjer in fingrarna och juvret med Spenol(TM) (nåt slags kräm). Sen klämmer man fast hinken mellan knäna och så är det bara att köra.

Tekniken är ett mysterium. Hur spännande är det inte att lära sig något helt nytt! Första gångerna är det stört omöjligt. Man provar att dra med hela handen, med fingrarna, med fingertopparna, med båda samtidigt. Mjölka, vrida, pressa. Snabbt, långsamt. Snabbt sprider sig en domnande mjölksyra i hela underarmen. Varm mjölk sipprar över fingrarna och gör greppet osäkert.

Men nu serni! Nu är det bara att knipa åt med pekfingrarna högst upp vid juvret, och så drrinng, drrrring, drrinng, sjunger det mot metallhinken! Hehe. Livets varma mjölk sprutar och jag kan till och med sikta. I morse klarade jag nästan hela kon själv, syster A fick bara komma in och hyfsa till lite på slutet.

Jag har också byggt ett par smalbensskydd att ha när jag hugger ved. I dag högg jag ved i två omgångar, mellan 09.15 och 11.30 och mellan 12.30 och 14.20 ungefär. En hel vetenskap även detta såklart, och härlig symbios mellan öga-hand-och hela kroppen.Först ska man välja ut huruvida ett vedträ/pinne behöver huggas eller inte. Avgörande är som sagt att den ska passa in i kaminen förstås, men också att den ska torka. Sålunda kan man strunta i en grövre bit som har skadad bark, medan en mindre som är intakt åker upp på kubben. Och sålunda kan man rationalisera så att även om jag träffar snett på en sån bit som redan passar i kamin, så att en bit av barken skadas men inte mycket mer, då kan det räcka. Fascinerande, eller hur? =)

Jag har av far lärt mig att stå bredbent och knäa lite, försöka få vikten lågt och armarna framför kroppen, så att om yxan slinter går den ned i backen och inte tillbaka in på fötterna, smalbenen eller knäna. Ett par tre gånger har det hänt, och jag har blivit rätt skärrad varje gång. Därför har jag alltså byggt mig ett par benskydd. Är omåttligt stolt men framför allt funkar de utmärkt - jag känner mig fullständigt trygg och de fyra timmarna i dag gick som en dans. Bara upp med vedträ, tjopp - kluvet, stapla lite snyggt, och så nästa!

Håhå jaja.

Stundom här får man små infall och funderingar. En sån jag haft flera gånger är att allt arbete här är i direkt relation, eller till och med motstånd, till naturen. Vi skottar snö varje dag, men vet att den kommer att falla eller blåsa igen i morgon. Vi bygger hus, men de vittrar långsamt bort. Vi matar djuren, och de skulle kunna döda oss med en spark. Vi sliter och släpar året om för att .. ja vadå? Inte mycket av den här gården skulle finnas kvar om hundra år om vi lämnade i morgon, alldeles oavsett hur hårt man jobbat och hur smart man klurat i dag.

Och då tänker jag att här på landet är detta ödmjukande förhållande helt påtagligt, det är överallt runtomkring hela tiden. Men i bebyggelse är det dolt och försvagat, där är människan relativt sett starkare.

Problemet är då att vi därmed ofta glömmer bort vårt totala beroende av och utlämnade roll till naturen, att vi i slutändan ska dö för att ta det yttersta exemplet. Och vi kan bli högmodiga och ta saker för givet och bli mindre lyckliga över det vi har och mer olyckliga över det vi inte har.

Möjligen är man här på landet ganska glad hela tiden, för man kan inte undgå att erfara att allt är till låns, så varje vedträ vi klyver, varje säck hö vi släpar, är som en stilla liten lek där själva vägen är målet.

Jaja, hmmm, kanske blir detta lite väl rosenskimrande, orden är ju idisslade av många. Många små inspirationsmoln blir det iaf i hjärnan.

Nu ska jag sova på soffan i ajajj. bara fem minuter. Sen är kl 16.45 o det är dags för fjöset. Redan! DAgarna springer raskt. Nu när jag kommer dit är chansen stor att Lappros kalvat. Då ska vi dra den lilla/lille i benen så den kommer iväg från skitbäcken.

Guldspadechans, idiotrapportering, och mjölkande

2010-02-24T20:41:00.004+01:00

I dag blev jag och SR Gotland en av tre nominerade i lokalradioklassen för journalistikpriset Guldspaden som delas ut den 20 mars. Wowa, det här ska jag vara stolt över hela livet, oavsett om vi får själva priset eller inte!

Samtidigt sitter jag här hemma i drängstugan på vildmarksgården och är alldeles förbaskad. Så där nedrigt arg och ledsen samtidigt, både hjärtklappning i bröstet och sorgsen i själen.

Det rör rapporteringen i Samuelssonfallet. Det är nämligen så att i dag kom ett miljödomstolsutslag som gäller avslöjandet i somras. I somras berättade ju jag i SR Gotland och Ekot att en affärsman gjort olovliga byggen i typ 30 år men att landshövdingen S godkänner dem. Sen avslöjade vi att hon tyckt att rikisar ska ha förtur, och så blev det riksskandal och hon fick gå. Diverse myndigheter tycktes ta krafttag, med överklaganden och utredningar.

Naturvårdsverket överklagade till exempel ärendet - men bara en liten del av byggena, den del som affärsmannen faktiskt sökt tillstånd för. Resten, det som han gjort i ca 30 år, kanske fortfarande bygger på, och såvitt känt aldrig sökt tillstånd för, fick stå kvar helt utan åtgärd. (NV tyckte att de inte kunde godkännas, men tyckte sig ha alltför svårt att överklaga rent formellt, eftersom det inte fanns nån formell dispens att överklaga. De sköt ansvaret tillbaka på länsstyrelsen.)

I dag kom domen kring överklagandet om den lilla delen av byggena. Affärsmannen och den avgångna landshövdingen vann mot Naturvårdsverket. Iof intressant i sig, men vad tror ni både lokal och riksmedia gör just nu?

Jo de rapporterar aningslöst i stil med att nu har Miljödomstolen slagit fast att byggena som orsakade landshövdingens avgång var okej, landshövdingen hade rätt och så vidare. De förklarar alltså inte att detta bara rör en mindre del av byggena, dessutom rätt okontroversiell eftersom fasighetsägaren faktiskt sökt miljötillstånd för den, till skillnad från resten. Fullständig vilseledning av läsarna/tittarna/lyssnarna alltså!

Pinsamt nog inkluderar detta mitt eget SR Gotland. Får se vad lokaltidningen GT/GA gör i morgon, men på webben ser det mörkt ut.

Tragiskt. Förolämpande. Destruktivt. Men det ska bli allvarligare. Chockad inser jag att Ekot gör samma fel.

Det innebär att riksmedia är på fel väg. Och när riksmedia rapporterar något, då fastslås den versionen av verkligheten hos majoriteten av publiken SAMT hos många mindre media. Och sen spelar det ingen roll hur många korrekta stories man kör på nån liten redaktion, tåget har gått, den falska historien har - effektivt sett - blivit sanning. I sin tur påverkar den sen nämligen myndigheter, och så agerar de, och då ÄR detta kafkaeska verkligen sant. Det är kusligt.

I teorin skulle Marianne Samuelsson kunna återinstalleras som landshövding på grundval av denna missuppfattning. Okej, det kommer aldrig att ske, men ni fattar poängen. Folk blir demoraliserade när verkligheten ter sig svårare än den i själva verket är. Och om det kan gå så här på tok i ett egentligen rätt obetydligt fuskärende på Gotland, då fattar man hur illa det går när mer står på spel.

Jag ringde just TT för att, åtminstone hos dem och därmed stora delar av landsortspress o andra, rätta till felet. Det räcker ju med en nyansering egentligen. Men jag är skeptisk, för om man ska rätta till detta så att domen i dag blir mindre relevant - vilket den alltså är - då faller ju också nyheten. Då borde riksmedia istället rapportera att "Huvudelen av de omstridda byggena som orsakade Marianne Samuelssons avgång i somras får stå kvar utan åtgärd från myndigheterna - trots att allt tyder på att de är olovliga." Det är en helt annan story.

Jo jag skulle också rapportera att jag för första gången mjölkat en ko i dag. Eller försökt mjölka. Det är ingen barnlek. Snällaste kon, men tydligen ganska svårmjölkad, är hon, Droppa. Jag satte mig tillrätta på pallen, kavlade upp armarna, torkade av juvret och de fyra spenarna med en trasa. Men hörni vad spännande! De här spenarna alltså... jag måste ju säga att de ser ut typ exakt som små snoppar. Och så ska man liksom smeka dem och tja... ni kan ju göra egna associationer. För att mjölken ska komma bra måste de också bli varma och stora. Så är det.

Det var iaf grymt svårt, oftast kom ingenting, sen började jag kunna det tyckte jag, men sen skulle jag byta spenar till de andra två, och då kom ingenting, och sen fick jag akut reumatism i höger långfinger. Jag skyller på vännen R som för några år sen vrickade mitt långfinger illa när vi var på fyllan. Jag fick lägga ned, men tyckte jag hade lyckats bra, det var en del mjölk i spannen.

Fru E, som representerar många generationer på gården, var inte imponerad. Hon satte sig och mjölkade många deciliter till. Men en debut är en debut! Rekommenderas.

Friad av granskningsnämnden!

2010-02-22T21:50:00.005+01:00

I dag kom beslutet från Granskningsnämnden för radio och TV, som tagit upp ett av mina inslag från i somras när jag i SR Gotland avslöjade att Gotlands landshövding Marianne Samuelsson ville ge (och av mkt att döma gav) en mäktig människa gräddfil i myndighetsutövningen.

Inslaget frias på alla punkter, men får ändå kritik. Jag tycker nämnden gjort helt rätt och är jätteglad. Också för att detta ska ni veta är ett sjukt debatterat och politiserat fall och tyvärr väldigt vilseledande rapporterat i media. Om nämnden gjort fel och fällt mig och SR Gotland hade många som lett allmänheten bakom ljuset och på felaktiga grunder försökt försvara Marianne Samuelssons och fastighetetsägarens agerande fått vatten på sin kvarn. Så hurra för detta beslut!

Läs gärna hela beslutet eller nämndens referat, men här kommer min sammanfattning o kommentarer.

Inslaget som nån för mig okänd snubbe i Stockholm anmält var ett kort nyhetsinslag ungefär tio dagar innan vi släppte bomben med den hemliga ljudinspelningen av landshövdingen. I nyhetsinslaget sa vi i princip att X byggt nånting olagligt, utan lov, gjort förbjudna saker, men att landshövdingen friat bygget. Sen pratas det om detta i hela inslaget. Man hör mig, en handläggare och landshövdingen. (I långversionen senare samma dag hörde man också en cool kollega korsläsa med mig, samt balla ljudeffekter, men tyvärr icke i detta.)

(Det är alltså sakligheten i inslaget som är det intressanta. Public Service innehåll ska vara SAKLIGT och OPARTISKT. Opartiskheten ifrågasattes också av anmälaren av diverse skäl, men det är irrelevant för där var vi helt på det torra i anser jag, t ex och med att vi gett fastighetsägaren alla skäl att höras.)

Kan det alltså vara okej att säga att ett bygge är "olagligt" och "olovligt" utan att det dömts av någon domstol eller motsvarande, utan bara för att diverse tjänstemän tycker det, och de allra flesta sakskäl som redaktionen hittat visar på det?

Nej, egentligen inte, säger Granskningsnämnden, men ni frias ändå för i inslaget i stort var det tydligt att detta med "olovligt" och så vidare var åsikter från just diverse tjänstemän.

Jag är alltså mycket nöjd. Men varför skrev jag i så fall "olagligt" och "olovligt" och varför godkände min redaktionsledning detta, vi är ju alla utbildade och erfarna (de långt mer än jag) journalister, och måste ha vetat att detta var en het potatis?

Svaret som jag minns det är att jag använde uttrycket "olovliga" och "utan lov" men själv inte skrev "olagligt" som är en nyans starkare. Det ordet kom olyckligen in i det så kallade löpet, det vill säga när typ nyhetsuppläsaren på morgonkvisten hårdsammanfattar innehållet i nyhetssändningen och drar den i början, ni vet som Aktuellt och Rapport gör på kvällarna och motsvarande löpsedeln på kiosken. Och de brukar ju kunna bli lite fel. Det är f ö just löp, rubriker och bildtexter som brukar kunna vara överdrivna och fel i media, brödtexten är oftast korrekt om än balanserande på gränsen.

Det var just vad jag tyckte att min inslagstext var. Jag vet inte, måste prata med mina kollegor o så först, men det kan vara så att detta var just på gränsen, inom gränsen, till det korrekta, men att det var uttrycket "olagligt" som fick Granskningsnämnden att ändå ge oss en dask i rumpan.

Visst kan man säga att rent hundraprocentigt säker på att landshövdingen verkligen VILLE ge gräddfil till markägaren, och på att bygget var olovligt, kan jag aldrig vara. Skulle det vara millimeterrättvisa skulle vi bara sagt att landshövdingen typ "pushar för" gräddfil, samt att bygget "enligt alla sakskäl SR Gotland kunnat hitta" är olovligt. (Detta säger vi ju också, men frågan är om man också ska få hårdra det lite och säga "ville" samt "olovligt" bara så där, typ just i löpen och ingresser o så. Jag tycker ändå det, så länge man är superkorrekt och supertydlig och opartisk o saklig i researchen, brödtexten och agerandet i övrigt. Vilket vi verkligen varit -- en eloge till mina chefer på SR Gotland som gett generöst med tid och förtroende.

(Tilläggas kan att byggena i fråga trots all uppståndelse i somras fortfarande är kvar, ej angripna av myndigheter, och kanske fortsätter att utvidgas. Förklaringarna som SR Gotlands lyssnare fått till detta är senast jag kollade i hårdragen version följande:
1) Länsstyrelsen (Marianne Samuelssons stand-in): Bygget är kanske inte lagligt men det skulle kosta länsstyrelsen mer förtroendekapital att börja tjafsa om detta igen än det skadar Sverige att ett eventuellt olovligt bygge får ske.
2) Miljöåklagaren: Det är preskriberat. Nähä, allt är inte preskriberat, men det är utanför strandskyddszon. Nähä, det är huvudsakligen i strandskyddszon, men det är inte så omfattande. 3) Naturvårdsverket: Vi är bara övergripande tillsynsmyndighet och kan bara ingripa om Länsstyrelsen fullständigt gör pannkaka av sin verksamhet, och så grovt är deras agerande ändå inte.)

Tjo,
Andreas
Lillhärjåbygget

Full action throttle and new life on the farm

2010-02-21T21:52:00.003+01:00

Lycklig o glad. Mkt har hänt! Gammeldräng P-A har bytt med gammeldräng R - och jag har bytt rum och är omåttligt tacksam över att vi tycks komma överens alldeles utmärkt.

I går vid fyratiden föddes en kalv! Det var Stjärna som blev mor. Jag skottade på taket o P-A hojtade, sprang sprang gjorde jag dit. Och där låg den, en lealös slemmig liten varelse bland bajs, kiss och blod i "skitrännan". Jag var ensam i fjöset, P-A var ute o hämtade ved. Stjärna stod o bölade o slet i kedjan. Det ryckte i kalvens ben. Kanske hade den fötts bara minuter tidigare.

Ett tag låg den där, sen sa jag nåt o P-A drog den i benen ut mitt på golvet. Jag klappade om den och fotograferade. Den huttrade svårt i de knappa plusgraderna, helt insmord som den var i slem så att pälsen var ur funktion. P-A bad mig torka av den med lite hö o sen ge mamman så kunde hon lugna ned sig. Inom kort hade den helt nytillkomne till världen lyckats resa sig på de mest knotiga och vingliga ben.

Vide tyckte jag han kunne heta. Fint, tyckte nån, och kallade honom Gråvide. Men redan har kanske namnet Killen fastslagits. Vi får se... Nu har det gått ett drygt dygn och kalven mår finfint, var ute o trippade på fjösgolvet i dag. Navelsträngen brister av sig själv och mamman verkar också må toppen, inga livmoderframfall, kalvningsförlamning eller andra sorger. Kalvis matas av de ömma systrarna för hand med mammas mjölkade råmjölk, som är alldeles underbart gul och riktigt skiner av protein och antikroppar eller nåt.

I dag eskorterade jag P-A till Ljungdalen där hans lastbil stod. Det var grymt svårt att köra skoter de elva kilometrarna! Mycket farligt faktiskt. P-A skulle köra en gammal, liten skoter och jag en ny stor med släp. Jag bylsade på mig som en astronaut. Sen bar det av. Efter bara en 40 meter krängde P-A:s skoter ned i lössnön och välte omkull åt höger. Jag höll på att köra på honom men styrde upp bredvid. Hoppade av ned i den lårdjupa snön, och strax lyckades vi få iväg hans skoter och körde vidare. Två gånger till körde han ned sig, en gång såg det helt sjukt komiskt ut, han hängde på hela skotern för att styra tillbaka upp på den hårdpackade snön på leden, men skotern gick rätt vänster rakt på ett litet träd. Och en gång började min luta brant och jag parerade med att svänga ut i lössnön, och där sjönk den och sikten fylldes av avgasrök och sprutande snö, men jag drog på mer gas och skotern grävde sig vidare och jag kunde svänga tillbaka på leden och jaga efter P-A:s spår som höll på att blåsa igen redan, tyckte jag.
Och denna väg skulle jag navigera ensam på tillbakavägen! Jag hade ingen spade med och trots att P-A påmint mig hade jag glömt mobilen. Jag frös om gashandens fingrar svårt.
Till sist kom vi fram till civilisationen - först passerar man den utbrända ödegården Brända, sen en riktig bebodd gård, sen lilla torpet som är Lillhärjåbyggets brohuvud. Det tog ett bra tag innan P-A fått igång sin lastbil och jag kunde påbörja färden hemåt. Det var svårt och i en slänt var jag rädd att välta, men jag stod på skotern och parerade. Åkte vidare, kollade mellan benen att fällen låg kvar, men den var borta! Satan! Och hjälp -- medans jag kollat nedåt hade jag drivit av leden åt vänster. Parerade in mot leden igen, men lutade mer och mer. Det var för sent.

Skotern med släpet stannade liggande snett i snön. Djävulen! Det hade hänt. Jag stängde av motorn. Strandad ute i ödemarken i 20 minusgrader, utan telefon. Slet och drog i skotern. Den väger väl 250 kilo, men gick att rubba baktill. Stod bredvid och gav gas, och ja, den rörde sig. Tappade nästan taget. Så var jag tillbaka på leden! Nu gällde det att springa tillbaka och leta efter fällen - men där var den, den hade krokat fast sig på en av de bakre medarna. Jag band fast den och satte fart igen. Ängslig blev resan, men efter nån halvtimme tittade jag fram mellan granarna hemma på gården.
Kände mig vemodig -- min käre kollega P-A var borta, nu skulle jag behöva leva, jobba och bo tillsammans med den okände R, som jag gick och inbillade mig att jag inte skulle komma överens med.

Jag lämnade av elgrejor, sladdar och släden. Syster A sa hej. Det var dags för mat. Jag skulle bara köra in skotern i hennes vedbod. Körde försiktigt ut slingan i skogen som leder runt o tillbaka in på gården norrifrån. Kom runt, brant högersväng, och helvete! Faller höger. Mer gas! Högvarvar! Skotern bara sjunker. Till slut tvingas jag inse att jag kört fast igen, fyra meter från vedboden. Jag sliter och drar igen, ger gas, puttar på, men utan resultat. Klättrar över skotern. Så ser jag - under banden sticker en knuta av rötter och björkris fram. Jag har fastnat i nån rishög. Sliter och sliter men får lov att ge upp och gå in och äta. Förnedringen inför den nya kollegan är total, tänker jag.

Middagen var som vanligt drömskt fin husmanskost. Älggryta med klimp, och till efterrätt ugnspannkaka gjord på råmjölk - en del av den mjölk som Stjärna gett bara ett halvt dygn efter att ha fött. Hjortronsylt till, från de myrar jag fortfarande var lite skakig från mitt äventyr på.
R visade sig vara en lång drasut med glesnande men pojkaktig kalufs och grått getskägg. Jag förstod inte mycket när systrarna pratade sitt mål med honom. Efter middagen gick vi ut och han hittade backen på skotern och kom loss.

Nu, efter diverse arbete och kvällsvard ihop, och där jag tatt ansvar för kylskåpsrensning och hemmaeldning, är vi goda vänner.

(De båda gammeldrängarna är som dag o natt till karaktären. Otroligt intressant tycker jag (kanske i sig en intressant signal för hur mina referensramar krumpit sen jag kom hit), men lite internt. Suffice it to say att jag tycker jättemkt om båda. Med den förste hade jag något slags farbror-brorson-relation på gott och ont, jag lommade efter och hjälpte till och fick uppdrag och omtänksamma tips. Att döma efter bara några timmar med den andre känns det som att jag får ta mycket mer eget ansvar, både vad som ska göras och hur det ska göras.)

Lilldrängen lunkar på

2010-02-18T19:45:00.002+01:00

Nu har jag varit här i fem dygn. Känns längre. Känns som nåt slags konstigt scoutläger utan deltagare. Lite som Robinson utan teve. Ibland undrar jag vad jag gör här. Ibland känns det så otroligt privilegierat och sällsamt lyxigt.

Tillvaron här är själva definitionen av uttrycket "livet går sin gilla gång." Jag tröttnar aldrig på att räkna upp det: Upp kl 05, äta lite bröd o te, jobba i stall o ladugård. Hem kl 07, äta havregrynsgröt, vila. Ut kl 09, jobba. Hem kl 12, fika. Jobba. In kl 14.30 typ, äta lunch, ut o jobba. Hem kl 16.15 kanske, vila lite, till lagårn o stallet igen 16.45. Hem kl 18, göra kväll.

Lägger upp lite bilder på gammeldrängen P-A in action här.

I dag nötte vi undan det sista av en jättestor trave ved. Vi har kluvit alltihop i en elektrisk vedklyv och kastat till en stor pyramid. Skönt att vara klar! Vedjobbet är den största vintersysslan och jag får en aning av hur avgörande detta med bränsle är för stora delar av världen. Först ska du avverka. Sen kvista. Sen ta hem. Sen kapa upp i lämpliga längder. Sen klyva. Sen torka. Sen elda. Om och om och om igen... (dessutom ska skogsarbete vara typ världens farligaste jobb).

Jag har lärt mig skilja på olika sorters trä (nåja, hyfsat) och känna på vikten hur torrt det är och följaktligen hur fint det behöver klyvas. En snustorr grankloss behöver inte klyvas alls, bara den går in i pannan.

Jag har också borstat bort snö från de 20 solceller som pryder taket på den nybyggda timmerkåk där elverket står. Även när det är mulet ger de energi såklart.

Och så ingår det i lilldrängens uppgift att köra skoter. I går körde jag fast i en snödriva. Gammeldrängen fick komma o hjälpa till att skotta loss. I dag kopplade jag på ett traktordäck på skotern och körde runt för att ploga våra små gångvägar hit och dit mellan husen. Jag körde också ut till skoterleden, för att röja vägen för de två grupper gäster/turister vi väntar i morgon.

Men om jag nu ska räkna upp härliga saker så var en syssla i dag i topp. När vi gjort klart veden plockade gammeldrängen fram seldon och så sköt vi ut den sjukt tunga gamla träsläden från lagårdsloftet. Och jag hämtade en av demonhästarna, med ett spelat säkert grepp i grimman (selen? tygeln?).

Sen for vi ut till en av gårdens otaliga små ängslador, där man i somras stuvat in gräs. (Det som kallas slåtter.) Vi parkerade prydligt tätt utanför dörren med ett pttrrro och jag lyfte av den urgamla träluckan. Sen in och greppa en hötjuga och så gå loss på det packade höet och kasta ut till gammeldrängen i släden. Och sen var det ett faromoment när man ska åka iväg, hästen känner när man tar i tömmarna för att knyta loss dem, och springer gärna iväg direkt då, och då är risken stor att kusken kläms fast i något och skadar sig svårt.

Jo i morse separerade vi också! Alltså vi tog den nymjölkade mjölken och den från i går och i förrgår som fått stå o frysa, och hällde i en äkta Alfa Laval separator. Det är en intressant gjutjärnsgrej med arton miljarder delar och en vev på sidan. Man häller mjölken i den, och vevar järnet (hehe) och då pressas de fetare delarna av mjölken, grädden helt enkelt, uppåt och resten nedåt. Då hamnar den i två finurliga pipar och grädden åker bakåt och mjölken framåt. Ned i två hinkar som vi givetvis inte glömt bort att först ställa dit.

Det gäller att ha exakt rätt böj på gräddstrålen som kommer ut, eftersom det visar att lagom fet mjölk separeras. Om grädden rinner för slappt är den för tjock och då ska man veva... öhhh. snabbare eller saktare? Saktigare, fastslår gammeldrängen, som sitter invid mig här i soffan o kollar på Jämtlandsnytt. För yes, tyvärr alla romantiker, vi har teve, vattenklosetter och220 volts uttag (från elverket) här.

Jahapp... nu är det snart dags för kvällsyoghurten. Tyvärr inte hemlagad. I morgon ska jag tända i gäststugan och baka bröd till gästerna.

Jag kollade på filmen Munich på datorn häromkvällen. Hela dagen efter kom den tillbaka till mig i små syner. Jag tror att det är för att tillvaron här är så koncentrerad, samlad, stilla. Man är liksom ensam i hela universum, vår lilla gård ligger som en oas i en snövärld. Små detaljer kommer man ihåg länge, och kollar man på en hel film blir det värsta grejen.

Tjo!

Prao i sagornas värld

2010-02-14T20:07:00.005+01:00

Nja... joo!! Så är det - för mig - att vara här. Detta första dygn nu på Lillhärjåbygget har varit lite makalöst. Det bästa var när vi släppte ut hästarna. Det var på gårdsplan. "Nu får du ta undan mjölken", ropade gammeldrängen, och sa till mig att akta mig. Så kom han ut ur stallet och gick åt sidan. Och som två ånglok så dundrade de båda nordsvenska djupmörka urtidshästarna ut ur stallet, våldsamt pumpande med benen så den frostiga nysnön yrde om hovarna. En snabb gir och så travade de lydigt (men lika potentiellt benknäckande för den som skulle hamna under), en före och en efter gammeldrängen, in i den stora hagen som löper längs byggets västra sida.

Jag har också gått i dag runt på gårdssyn med de båda systrar som äger gården, och är femte generationen i den familj som rått om den sedan 1800-talets andra halva (först hade ett par andra ägare den, tror jag, se lillharjabygget.se eller låna/köp boken Gården på fjället för säkert besked o en massa vackra bilder o lödig text). De är så närvarande, och så omtänksamma i sitt tilltal till mig och uppmärksamhet på vad de visade, att jag blev lite medtagen. Vi inspekterade den tjusiga "jaktstugan", timrad förstås, där upp till 6-8 gäster kan bo, oftast jägare om höstarna men även diverse studenter, vänner och turister.

Och vi gick till "Sommarstugan", som ligger i vinkel med Sommarfjåset och Benladan. "Beinladu" eller hur det nu egentligen heter. Jag trodde de talade dialekt när de talar med mig, men icke. När systrarna eller andra härjedalingar talar sinsemellan förstår jag omkring hälften.
Nu fick jag skotta en väg genom den knädjupa snön för vårt lilla följe, där en dotter och ett par änglalika barnbarn ingick. Kände mig som en äkta dräng. Och detta visar sig vara (återigen med förbehåll för om jag missförstått) gårdens äldsta del. Bostadshuset Sommarstugan är också byggnaden som hela familjen levde i ett par år efter den ödesdigra branden 1934, då allt söder om Lillhärjån brann ned.

Det var ett levande museum, med klotter i blyerts från så långt tillbaka som 1920-talet på murstocken när man kom in. En halvkällare rätt fram, och in till vänster "stugan", rummet där man levde och sov. Överallt trätyg, askar, skålar, bestick, gårdsverktyg och annat som man snidade själv eller bytte till sig av skickligt folk i utbyte mot skinn eller nåt. Finurliga doningar som inte ens Länsmuseet ibland kan säga vad de var till för.

Sen tog jag och gammeldrängen itu med en syssla. Snön på Jaktstugans tak i söderläge smälter dagtid och isen hotar att knäcka stuprännan. Upp och skotta. Det var ett härligt jobb med utsikt över hela bygget (som egentligen ligger omgärdat av myrmark på fjällkanten (okej då, det är tydligen fem kilometer till trädgränsen, så det är inte "på" fjället), men är skyddat av granar på alla håll och känns oerhört ombonat och mysigt) och när man kunde klä av sig i solen blev det lyxigt.

Sen diverse fika (det är viktigt med kvalitet i både liv och arbete här - pauser tas för att vila, hämta energi och begrunda arbetet) och "middag" vid tvåtiden då vi sa adjö till dottra med barn och en av systrarna också for bort på skoter med återkomst torsdag. Jag sände med min inköpslista.

Därpå hann vi med att börja klyva ved utanför ett boningshus. Först diskuterade gammeldrängen med mig om huruvida vi skulle trava upp den kluvna veden eller bara slänga den i en stor hög. Hullerombuller innebär mer luftgenomströmning o snabbare tork, samt spar tid. Dessutom kan traven rasa när snön smälter, den är ju torkad först till sommaren då den kan tas in. Å andra sidan ser travar väldigt tjusiga ut jämfört med kaoshögar, och den här platsen är representativt belägen vid stigen. Dessutom tycks den andra drängen föredra travar. Jag sa till sist att nu var ju den kapade veden travad, så då kan vi väl kasta den här på hög. Så fick det bli (undrar om det är lilldrängen som får skulden sen =).

Gammeldrängen är en god figur, bonde sen barnsben innanför Sundsvall och en sann allkonstnär. Han är i 60-årsåldern men en ruggig kraftkarl utan ett uns fett på kroppen. Han är lite perfektionist, vilket tycks ovanligt för lantbrukare, och det är lika viktigt för honom att hålla snyggt och prydligt i sin arbetsmiljö som att reparera och optimera alla verktyg innan arbetet fortskrider. En härligt proffsig inställning tycker jag. Jag är också glad över en sån bagatell som att han också kan frysa om fingrarna så min svaghet där kanske inte är katastrofal.

Vi hann klyva en del innan det började värka i fingrarna av köld, solen hade gått ned. Hem och värma sig innan klockan blev 16.45 och det är dags för kvällsbestyren i fjöset. Den här gången hängde jag med bättre (men stod ändå huvudsakligen handfallen när min drängkollega och husmödrarna ilade omkring): Först elda i eldstaden. Sen mocka/rensa skaitbäcka. Strö strö. Sopa lite odefinierat. Sen klär gammeldrängen på sig en väldig segelduk kring höfterna ("knyter på sig förklä") och så stuvar syster ned ett famntag däri, och varje ko får ett. Ett vågat indyk i hönsgården, där tuppen lever farligt sedan han tillåtit sig att attackera gårdfolket några gånger - tre ägg blev dagens skörd.

Sen är det dags att mjölka. I en stor kittel på en träaxel som svängs över eldstaden har vi värmt vatten, det går till att med en trasa torka rent spenarna. Husfrun sätter sig på en pall alldeles invid Droppa, den enda ko som ger mjölk nu, och börjar krama och dra ut mjölken, som kommer i tunna skarpa strålar ned i hinken. Knappt två liter tror jag det blev, vilket tydligen är helt marginellt jämfört med dagens riksstandard för mjölkkor, framavlade för stordrift. Efter mjölkning tar vi diverse nävar kraftfoder (lika delar havregryn och kli tror jag) samt mineral och så skär vi upp massa frukt o grönsaker som vi fått från nån snäll handlare i Sveg. Detta blandas med varmt vatten och melass, en sirapsliknande produkt i hinkar. När man klämmer sig in till en ko vrider sig huvudet runt 180 grader och hon kör ned det i hinken så den håller på att välta omkull.

Ute har det redan skymt. Vi knarrar över en bro, släpper in en katt, sopar av oss, och kommer in i drängstugan. I stugans varma luft känner man den fräna ladugårdslukten i kläderna. Jag eldar i köksspisen, som också värmer upp varmvattnet och elementen i stugan. Råkar lägga tändsticksasken på köksspisen. Hänger upp handskarna ovanför. Klockan är inte sex en gång och kroppens alla muskler ömsom lockar ömsom pinar mig för att få mig i säng. Gammeldrängen pratar och berättar och jag känner hur allt går ut ur andra örat. Huset är inbäddat i ett kolsvart täcke som också det mjukt för mig mot att släcka o sova.

Första morgonen på gården

2010-02-14T09:14:00.002+01:00

Hoj,

och jag mår jättebra. vi är igång här o jobbar, steg opp 05.10, frukost, jag fick låna bröd av gammeldrängen P-A, sen snabbt klä sig och ut i kolsvarta mörkret. det gällde att gå precis där han gick, för annars sjönk man i djupsnön. hit o dit mellan husen o granarna, och upp på en gårdsplan. tände och in genom en dörr. och HUJ! där stack två enorma huvuden fram, som drakar eller lindormar ut genom en vägg. det var arbetshästarna, och de svängde med sina enorma halsar o mular när stordrängen ställde fram vatten o gav dem hö. sen raskt ut igen o över gårdsplan, från boningshuset intill lyste varm lampa, och in i ladugården. där var lite varmt. först tända i öppen spis, eller inte ens det, bara öppen eldstad i hörnet. värma vatten. och där stor sju kor till höger i sina spiltor o vände o vred på huvena mot oss. och får, en fem stycken, den sista med två små killingar, till vänster. det var en stark lukt i hela rummet. jag fick en raka och började raka ned koskiten i tre hål som man kunde öppna små luckor till. himla praktiskt. en ko kissade så det forsade rakt ut. och så sopar man och buffar på korna om de är i vägen. men försiktigt, för alla utom en är höggravida, den tunna huden buktar ut i knölar där man kan tänka sig att det ligger en kalv med klövar o grejer och trängs.
det var nån som gol, det var en tupp som satt i ett näste med tre hönor, han på en pinne o de trängdes på den andra.
nu får jag göra uppehåll för nu kokar gammeldrängen gröt så det är det bäst att jag också gör.
fan gammeldrängen steker ägg också, det måste jag också fixa. får göra en beställningslista till den andre gammeldrängen R när han kommer nästa söndag:
- ägg
- nåt grönt, tips?
- rotfrukt, typ morötter vetja
- linfrön
- frukt, kanske apelsiner

09.12 Nu har vi ätit! Vi ska snart gå ut och börja klyva ved. N-P har berättat att den här gården till skillnad från andra måste jobba med veden mitt i vintern, eftersom det är så lite tid på våren och sommaren. Då har man fullt upp med vårsådden o annat.

Vi har pratat om vilt. Förra hösten var en björn framme o tog två år o ett lamm. De hade varit ute ensamma i många dagar. Sen var gårdfolket rädda, men björnen gick o la sig o har inte varit framme igen. Älg syns sällan. På granngården är rika industrialister o jagar ripa om höstarna, där hade de ett tag en karl anställd att skjuta av rävar, så att det skulle bli fler ripor.

Jo det var en mängd sysslor i fjöset (ladugårn) i morse, jag kommer inte ihåg allt, men i princip städa, sen strö strö och ge halm, sen torka juver o mjölka, men det missade jag för då gick vi tillbaka till stallet. Ja det var alltså E, en av ägarinnorna, som kom in och deltog i morgonsysslorna, som skötte mjölkningen. I stallet gjorde vi samma sak, gick in genom en dörr baktill och kom in bakom bestarna, och skottade ut hästskiten genom en frostad lucka. På golvet ligger ett extra brädlager för hästarna att slita på. En vallack och ett sto såvitt jag förstår. Sen sopar man rent. Och borstar av hästarna, tjejen brukar fara runt tydligen, de är inte tjudrade, o lägga sig i skiten lite och ibland kan hon till och med vända sig och bajsa i hökrubban. Om det nu heter så. Sen tillbaka i fjöset och där gjordes fruktcocktails i ordning, varmt vatten och diverse frusna gamla grönsaker och lite kraftfoder och mineraler. Och de små korna fick nåt lite annat och det fanns ett par blandningar spill från sockerbetsodling som bland annat det får som just lammat fick till frukost. In med det i en spann till varje, och sen bort med det igen. Och ett tag till med rakan för att städa undan den nya skit som kommit. Vid det laget hade vi städat undan den fräna stanken, eller så hade jag vant mig.

Men vips iväg for gammeldrängen och hämta lite björkris som kan vara bra att gnaga på också. Nej nu ska vi ut o jobba. Stänga av elverket, för det kajkade ur i natt o vi fick starta manuellt i morse.

På väg mot vildmarken

2010-02-08T22:48:00.002+01:00

Jag har anträtt resan mot vad jag hoppas ska bli mitt nya liv som dräng. Under våren i alla fall. Är på väg till Lillhärjåbygget, ett fjälljordbruk i väglöst land. Landets sista som brukas året om. Kor, får, häst. Skog, fjäll och framför allt myrmark. Med mycket snö på. Ej anslutet till elnätet.

Jag hoppas att det ska gå att nå internet så jag kan skriva här regelbundet och lägga upp bilder. Tills vidare kan ni kolla här.

Varför gör jag detta? Jo jag vill ju dela tillvaron mellan de saker jag tycker om. Journalistik lokalt, riks och utrikes. Ideellt arbete. Reseledande, kanske föredrag o utbildningar. Och så vill jag bo lite lantligt, med närhet till naturen. Kanske pyssla med hantverk, hjälpa till med lantbruk.

Där kommer drängtiden nu in, för att ge mig lite vägledning. Känna på lite hur det är att leva lite mer som på 1800-talet, ta hand om djur och gård med gamla tekniker. Se vad jag gillar och inte.

På sikt är jag grymt intresserad av att bygga ungefär ett sånt här hus! Och i dagsläget lutar jag åt att göra det i Göteborgstrakten. Over and out.

PS. Kan det inte också vara så att jag bara är vilsen i livet? Njo. Lite vilsen är jag allt. Men mest är det av godo. Och jag tänker: Om jag lagt 25 år av mitt liv på att sitta på min bak och jobba med text så kan jag väl lägga tre och en halv månad på att klyva ved och mjölka, ysta, kärna, kalva, slakta öhh.. ja och så vidare.

Medias tystnad om Västs roll i Haitis problem

2010-01-15T19:24:00.013+01:00

Jag har ingen koll på Haiti. Visste inte ens var det låg innan jag såg en karta i nån TT-artikel. Men jag har ändå gått och stört mig lite på något i floden av rapporter, vittnesmål och - inte minst - tuffa intervjuer med biståndsministern om varför Sverige inte gör "mer för att hjälpa" de senaste dagarna.

Jag har blivit irriterad över bristen på all kontext, historia och bakgrund i rapporteringen.

Det har varit uppenbart att Haiti är utfattigt och dess ledarskap uselt, vilket alltså gjort invånarna extra utsatta för den här naturkatastrofen, och beredskapen undermåligare än undermåligast.

(Bakom vaga "uselt ledarskap" kunde man ana att där sitter en korrupt och odemokratisk regim, som alltså är inkompetent och förtrycker sitt folk, men det senare har jag inte hört sägas tydligt.)

Än mindre har jag sett media rapportera om varför Västinidelandet Haiti är utfattigt och har en auktoritär regim. Det brukar liksom finnas olika faktorer som spelar in, det brukar finnas en historia, ni vet en sån där som man kan läsa om i historieböckerna.

I kväll fick jag tid att surfa in på amerikanska alternativradion Democracy Now och vips så har de flera intervjuer med människorättsadvokater, akademiker och författare som länge jobbat med Haiti.

De berättar att USA, och tidigare Frankrike, är ansvariga för mycket av Haitis misär och utblottning.

Ända sedan ett blodigt uppror mot de franska slavdrivarna år 1804, säger den intervjuade Randall Robinson i Democracy Now, har utrikes makter plågat Haiti. Bill Quigley från respekterade juristcentret CCR berättar hur Frankrike blockerade landets handel och hur USA stödde rader av auktoritära ledare. Det hävdas att president Bush år 2004 förstörde landets första antydan till demokrati när USA kidnappade presidenten till Afrika. President Clinton ska ha stött ett ekonomiskt program som stödjer arbetsplatser som betalar motsv cirka 2,50 kronor i timmen. Det är en intressant kontext till att just dessa två personer utsetts av president Obama att leda hjälpinsatsen.

Bill Quigley tipsar om artiklar i The New York Times och i The Guardian, där Haiti sägs utsatt för en av de brutalaste koloniala förtrycket i världen och därefter åratal av postkolonialt utnyttjande och kontroll.

Självklart finns det lika många arga motargument som det finns anklagelser om att Väst har ett stort ansvar för Haitis problem. Men det står fullständigt klart att landet plundrats av kolonialmakten Frankrike och att USA och Frankrike stött auktoritära ledare, som på så många andra håll i världen. Det finns också tyngd bakom anklagelserna att USA, Frankrike och Kanada och andra år 2004 understött en statskupp mot presidenten och kanske till och med under tvång sänt honom i exil till Afrika! Samt att USA, västvärlden, IMF, Världsbanken osv sen dess samarbetat med auktoritära regimer om investeringsvänliga och marknadsekonomiska reformer, enligt samma aningslösa eller cyniska modell jag sett med egna ögon i Kirgisistan.

"Varför har de andra länderna i Västindien det ganska bra," frågar Robinson retoriskt, "och Haiti är utblottat? Om Haiti har förtryckts av diktatorer, vem har beväpnat dem? Såklart att Haiti är ansvariga för delvis sina egna misslyckanden, men förmodligen inte ensamt ansvariga. Vi behöver få veta saker och ting om situationen för detta underbara folk, men det har vi inte fått veta."

Tyvärr inte heller av svenska media. I Sveriges Radio i onsdags publicerade utrikesräven Sten Sjöström analysen "Haiti - en ständigt pågående katastrof". Där lyckas han ge en historisk återblick över Haitis alla bottenlösa problem utan att nämna ett ord om Frankrikes och USA:s roller. Det är bedrövligt att lyssnarkretsen utsätts för denna ytterst ytliga information som är mer förvirrande än upplysande. Inte har jag sett någon kontext i några andra riksmedia heller - tipsa gärna om ni hittar någon.

Bristen på kontext undergräver svenskarnas möjligheter att begripa internationell politik och är även en förolämpande underskattning av folks intresse och förmåga att förstå mer än bara en ögonblicksbild med skygglappar. I mediestormen till de generösa människor som sitter och SMS:ar in pengar måste självklart också diskussionen om varför Haiti var så illa rustat att möta katastrofen få plats.

Kg ytterligare några pinnhål mot diktatur

2009-12-20T16:43:00.007+01:00

Ännu ett fruktansvärt attentat mot en journalist i Kirgisistan, även denna gång en person jag träffat.

Den 16 december kastades den kirgisiske journalisten Gennadij Pavljuk ut genom ett fönster från sjätte våningen i Almaty. Nu ligger han med livshotande skador i koma, efter vad som av allt att döma var ett politiskt mordförsök.

Jag satt och pratade med honom den 2 oktober hemma hos oppositionsledaren Omur Tekebajev, de var i dagarna på väg att lansera en internettidning för partiet Ata-Meken.

Det var en idyllisk dag, det var varmt och rosigt och det skrattades mycket runt bordet och över teet. Pavljuk slog mig som en frisk fläkt, lite mer eftertänksam och underfundig jämte sina bullrigare kirgisiska oppositionskollegor. Han är en framstående journalist, som tidigare varit redaktör för den kirgisiska utgåvan av Argumenty i fakty och startat tidskriften Belyj porochod.

Han befann sig eventuellt i Kazakstan för att vigga kapital till den nya sajten. När han kastades ut var hans armar och ben bundna, skriver en journalist att den kirgisiska ambassadören uppgett.

Nyhetssajten Fergana.ru påminner om att en rad brutala attentat mot det civila samhället de senaste veckorna. Den regimkritiske statsvetaren Aleksander Knjazev och före detta säkerhetsrådssekreteraren Bolot Djanuzakov has båda misshandlats. Den ryssländske reportern Aleksander Jevgrafov har också överfallits, och den sydländska tidningen "Osj sjamy" har tagit emot försändelser med hot och patroner.

Dåden sänder ett omisskänneligt budskap till alla kvarvarande journalister i Kirgisistan. De som inte idkar självcensur föraktar döden.

Ansvaret ligger blytungt på den kirgisiska regimen som sanktionerar eller inte beivrar detta, och på alla som står i dess tjänst och inte protesterar.

Omtumlande helg

2009-11-30T22:31:00.003+01:00

Sitter hemma hos goda vänner i en pittoresk trästuga i Hammarkullen i nordöstra Göteborg. Har slungats från de skrovliga fasaderna och utsattheten i Bisjkek till förstaadventsidyll, knytkalas med små barn och pepparkakor. En rejäl kulturchock efter 10 veckor i Centralasien.

Det har också varit en mediechock i helgen och här är länkarna:

* Lör 28 nov. P1 Medierna: Svenske reporterns dagbok från diktaturradion.

* Sön 29 nov. GP Kultur: Hur mycket går det att förändra?

* Sön 29 nov. P3 Verkligheten: Rapport från kirgiziska statsradion.

* Mån 30 nov. P1 Studio Ett: Bomullsslaveri i Centralasien

I förmiddags stod jag också inför rätta för en folkrättsaktion jag genomförde i maj 2007 mot att Nato har trupper som illegalt anfallit t ex Irak.

Nu hoppas jag på några dagars ledigt i Småland och sen kanske på Gotland.

Slutet gott, все хорошо

2009-11-27T11:31:00.008+01:00

De sista skälvande timmarna på jobbet rinner ut. Det är utomordentligt skönt.

I helgen förekommer jag i tre svenska medier:

* Medierna i P1, på lördag kl 11.03, repris söndag kl 18.00. En radiodagbok.

* G-P kultursidorna, söndag? Kulturartikel.

* Verkligheten i P3, söndag kl 20.03-22.00. Intervju.

Jag har sedan i tisdags morse bara sovit ungefär sju timmar totalt. Tre nätter i sträck har jag suttit uppe och pillat med en radiodagbok åt Medierna. Först har jag jobbat med riksnyheter här i cirka 10-12 timmar, sen har jag jobbat till 04.00 med dagboken. Det har inte direkt blivit högre effektivitet allt eftersom timmar och dygnen fortskritt.

Ätit har jag inte heller gjort.

Men det har gått grymt bra. Och väldigt kul är också att vi fick igenom ett andra Stort Kritiskt Inslag ut i statsradion i onsdags och torsdags! Det var det jag jobbat med i tre veckor, och till vilket jag publicerade en påa här för ett tag sen. Jag hade pluggat in konstitutionen och säkerställt att det vi sa stämde, och så valt en väldigt snäv vinkel: Vi konstaterade att det finns substantiell kritik om att den stora omstuvningen i statsledningen inte stämmer med grundlagen. Vi sa ringa om varför det blivit så, eller hur dåligt det är. Vi hade två rätt neutrala statsvetare som försiktigt bekräftade, en propresidentiell politiker som nekade (jepp, den för vana bloggläsare bekante Z. Kurmanov), och så persona-non-grata-mannen Omur Tekebajev, oppositionsledaren som utmanat makten genom att anmäla presidenten till konstitutionsdomstolen för den här reformen.

(Reformen går alltså ut på att flytta verkställande makt från regeringen till presidenten själv, inklusive till hans son som är chef för i princip allt statligt ägande och underställd enbart pappan.)

Publiceringen var i sig lite dramatiskt. Jag fixade båda översättningarna i ljud och bild och bar ned till chefen. Hennes sekreterare hörde sen av sig till en praktikant med budskapet att den kirgisiska versionen inte får sändas. Jag sprang omedelbart ned, men chefen var borta till efter sändningen. Reportern blev ilsk på chefen, helt ovanligt för vår redaktion.

Det hela såg skumt ut. Ännu ett fall av Elak Statscensur, givetvis. Var är Reportrar Utan Gränser när man behöver dem?

Men faktiskt fick jag äta upp min hatt!

Chefen kom tillbaka, vi talades vid. Hon förklarade att den ryska versionen (som jag skrivit) var strikt korrekt och kunde sändas. Men att den kirgisiska versionen sa andra saker, kom med svepande anklagelser och att statsvetarna sa emot varandra.

Efter mina 5 veckor här hade jag inga svårigheter att tro henne.

Jag började ett detektivarbete för att utröna exakt vad som sades i det kirgisiska inslaget, vad som stått i det kirgisiska manus jag gett chefen, vad som jag själv skrivit på ryska (vilket stämde med det ryska ljudet). Materialet måste rättas till och sändas, så att alla kirgisisktalande bybor runt om i landet får höra!

Men reportern E var inte medgörlig utan sur. Hon hävdade envist att inslagen var exakt lika, och anklagade mig för att gå regimens ärenden...

Jag tvingades rekrytera vår praktikant för att sätta sig med min laptop och skriva ned ordagrant vad som sades i det kirgisiska inslaget. Sen fick hon, med hjälp av diverse andra som vi stötte på, översätta till en stapplande ryska.

Det visade sig att cirka 5 procent av ljudet stämde med texten. Nästan varenda ord var fel!!! Det var inga stora grejer, men det var andra innebörder -- hårdare och mer förolämpande mot makten och dessutom väldigt jobbigt långa ljudklipp. Vi kunde identifiera nya delar och korta, och jag bar i torsdags eftermiddag (i går? i min sömnlösa värld) ned detta till chefen och hon lyssnade och sa sen - jaha, vad ska vi göra med det här då?

Jag höll ett litet tal om att "Visst går vi kanske inte presidentsekretariatets ärenden här, men de har ju heller inte bjudit in sina lojala mediechefer till något samtal om det här, och då får de finna sig i att någon kan publicera denna helt uppenbara kritik. Vi har två alternativ, vi kan vara en riktig vän till regimen och ge de denna kritik, eller så kan vi erkänna oss helt underställda och viljelösa. Om vi väljer det första kommer de att respektera oss mer."

Chefen svarade inte utan dikterade istället för mig kvällens körschema. Presidenten hit och regeringen dit. Förberedelser för högtiden Kurman Aid. Tillsättningar. Energifrågor. Mitt konstitutionsinslag. Kultur.

HEHEEHEHEHE! Så nu sändes det i går kväll. Och båda inslagen lär sändas igen i helgen, i ett aktualitetsmagasin. Sydsvenskans flinke utrikesreporter Kalle Kniivilä har även lagt upp de ryska versionerna här.

I går överraskade redaktionen med tårta och dricka, högtidstal och en väldigt flådig kirgisisk filthatt. Det var lite rörande. Jag höll ett tal där jag sa samma som generaldirektören för hela bolaget som avgick för några veckor sen, att det har varit galet, några av er har hatat mig, ibland har jag tappat kontrollen. Men det var värt det och jag gillar er skarpt. (Hoppas jag iaf att jag lade till på slutet.) I kväll bjuder jag alla på nåt slags middag på Sweet Sixties, i korsningen Kievskaja och Molodaja Gvardija.

Om allt går väl flyger jag hem i morgon kl 07.20. Landar Sthlm 16.25. Och blir en vanlig oansenlig svensk i Sverige igen. Nyttigt. Skönt. Tråkigt? Kommer jag att längta tillbaka till kaoset, med tydliga (fast inte lika tydliga längre) Elaka Makthavare och där man har tillgång till vänner som fattar hela landets problem, och man diskuterar dessa över middag och i bastun.

I Sverige väntar lagens långa arm. Först ska jag träffa familjen och ha knytkalas med vänner. På måndag ställs jag inför rätta i Göteborg för en folkrättsmanifestation 2007. Kronofogden på Gotland har visst också hört av sig eftersom jag inte betalat interneträkningen. Skada!

I dag knackade det på redaktionens glasruta. Det var min gamla kirgisiska flickvän som jag inte sett på ett och ett halvt år. Av en slump, kanske, var hon i huset. Hon var vacker. Som vanligt. Vi pratade och kramades och skildes. Mmhm.