Får jag berätta en saga? Det var en gång en guide. Vi kan kalla honom Naim. Han kom från Samarkand tror jag, var duktig och framåt, jobbade gärna i bergen, tog fram nya rutter för turister och friluftsintresserade. Han var rätt storväxt, tror jag.
En gång tog Naim emot en ensam fransman, säg att han hette Pierre. Naim skulle visa honom runt. De lånade bil och stack iväg, upp i skogarna ned mot Tadzjikistan och Afghanistan. Låt oss säga att sagan utspelar sig omkring år 2000.
Det gick några dagar. Sen kallades folk i Naims närhet till förhör. Frun. Barnen. Killen som lånat ut bilen. En kusin han pratat med på telefon om möjligheterna till forspaddling och att sikta örnar.
Förhören var först hos militären, sen hos polisen, sen hos säkerhetspolisen SNB. Förmodligen hade Naim och Pierre rört sig utanför sin fastlagda rutt, de ville ju utforska nya och bättre turer. Och någonstans ute i terrängen hade Naim och Pierre kidnappats. Av något slags terrorister. De hade stoppats, tvingats ur bilen, fått sin utrustning beslagtagen, förts bort till okänd ort. Mat fick de dock, och blev hyfsat väl omhändertagna.
I närheten höll militären, ja den inhemska uzbekiska, på med en militärövning. En dag flög helikoptrar lågt över dalgångarna. Upprorsmännen, eller vad de nu var, blev skärrade. Släppte Naim och Pierre.
De båda tog sig med andan i halsen ned till militärerna. Räddade, tänkte de kanske. Men de greps. Som misstänkta terrorister.
Fransmannen släpptes ganska snart, efter att själve presidenten blandat sig i. Det kunde ju bli pinsamt gentemot vännerna i Frankrike och EU. Naim fick sitta lite längre. Fördes till SNB i Tasjkent, till källaren. Och hans närstående förhördes alltså också, och nån förlorade kanske jobbet. Sen släpptes Naim. Och kort därefter var det slut med honom, han dog. Efterlämnade fru och barn.
Vadå dog, hade han torterats? Ja han hade torterats i källaren i Tasjkent.
Men innan Naim gav upp andan berättade han för några personer vad som hänt. Polisen kom med mat till terroristerna, sa han. Hjälpte dem. Samtidigt som just polisen, eller säkerhetstjänsten, hade rapporterat att de oskadliggjort alla terrorister. Det här såg inte bra ut för ordningsmakten, och för att dölja det gjorde de Naim till syndabock.
Av detta kan man lära att man ska hålla sig till sin fastlagda färdrutt och akta sig för att bryta mot någon av överhetens instruktioner, säger nån.
Nej, säger nån annan, av detta kan man lära sig att de verkliga terroristerna står att hitta i staten och säkerhetstjänsten, säger nån annan.
Ett litet gräl. Utifrån en saga. Med hälsning från Naim som tyckte så mycket om bergen, och att visa folk runt där.
onsdag 29 september 2010
söndag 12 september 2010
Bom i Buchara
Hoj.
Jag gick förbi två tjejer på en stenmur i Buchara härom kvällen. Den ena var blond, den andra mörk. Jag hade mössa. Frågade om jag fick slå mig ned. Lång blick - jodå. Luften är fri, sa den blondas blick. Skrev lite på min laptop. Luften var ljummen, den urgamla staden gäspade tankspritt vid bassängen där folk suttit o skvallrat i minst 500 år.
Här är fint, sa jag, och tänkte lägga till nåt intelligent om att det är tack vare mixen av turister och lokalbefolkning. Men jag avbröts av den mörkhåriga.
Känner du till den här platsens historia, frågade hon.
Här bodde en gammal kvinna. En tjänsteman ville riva hennes hus, för att ge plats åt torget, men hon vägrade. Då ledde han in en aryk under hennes hus.
Vadå, den här aryken (kanalen) som vi sitter vid nu? Ja visst.
Då började hela huset bågna nedåt. Och den gamla judinnan sa du får mitt hus, om du bygger en synagoga här. Och det gjorde tjänstemannen, och den ligger alldeles här intill.
Hon var persisk judinna som berättade. Hennes väninna föräldralös rysk-uzbekiska. Skönt att prata med lite avslappnade unga. Judinnan skulle snart emigrera, göra aliyah till Israel. Detta som hon drömt om hela livet, varit aktiv i barngrupper och internationella läger, kändes nu när det skulle bli allvar plötsligt olustigt. Och väninnan skulle bli utan sin bästa vän. (Men att dra till Israel är ett enormt levnadsstandard- och möjlighetslyft för en människa i Uzbekistan, så klart hon skulle prova.)
Vi pratade om ditt o datt. De tyckte Tasjkent var bättre, där fanns mer att göra på fritiden, här fanns bara två klubbar som är nåt att ha, och går man dit tror alla att man är ute efter en pojkvän och tar sig friheter. En kille kom förbi och strök judinnan över håret. Hon ignorerade honom och han drog.
Det är tufft att leva här, vi är som i ett vakuum, på nyheterna berättar de ingenting, sa de. Den 10 juni 2008 exploderade någon ammunition på en militärförläggning i Kagan i närheten, chockvågorna kändes ända in i staden, skakade fönstren, sa de. Men ingenting i media fast många dödsoffer ska ha krävts.
Jag köpte nötter och aprikosjuice men vi hade inga glas. En pojke sprang och hämtade två och jag gav honom 200 pengar. Vi torkade ur ölspillet däri med våtsavetter.
Tjejerna berättade att presidentens dotter Gulnara tagit över stora delar av media-, nöjes- och konstbranschen och slängt designers i fängelse när de trotsat henne. Jetsetterskan (eller helgonet?) har också tagit kontroll över hotell, t ex tre av dem just min turistgrupp bor på. Det känns inte optimalt ur CSR-synpunkt.
Jag frågade vad de visste om Andizjanmassakern. De hade hört olika rykten. Den blonda trodde att Andizjan gränsade till Afghanistan och kanske Chorezm sa hon, vilket är ungefär som att säga att Luleå nog gränsar till Norge och Småland. I skolan har vi bara fått titta på historiska kartor, sa hon. Och för några år sen försvann alla utländska kanaler från marknätet, hävdade de (men det motsägs av guiden vår).
Resan med 18 turister går fint. Vi ser sevärdheter, berättar historier, grunnar på tänkvärdheter och har tid att reflektera över livet. Jag brukar stryka lite minnesmärken och ta med gruppen till nåt college och sjukhus, men det har vi förbjudits göra denna gång. Regionala myndigheter ska ha beordrat turistbyrån att begränsa kontakterna med lokalbefolkningen till noll.
Tjahopp.
Jag gick förbi två tjejer på en stenmur i Buchara härom kvällen. Den ena var blond, den andra mörk. Jag hade mössa. Frågade om jag fick slå mig ned. Lång blick - jodå. Luften är fri, sa den blondas blick. Skrev lite på min laptop. Luften var ljummen, den urgamla staden gäspade tankspritt vid bassängen där folk suttit o skvallrat i minst 500 år.
Här är fint, sa jag, och tänkte lägga till nåt intelligent om att det är tack vare mixen av turister och lokalbefolkning. Men jag avbröts av den mörkhåriga.
Känner du till den här platsens historia, frågade hon.
Här bodde en gammal kvinna. En tjänsteman ville riva hennes hus, för att ge plats åt torget, men hon vägrade. Då ledde han in en aryk under hennes hus.
Vadå, den här aryken (kanalen) som vi sitter vid nu? Ja visst.
Då började hela huset bågna nedåt. Och den gamla judinnan sa du får mitt hus, om du bygger en synagoga här. Och det gjorde tjänstemannen, och den ligger alldeles här intill.
Hon var persisk judinna som berättade. Hennes väninna föräldralös rysk-uzbekiska. Skönt att prata med lite avslappnade unga. Judinnan skulle snart emigrera, göra aliyah till Israel. Detta som hon drömt om hela livet, varit aktiv i barngrupper och internationella läger, kändes nu när det skulle bli allvar plötsligt olustigt. Och väninnan skulle bli utan sin bästa vän. (Men att dra till Israel är ett enormt levnadsstandard- och möjlighetslyft för en människa i Uzbekistan, så klart hon skulle prova.)
Vi pratade om ditt o datt. De tyckte Tasjkent var bättre, där fanns mer att göra på fritiden, här fanns bara två klubbar som är nåt att ha, och går man dit tror alla att man är ute efter en pojkvän och tar sig friheter. En kille kom förbi och strök judinnan över håret. Hon ignorerade honom och han drog.
Det är tufft att leva här, vi är som i ett vakuum, på nyheterna berättar de ingenting, sa de. Den 10 juni 2008 exploderade någon ammunition på en militärförläggning i Kagan i närheten, chockvågorna kändes ända in i staden, skakade fönstren, sa de. Men ingenting i media fast många dödsoffer ska ha krävts.
Jag köpte nötter och aprikosjuice men vi hade inga glas. En pojke sprang och hämtade två och jag gav honom 200 pengar. Vi torkade ur ölspillet däri med våtsavetter.
Tjejerna berättade att presidentens dotter Gulnara tagit över stora delar av media-, nöjes- och konstbranschen och slängt designers i fängelse när de trotsat henne. Jetsetterskan (eller helgonet?) har också tagit kontroll över hotell, t ex tre av dem just min turistgrupp bor på. Det känns inte optimalt ur CSR-synpunkt.
Jag frågade vad de visste om Andizjanmassakern. De hade hört olika rykten. Den blonda trodde att Andizjan gränsade till Afghanistan och kanske Chorezm sa hon, vilket är ungefär som att säga att Luleå nog gränsar till Norge och Småland. I skolan har vi bara fått titta på historiska kartor, sa hon. Och för några år sen försvann alla utländska kanaler från marknätet, hävdade de (men det motsägs av guiden vår).
Resan med 18 turister går fint. Vi ser sevärdheter, berättar historier, grunnar på tänkvärdheter och har tid att reflektera över livet. Jag brukar stryka lite minnesmärken och ta med gruppen till nåt college och sjukhus, men det har vi förbjudits göra denna gång. Regionala myndigheter ska ha beordrat turistbyrån att begränsa kontakterna med lokalbefolkningen till noll.
Tjahopp.
torsdag 2 september 2010
Krönika i Fria: Kom in på kaffe och ett gräl
Missnöjespartiet Sverigedemokraterna går mot ett fint val tack vare sina värsta fiender. Politiskt korrekta unga inflytelserika journalister som jag själv.
Vi har i åratal blottlagt Sverigedemokraters rasism och ristat in den på deras dörrar. Vi har dribblat bort dem med insinuationer och kartläggningar om inkonsekvens och inkompetens. Vi dragit ned brallorna på dem med avslöjanden om brott. Och vi har tigit deras frustration djupt in i skamvrån.
Tillsammans har vi lämnat de misshagliga och deras sympatisörer inte bara utan röster utan också utan tankar.
Istället har känslorna grott.
Jag vet inte om Sverige tar emot ett rimligt antal flyktingar och anhöriga. Det tycker jag riksdagen ska bestämma.
Men även om mycket fin blandning av människor sker känns det som att populisterna har helt rätt i att integrationen går för långsamt och vi får etnisk segregation i landet.
Den lär ju i sin tur bero mest på vanliga alldagliga socioekonomiska faktorer som att de nyanlända är fattigare, har färre kontakter, mindre utbildning och så vidare än de som bott här länge. Det beror säkerligen också på diskriminering.
Inget av det här hör till missnöjespartiet SD:s favoritsamtalsämnen.
De vill istället introducera en tredje orsak till segregationen - att invandrarna är kulturellt dumma-i-huvudet. Något som alltså hundratusentals håller med om den 19 september.
Och se på fan: Jag håller också med, såtillvida att många immigranters politiska kultur är uttjänt jämfört med vår.
Många immigranter kommer från odemokratiska samhällen, dysfunktionella system och kulturer med patriarkala drag. Saker där Sverige generellt sett kommit längre, där vi långsamt lärt varandra (ofta med överjävligt lidande under tiden, särskilt för aktivisterna) att lika rättigheter, en tolerant kyrka och meritokrati istället för nepotism är normen.
Växer man upp på en ort där privilegiet ger alla jobb till sina kompisar, polisen torterar, religionen är ortodox och samhällsfunktionerna - vård, skola, väg & vatten, etc - används som kassakor och slavpool, ja då präglas man av det.
När jag levt i u-länder har jag mött en brist på transparens, jämlikhet och struktur, såväl hos byråkrater som nära vänner. Men de bristerna har jag tagit del av eftersom man har bjudit in mig och skämt bort mig bortom alla skandinaviska mått av gästfrihet, generositet och omtänksamhet. Tusentals främlingar har gjort detsamma, till vilken dysfunktionell stat jag än kommit.
I Avesta fick jag inte en lift på över fyra timmar i måndags.
När en afghansk familj kommer till en anonym ort - ja jag talar om er Hällefors - får typ alla materiella behov tillgodosedda, men på ett år inte blir hembjudna av någon i villaområdet de hamnar i, kanske inte möter någon människa bakom myndigheterna, då blir det tragiskt. Tragiken befästs när få heller vågar ryta och i och gräla på dem när de gör något knasigt.
Här kommer segregationens fjärde ben: Sverige har blivit så modernt att vi har stympat oss själva socialt. Vår kyliga anonymitet sabbar uppblandningen mellan gamla och nya svenskar.
Snart får Sverigedemokraterna, vad ska vi säga, sju procent? Men att några luftar sin xenofobi kan vara första steget till att de och andra börjar prata och engagera sig.
Det är dags att bryta ihop och gå vidare. Släpp fram rasismen i media. Släpp också fram frustrationen från nysvenskar som inte välkomnas. Det är ju liknande känslor säkert hos gamla assyriska och jämtländska tanter, mellan etiopiska och skånska farbröder!
När de som kallas främlingfientliga och framstegsfientliga grälar, när de som röstar på SD pratar uppfostran med ortodoxa patriarker (huga?) står integrationen för dörren. Vissa får innebörden av jämställdheten och demokratin visad för sig och kanske lär sig lärarna mer än eleverna. Andra påminns om innebörden av närvaro och generositet, det värde vi glömt att livet hade när det stod i kontrast till fattigdom och död.
---
Skrev just ovanstående som krönika till Fria Tidningar där jag jobbade förut. Livet är väldigt gott just nu. Röstade i går - så himla fint att man kunde, i vallokal på Kulturhuset i Sthlm, visa leg och sen få sin röstsedel utskriven och rösta direkt. Jag har flyttat och ska resa så mkt (far till Långtbortistan på söndag) att jag var orolig för att missa valet annars faktiskt.
Har också varit och sett En Midsommarnattsdröm med Västanå teater i Sunne. En föreställning på deras normalnivå tycker jag, alltså rejält bra, om än med några konstiga detaljer, som en extremt apart Puck som tycktes spela i en egen pjäs. Skådespelarföljet clownerna var fantastiska: befriande och naket hjärtliga, vann publikens hjärtan. På slutet gick regissören ifrån Shakespeares manus och lät Kyrkan slå ihjäl dem en efter en. Helt genialiskt och bland det bästa jag nånsin sett på en scen.
Sen for jag upp till Lillhärjåbygget, för en veckas frid och handarbete, det var fint mitt i all koskit i den mörka 1800-talsladugården på fäboden. Kalvarna tycktes inte känna igen mig men hade krumsprångat ovanligt vilt när de släpptes ut på första sommarbetet i försomras, sa gårdsfolket (en frukt av våra språngmarscher i mars vill jag tro). En "bärnalle" går runt gården och hade slitit sönder en fågelholk på förstubron till ett bostadshus.
En forskare från SLU var förbi gården, skriver om hållbara jordbrukssystem. Jag undrade hur hon ser på att gården i dag är tungt bidragsberoende och hon svarade att det är med dagens skruvade ekonomi, där fossila bränslen är ofattbart men dolt subventionerade, med infrastruktur, kanske krig och diktaturer också, och snart tar de ju slut. Om vi får energikris på riktigt blir det fördel Lillhärjåbygget, så att säga.
Tjo!
Vi har i åratal blottlagt Sverigedemokraters rasism och ristat in den på deras dörrar. Vi har dribblat bort dem med insinuationer och kartläggningar om inkonsekvens och inkompetens. Vi dragit ned brallorna på dem med avslöjanden om brott. Och vi har tigit deras frustration djupt in i skamvrån.
Tillsammans har vi lämnat de misshagliga och deras sympatisörer inte bara utan röster utan också utan tankar.
Istället har känslorna grott.
Jag vet inte om Sverige tar emot ett rimligt antal flyktingar och anhöriga. Det tycker jag riksdagen ska bestämma.
Men även om mycket fin blandning av människor sker känns det som att populisterna har helt rätt i att integrationen går för långsamt och vi får etnisk segregation i landet.
Den lär ju i sin tur bero mest på vanliga alldagliga socioekonomiska faktorer som att de nyanlända är fattigare, har färre kontakter, mindre utbildning och så vidare än de som bott här länge. Det beror säkerligen också på diskriminering.
Inget av det här hör till missnöjespartiet SD:s favoritsamtalsämnen.
De vill istället introducera en tredje orsak till segregationen - att invandrarna är kulturellt dumma-i-huvudet. Något som alltså hundratusentals håller med om den 19 september.
Och se på fan: Jag håller också med, såtillvida att många immigranters politiska kultur är uttjänt jämfört med vår.
Många immigranter kommer från odemokratiska samhällen, dysfunktionella system och kulturer med patriarkala drag. Saker där Sverige generellt sett kommit längre, där vi långsamt lärt varandra (ofta med överjävligt lidande under tiden, särskilt för aktivisterna) att lika rättigheter, en tolerant kyrka och meritokrati istället för nepotism är normen.
Växer man upp på en ort där privilegiet ger alla jobb till sina kompisar, polisen torterar, religionen är ortodox och samhällsfunktionerna - vård, skola, väg & vatten, etc - används som kassakor och slavpool, ja då präglas man av det.
När jag levt i u-länder har jag mött en brist på transparens, jämlikhet och struktur, såväl hos byråkrater som nära vänner. Men de bristerna har jag tagit del av eftersom man har bjudit in mig och skämt bort mig bortom alla skandinaviska mått av gästfrihet, generositet och omtänksamhet. Tusentals främlingar har gjort detsamma, till vilken dysfunktionell stat jag än kommit.
I Avesta fick jag inte en lift på över fyra timmar i måndags.
När en afghansk familj kommer till en anonym ort - ja jag talar om er Hällefors - får typ alla materiella behov tillgodosedda, men på ett år inte blir hembjudna av någon i villaområdet de hamnar i, kanske inte möter någon människa bakom myndigheterna, då blir det tragiskt. Tragiken befästs när få heller vågar ryta och i och gräla på dem när de gör något knasigt.
Här kommer segregationens fjärde ben: Sverige har blivit så modernt att vi har stympat oss själva socialt. Vår kyliga anonymitet sabbar uppblandningen mellan gamla och nya svenskar.
Snart får Sverigedemokraterna, vad ska vi säga, sju procent? Men att några luftar sin xenofobi kan vara första steget till att de och andra börjar prata och engagera sig.
Det är dags att bryta ihop och gå vidare. Släpp fram rasismen i media. Släpp också fram frustrationen från nysvenskar som inte välkomnas. Det är ju liknande känslor säkert hos gamla assyriska och jämtländska tanter, mellan etiopiska och skånska farbröder!
När de som kallas främlingfientliga och framstegsfientliga grälar, när de som röstar på SD pratar uppfostran med ortodoxa patriarker (huga?) står integrationen för dörren. Vissa får innebörden av jämställdheten och demokratin visad för sig och kanske lär sig lärarna mer än eleverna. Andra påminns om innebörden av närvaro och generositet, det värde vi glömt att livet hade när det stod i kontrast till fattigdom och död.
---
Skrev just ovanstående som krönika till Fria Tidningar där jag jobbade förut. Livet är väldigt gott just nu. Röstade i går - så himla fint att man kunde, i vallokal på Kulturhuset i Sthlm, visa leg och sen få sin röstsedel utskriven och rösta direkt. Jag har flyttat och ska resa så mkt (far till Långtbortistan på söndag) att jag var orolig för att missa valet annars faktiskt.
Har också varit och sett En Midsommarnattsdröm med Västanå teater i Sunne. En föreställning på deras normalnivå tycker jag, alltså rejält bra, om än med några konstiga detaljer, som en extremt apart Puck som tycktes spela i en egen pjäs. Skådespelarföljet clownerna var fantastiska: befriande och naket hjärtliga, vann publikens hjärtan. På slutet gick regissören ifrån Shakespeares manus och lät Kyrkan slå ihjäl dem en efter en. Helt genialiskt och bland det bästa jag nånsin sett på en scen.
Sen for jag upp till Lillhärjåbygget, för en veckas frid och handarbete, det var fint mitt i all koskit i den mörka 1800-talsladugården på fäboden. Kalvarna tycktes inte känna igen mig men hade krumsprångat ovanligt vilt när de släpptes ut på första sommarbetet i försomras, sa gårdsfolket (en frukt av våra språngmarscher i mars vill jag tro). En "bärnalle" går runt gården och hade slitit sönder en fågelholk på förstubron till ett bostadshus.
En forskare från SLU var förbi gården, skriver om hållbara jordbrukssystem. Jag undrade hur hon ser på att gården i dag är tungt bidragsberoende och hon svarade att det är med dagens skruvade ekonomi, där fossila bränslen är ofattbart men dolt subventionerade, med infrastruktur, kanske krig och diktaturer också, och snart tar de ju slut. Om vi får energikris på riktigt blir det fördel Lillhärjåbygget, så att säga.
Tjo!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)